Dags för omprövning: en bredare väg

Valet var en katastrof för det Sverige som tror på solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning. Socialdemokratin befinner sig i fritt fall. Vänsterpartiet står still trots ökande orättvisor. Feministiskt initiativ halveras och stjäl mest röster av V. De enda som har någon anledning att glädjas är Miljöpartiet. Men liksom när det gäller rättvisa, maktfrågor och omfördelning la det rödgröna blocket munkavle på miljöfrågan. Den yttersta vänstern är i det närmaste utplånad. Och framför allt: det finns inga omfattande samhällsrörelser, de protester som sker är få och snabbt övergående.

Hårdraget? Kanske. Dyster läsning? Ja. Manar det till eftertanke, omprövning och nya vägar att ta sig framåt? Definitivt.

Mitt i all bedrövelse har jag ändå hittat några ljuspunkter. Några av mina vänner har efter valet bestämt sig för att engagera sig politiskt. De valde visserligen olika partier – mp, v och fi – men de ville ändå göra något. Jag delar den känslan – och viljan – och jag är övertygad om att väldigt många har samma uppfattning. Nederlag behöver inte passivisera. Ur dem kan man understundom ta stora steg framåt: om den förda politiken var felaktig, vilken borde vi då ha fört?

Socialdemokratin har tillsatt en kriskommission och till och med utlyst en extraordinär mellanvalskongress. De ska genomgripande diskutera fyra punkter: politiken. Varför valet förlorades. En förnyelse av idédebatten. Organisationen.

På sin blogg skriver den nyblivne V-riksdagsmannen Jonas Sjöstedt (http://jonassjostedt.se/) ”Vänsterpartiet behöver en eftervalsdebatt och det brådskar.” Jag tror inte att han är ensam om de tankarna.

I spänd förväntan öppnade jag senaste Internationalen, den tidning som jag troget följt sedan 1976. Nyfiket letade jag efter en enda artikel som åtminstone satte ett aldrig så litet frågetecken kring Socialistiska Partiets roll.

Är det med tanke på stormsegern för alliansregeringens privatiseringar, social orättvisa och blundande för en klimatkatastrof riktigt att fortsätta ett alltmer tynande partiprojekt? Ställer det kvalitativt nya läget med en rasistisk högerpopulism i Riksdagen helt andra krav på en bredare organisering? Om detta är det tyst som i graven i Internationalen. Det förvånar mig.

Jag hade förväntat mig en artikel med huvudtemat “Nä, nu får det räcka, nu måste vi samla oss för något nytt”. En utmaning och inbjudan till en bred diskussion om framtiden riktad till Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Wanja Lundby-Wedin. Men även fristående som Johan Ehrenberg, Arenagruppen, Anna-Klara Bratt och många, många fler.

Ska man lyckas med denna avgörande debatt måste SP också ha något att lägga i potten: “Efter 40 år är vi redo att lägga ner vår organisation. Vi vill bidra med våra erfarenheter. Vi vill bidra med vår tidning, alla våra medlemmar och en himla massa sympatisörer. Det gör vi för att det krävs en förnyelse och förändring.”

Det går naturligtvis inte att förutspå utgången av en sådan debatt. Men jag är full av tillförsikt om att tillströmningen av alla de som nyväckts eller återupplivats av årets val kommer att utgöra en stor vitamininjektion. Och jag är fullt övertygad om att även den mest inbitne partiman inser att något genomgripande måste göras.

Sist men inte minst. Jag är också helt på det klara med att Socialistiska Partiet efter 40 år har gått in i en alltmer avsmalnande återvändsgränd. Och den enda vägen ur den är att gå en bredare väg – för att nå en bredare publik och kunna påverka att samhället förändras mot solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning.

Gus Kaage

Intressant?
Läs mer: EX1, 2, 3, Jonas Sjöstedt, Internationalens ledarblogg1, 2, 3, Framtidskommissionen, Flamman1, 2, Internationalen, ETC1, 2, Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements
  • Torberg

    Jag tror att början till ett riktigt motstånd mot nedmonteringen av arbetarrörelsens landvinningar och aktivt byggande av en ny arbetarrörelse är att noga studera den breda franska vänsterorganisationen NPA och dess fram- och motgångar.

    Det finns embryon till radikal arbetar- och miljöpolitik på en del ställen i detta land och jag tror att allt måste göras för att sammanlöda dessa. Dels finns erfarenheter och kunskaper om facklig och annan kamp, miljöpolitik, demokratisk organisationssyn o a hos Socialistiska partiet, med fortfarande mängder av kontaktytor. Rättvisepartiet (RS) har lokalt ett mycket lovande arbete med ung arbetarklass i invandrarförorter och en aktiv medlemskår ( t ex 2500 röster i Luleå och 1000 röster i Jordbro för tre veckor sedan). Dessa två pytteorganisationer måste, måste, snarast gå ihop, lite skiljer dem åt, och bilda kärnan i en ny stark demokratisk yttervänster. Denna nya, ickesekteristiska, alltomprövande rörelse skulle mycket troligt attrahera mycken allmänvänster, besvikna vänsterfalanger inom V och SSU, vilsna SAC:are. Det finns ett vakuum som fylls av Sverigedemokraterna om inte en kampvillig klasskampsvänster stiger in på scenen. Denna vänster kan och måste till att börja med byggas osekteristiskt på unionen mellan RS och SP. Allt annat är oansvarigt.

  • Hans Norebrink

    Jag är sedan länge inne på samma linje som er. Något nytt, annorlunda, bredare, nytänkande. Kanske börja med en samlad vänstertidning. Ändra debattonen till mer tolerant och kamratlig. En mer ödmjuk inställning, lyssnande omprövande. Ge och ta i en vänlig och konstruktiv debatt utan pk-fördömanden.

  • Hans Norebrink

    Se min recension av ”En fråga om klass” och kommentarer.

  • Hans Norebrink

    Samt min recension av ”Jämlikhetsanden” och ”1968” med kommentarer.

  • För att vara nya är de här tankarna ändå besynnerligt gamla. Återigen är formen ”parti” överordnat allt annat. Återigen är begreppet ”vänster” överordnat allt annat. Redan från start. Varför?

    Vad som behövs är massrörelser. De brukar inte börja som partier, de brukar börja som initiativ i frågor som folk ser som meningsfulla.

    Och vad som behövs är mobiliseringar mot kapitalistiska och statliga maktstrukturer. Det är inte självklart att detta definieras som ”vänster” av alla som det är angeläget att ha med.

    Jag är fullt medveten om att det inte heller är självklart att de som har tillgång till en fungerande organisation kastar bort den för något oprövat. Men det är bara en begränsande faktor som inte borde tillåtas påverka diskussionen om vad som vore önskvärt. Det är inte säkert att det som är billigast också är bäst.

  • Torberg

    Jan: Rörerelsen är inte allt, det är viktigt vart den rör sej och hur. Nederlag demoraliserar. Därför är organiserade åsiktsriktningar, partier (helt enkelt) ovärderliga i diskussionen om vart och hur. Det finns en historiskt lång brytning mellan dessa ”organiserade åsikter” vars erfarenheter inte går att avfärda som kuriosa. Och som varje folkrörelsevän (faktiskt) nån gång måste sätta sej ner och förstå… Vänsterns diskussioner genom hela historien handlar till största om”folk- eller klassrörelsens” hur och vart… Hur och varför den eller den alliansen osv. Vart syftar mobiliseringen osv. För tråkigt för vissa ? Tough Shit !! Partierna finns av olika anledningar och det mest konkreta i i dagens farliga situation är att jobba för allianser och samgåenden mellan de mer seriösa riktningarna, inte att tala för partilösa rörelser som kommer att sakna den erfarenhet som förhindrar misslyckanden och demoralisering…

  • Hans Norebrink

    Ordet vänster (liksom kommunism och socialism) behöver inte användas. Inte upplösa partier utan bilda allianser, håller med. Av både partier och folkrörelser. Med sossevänstern och radikalare. Med jämlikhet och miljö på programmet (ekosocialism utan att man behöver kalla det så). Nåt sånt.

  • Torberg

    Hans: Jag håller med dej.

  • Ett annat sätt att se det (som jag skickat in till V-framtidskommisionen):

    HISTORIA

    Som jag ser det var V inte tillräckligt vänster i årets val.

    Det är sant att man behöver en konsekvent berättelse. Man behöver de rätta företrädarna för denna berättelse. Med det de rödgröna gick till val på och med Sahlin som rödgrön ledare, tror jag inte att man gav ett konsekvent intryck.

    Den stora, avgörande skillnaden mellan de rödgröna och alliansen, den fundamentala kritiken från de rödgrönas sida, fanns inte.

    Jag tror många var besvikna på hur V kompromissat bort mycket i det rödgröna projektet.

    Miljöpartiet hade åtminstone sin gröna profil och verkade ha radikaliserats för många.

    S och V däremot blev folk aldrig riktigt kloka på. Sahlins svaghet för politiker som Blair, Clinton och Obama gjorde att hon till en början bara ville arbeta med Miljöpartiet. Sedan pressades hon att samarbeta med V, mot sin vilja. Sedan pressades V att överge den skärpa som kunde ha gett det rödgröna projektet en verkligt rödgrön skärpa.

    Det ”rödgröna” projektet i Norge borde delvis ha tagits som en varning: det norska ”rödgröna” projektet har inte inneburit någon fundamental förändring, utan en mer inhuman invandringspolitik och inget fundamentalt ifrågasättande av den uppluckring av det offentliga som pågår (medan man i Skottland till exempel har sett till att vården är offentlig på ett sätt som lett till större effektivitet och mer nöjda patienter). Privata, kostbara lösningar får allt mer utrymme i Norge, dyra konsulenter fortsätter att användas i det offentliga (medan de offentligt anställda tidigare tog hand om saker, skickas de nu vidare till dyra konsulenter i det privata), privata, dyra läkare används i allt större utsträckning i det offentliga, vilket även bidrar till lönekaruseller i det offentliga och samhället i övrigt. Kostnaderna skenar iväg. Visst har man gett mer pengar åt det offentliga, men dessa har fort absorberats i detta uppluckrade, oöversiktliga system. Visst har man gjort en dagissatsning, men i övrigt känner inte folk att man har gjort så stor skillnad.

    Varför vann då de ”rödgröna” med ytterst knapp marginal två gånger i Norge? Tyvärr beror det mindre på en konsekvent, bra berättelse från deras sida, än på motståndarnas svaghet (första gången var folk lika less på borgerliga statsministern Kjell Magne Bondevik som svenskarna på Göran Persson 2006, och andra gången var det som blivit oppositionen tydligt splittrad). Nu verkar oppositionen samlas i Norge och landet gå mot en tid av extremhöger (så var beredda på att Norge har en högerextrem regering nästa gång Sverige går till val, och att det norska ”rödgröna” projektet då kan ligga i ruiner).

    Jag tror många uppfattade det som svagt av V att ingå i det rödgröna samarbetet på det sätt man gjorde, som om man inte längre trodde på och vågade stå för verklig vänsterpolitik.

    FRAMTID

    Jag tror det vore dumt av V att associeras för mycket med S och Miljöpartiet, åtminstone såsom S och Miljöpartiet ter sig i dag. Jag tror V kanske borde tänka på att gå till val på egen hand och få så stort inflytande som möjligt, för att på det viset kanske till exempel kunna flytta S och Miljöpartiet mer åt vänster än man annars skulle ha gjort.

    Jag tror att det bästa vore om V började utforma något eget, konsekvent som klart och tydligt gör den dominerande klassen till arbetar- och medelklassens gemensamma motståndare. Jag tror V borde fundera på hur man kan skapa en solidaritetskänsla, som inbegriper både arbetar- och medelklass, gentemot den dominerande klassen. Den dominerande klassen utmärks ju genom sin solidaritet: Den dominerande klassen står alltid samlad för att skydda sina ekonomiska och omoraliska intressen. Jag tror man måste få upp ögonen på en del folk i både arbetar- och medelklass att det faktiskt är i deras intresse att tillsammans kämpa för mer rättvisa.

    I en valkampanj kan det till exempel innebära att använda sig av saker som arbetarklass och medelklass kan känna igen sig i, och sedan knyta dessa saker ihop genom att sätta dem i förhållande till den dominerande klassen. Och man måste inte vara rädd för att använda begrepp som ”den dominerande klassen”: det är just på det viset man kan uppmuntra en medvetenhet hos arbetar- och medelklass om deras gemensamma intresse i att solidarisera sig, skapa den samling och tendens som behövs för att verkligen förändra samhället.

    Man kan även till exempel visa exempel på hur man i den dominerande klassen agerar solidariskt rika emellan, och sedan retoriskt fråga något i stil med ”är ni i arbetar- och medelklassen solidariska med varann?”

    Jag tror även man borde utforma idéer kring integrationen. Visst, ökad jämlikhet ger bättre integration, men om man också kan hjälpa det hela på traven genom att se på hur man kan göra för att åstadkomma social blandning, genom bostadspolitik mm., så är det riktigt bra.

    Och liksom man kan prata om solidaritet mellan arbetar- och medelklass, tror jag det vore en idé att prata om solidaritet mellan majoritetsbefolkningen och invandrare gentemot den dominerande klassen. I en valkampanj kan man till exempel visa hur olika grupper i den dominerande klassen är väldigt duktiga på att vara solidariska med varann (schejker, adelsmän, affärsmän…), och sedan retoriskt fråga något i stil med ”hur står det till med solidariteten i arbetar- och medelklassen?”

    På samma sätt kan man även stimulera de gemensamma nämnarna mellan by- och lantbor till exempel.

    Jag tror också att för att kampanja på detta vis, måste man förstås gå till val på en omfördelningspolitik som heter duga, en omfördelningspolitik till fördel för en politik som ordentligt skapar bättre integration och minskade klyftor rent generellt.

    Sedan är förstås miljöfrågorna viktiga, och där tycker jag också man kunde spela på klassmedvetenhet, då anpassat efter miljöfrågorna förstås, till exempel kanske särskilt framhäva hur ett mer jämlikt samhälle kan vara ett mer miljövänligt samhälle (använda fantasin).

    Jag undrar om inte V har något av ett lillebrorskomplex i förhållande till S. Och vill man inte vara lillebror, tror jag det bästa är att köra en egen linje. Att ge efter för S och Sahlin är nog det minst smarta man kan göra. Jag förstår att ni försökte för att se hur det skulle gå, för mig framstår det som att ni inte fick särskilt mycket i utdelning vare sig politiskt eller väljarmässigt, så kanske det vore en idé att stå på egna ben för att försöka bli en faktor att räkna med i politiken, ett parti som fruktades av sina motståndare med sitt genomtänkta och konsekventa (och kreativa, är man genomtänkt och konsekvent har man också en bas för att vara kreativ, låta fantasin sprudla, och vara desto mer attraktiv för väljarna) sätt, ett respekterat parti, ett parti som så småningom steg i opinionsmätningarna och får ett bra valresultat.

  • Torberg: Din uppfattning om att partier är de enda organiserade åsiktsriktningar som finns är helt obegriplig. Vad finns det för inre samband mellan en önskan att sitta i riksdag och regering och att diskutera rörelseriktning?

    Vi kanske skulle kunna lämna det här statiska betraktelsesättet att det enda som finns är 1. omedvetna virrpannor som deltar i rörelser och 2. konstruktiva sanningssökande människor som diskuterar vadan och varthän och som deltar i partier.

    Vi behöver otvivelaktigt organisationer. Men låt oss vänta med partierna tills de har en möjlighet att lyckas med sitt eget mått mätt dvs få stöd av en ansenlig andel av väljarna. Dit är det långt.

  • Pingback: Förnyelseprocess krävs för vänstern | Mullvaden()

  • Snarast tvärtom. Den där önskan om att alla ska leka parti för sig själva är ett bra sätt att splittra en rörelse.

  • Torberg

    Jag försöker igen: för det första. Partier är organiserade åsiktsriktningar med i vissa fall ovärderliga erfarenheter som endast kan föras vidare just av partier. Klubbar för historiska erfarenheter om man vill. Att de är små är inte relevant för om erfarenheterna ska förvaltas eller ej.

    För det andra. I ordets verkliga mening demokratiska folkrörelser har vi inte sett i detta land på mycket länge. Men sådana måste, som t ex i det unga LO, bygga på åsiktsbrytningar. I det unga LO fanns olika alternativa kamplinjer som bröts mot varandra genom medlemsomröstningar. Linjer som tröskades fram genom den tidens levande klubbar, Socialistiska Partiets, Sveriges Kommunistiska Partis, SAP:s m fl. Det unga LO var en rörelse med medlemsmakt, medlemsomröstningar, och stort medlemsengagemang. Dit måste vi igen.

    Åsiktsriktningarna måste i våra nya kommande ”folkrörelser”, t ex återuppbyggda arbetarrörelse, rymmas på lika villkor och med full yttrandefrihet. Demokrati inom rörelserna är själva förutsättningen för att de ska fungera. Utan demokrati med olika linjer vidtar snart funktionärsvälde. Detta förutsätter inte att alla medlemmar måste vara partiorganiserade, men olika linjer förvaltas bäst av partier i öppen konkurrens. Demokrati helt enkelt. Utan partier som öppet redovisar alternativ blir andra strukturer, under bordet, styrande. Svårt ?

  • ”Den där önskan om att alla ska leka parti för sig själva är ett bra sätt att splittra en rörelse.”

    Jag håller med om att alla som mer eller mindre delar samma mål har all anledning att samarbeta.

    Väljarna lär inte ha varit alldeles övertygade om det rödgröna samarbetet som en enhetlig rörelse.

    Om det rödgröna samarbetet hade varit en enhetlig rörelse, så kunde man haft logiken 1+1+1=4. Nu blev logiken istället 1+1+1=2.

    Det rödgröna samarbetet kändes inte naturligt, utan konstruerat.

    Det rödgröna samarbetet kändes inte som det gav tillräckligt med utrymme åt till exempel V. Det hade en strypande effekt, medan samarbeten som fungerar bra har den motsatta effekten.

  • Hans Norebrink

    Visst är det lite revolutionär lekstuga och sprätta på egen dynghög över vänsterns splittring. Men jag tror vägen bort och framåt är ett samarbete mellan såväl partier som organisationer, som kan diskutera sig fram till en bred enhet, nåt.

    Kanske man borde börja med en enad oberoende vänstertidning i det arbetet. En tidning med resurser som kunde nå ut. Som även fungerade som en typ vanlig tidning.

    Nu finns det nåt kallat Grön solidaritet också, som går över de rödgröna gränserna.

    Sen är ju min senaste insikt-åsikt-hypotes småskalighet, och det är ju en brygga mellan miljökämpar och klasskämpar.

  • Det rödgröna sammarbetet fungerade nog inte av flera orsaker:

    1) Bildyrkarna bland socialdemokrater kan vill inte rösta på en regering med miljöpartiet.
    2) De med kommunistskräck vill inte rösta på en regering med vänsterpartiet.
    3) De fackligt anslutna vill inte ha Mona Sahlin som försökte förbjuda strejkrätten.

    Tillsammans blir det en fasans massa väljare som inte ser det som ett bra val. I kombination med att man faktiskt vägrade tala om vad man ville göra, förutom att säga att man accepterade i princip alla borgerliga nedskärningar.

    Men jag tror generellt inte på att ha dröser med småpartier. Det är att slänga resurser i sjön, i alla fall riksdagsmässigt. Fackligt kan vara något annat.

  • Hans Norebrink

    Asterix: Instämmer helt i att vi borde rikta oss till en tänkt klassallians av arbetarklassen och medelklassen mot överklassen (åtminstone lägre och mellandelen av medelklassen).

    Se min kritik mot att alltför mycket betona och romantisera arbetarklassen i en tid då denna klass krymper i väst. Detta i diskussionen efter min recension av ”En fråga om klass”.

  • Hans:

    Du skriver: ”jag tror vägen bort och framåt är ett samarbete mellan såväl partier som organisationer, som kan diskutera sig fram till en bred enhet, nåt.”

    Visst, de som kan, varför inte. Själv är jag tveksam till att dagens Mp, dagens S och dagens V har hamnat i någon konvergenspunkt. Lite av problemet med det ”rödgröna” samarbetet var väl just att folk visste att det stod för nåt, men inte vad.

    Själv tror jag det enda framtidsinriktade är internationalismen. Inte bara behöver vi solidarisera arbetar- och medelklass i Sverige, utan solidarisera denna svenska arbetar- och medelklass med de ”1,5 mdr. [som] svälter och 4 mdr. [som] är ”bara” fattiga” (Göran Ekblad citerad från en kommentar till ”Att vara vänster på 2010-talet och in framtiden”). Inte bara behöver vi solidarisera landsorts- och bybor i Sverige, utan solidarisera dessa landsorts- och bybor med de ”1,5 mdr. [som] svälter och 4 mdr. [som] är ”bara” fattiga”. Osv.

    För det är sant, vi kan inte fortsätta tillväxten, den är redan för hög, och det kommer en tid efter oljan.

    Jag tror att kan man solidarisera arbetar- och medelklass i Sverige, så innebär detta också att solidarisera invandrare och majoritetsbefolkningen, vilket i sin tur borde vara en bra grund för att solidarisera med de ”1,5 mdr. [som] svälter och 4 mdr. [som] är ”bara” fattiga”.

    Jag skriver inte detta för att romantisera de ”1,5 mdr. [som] svälter och 4 mdr. [som] är ”bara” fattiga”, men helt enkelt därför att det är det enda framtidsinriktade. Emellertid, dagens Mp verkar inte vara särskilt skeptiskt till den ohållbara tillväxten när partiet är berett att samarbeta lite med vem som helst och tycker privata lösningar är rätt kul, liksom Sahlins S. Jag kan se att dagens Mp och S kan samarbeta, emellertid tycker jag dagens Mp och S är inne på fel spår, så vet inte om jag tycker att V borde ge efter i ett sådant läge.

    Sedan kan man förstås hoppas att Mp förändrar sig så småningom åt vänster från deras aktuella ”vare sig vänster eller höger (i praktiken höger)”-position (samma position som de europeiska gröna som de gick tillsammans med i EU-valet, den så kallade ”självmotsägande tillväxtmiljörörelsen”), liksom S, men jag hoppas verkligen att V inte slår sina påsar ihop med dem innan dess.

    Visst kan somliga ha romantiserat arbetarklassen, men är man vänster så tror man väl inte att arbetarklassen skulle vara essentiellt god på något sätt? Det är väl snarare högern som har romantiserat om den goda, lydiga arbetarklassen… Medvetenheten har väl alltid funnits att det pågår en kamp om arbetarklassen, den produktiva och underhållande klassen. Jag har läst det du nämnde, och jag tycker det är utomordentligt farligt att försöka skapa någon sorts medvetenhet där man försöker undvika att tala om arbetarklassen.

    Jag håller med om att man inte borde rikta sig enbart mot arbetarklassen, men jag tror man måste rikta sig lika mycket mot den som mot medelklassen utan att blunda för deras särart. Jag tror det enda sättet för arbetarklass och medelklass att närma sig varann, är att bli mer varse varandras situationers särart, samtidigt som man blir mer varse den situation man har gemensam gentemot ”överklassen”. Man måste lära att känna varann, man måste umgås mer med varann (genom media OCH verkligheten) och man måste inse att man i grunden befinner sig i samma situation, dvs i förhållande till överklassen. Det samma gäller för övrigt mellan invandrare och majoritetsbefolkningen, landsortsbor- och bybor.

    I slutändan är arbetarklassen avgörande, eftersom utan arbetarklass, ingen produktion. Som jag ser det är en stor del av problemet med dagens Mp och S, men även med V, att det blir för mycket akademiskt, borgerligt inslag. Däri ligger väl även mycket av SD:s attraktionskraft: partiet framstår inte som ”alla de andra”, de går ur kyrkan när alla från M till V lyssnar på prästen, de kommer för sent till de oerhört viktiga diskussionerna som tar sån hänsyn till medborgarna i riksdagens olika utskott, och kommer de så talar de nästan aldrig, vilken skandal! SD, även om jag avskyr vad partiet står för, utövar en dragningskraft på mig, jag är nyfiken på hur de ska uppföra sig, känner en konstig glädje över att trots allt vad som verkar vara mer mänskliga människor kommit in i olika församlingar som sägs representera folket. Visst, de är kanske inte de idealmänniskor vi hade velat ha i olika utskott osv, men verkar de ändå inte mer mänskliga?

    Jag tror att man hittar inte så få ur arbetarklassen som slutit sig till SD, och jag tror inte att dessa lämnar SD genom vad som kan verka som akademiska kalkyler för ett ”rödgrönt” samarbete som möjligen kan leda till att man vågar tala om ”överklass” men annars bara prata om någon sorts vag massa, de övriga.

    Jag tror att om man inte vågar prata om de olika klasserna, och deras olika karaktär, så tror jag att man väljer fel sätt att bekämpa SD, nämligen genom att anamma (som man gjort i Danmark och Norge) SD-saker och den avskyvärda och ej framtidsinriktade människosyn som ligger bak. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet heter segrarna i Danmark och Norge, kanske vi genom att prata mer om arbetarklassen kan undvika att SD blir segrare här? Jag tror internationell solidaritet behövs, därför behövs det solidaritet mellan arbetar- och medelklass, landsortsbor- och bybor, invandrare och majoritetsbefolkning. Då tror jag det är väsentligt att arbetarklassen igen får större uppmärksamhet, att man försöker undvika att Mp, S och V präglas för mycket av sterilitet. De måste bli mera folkliga skulle jag vilja säga, för att kunna skapa den kontrast som behövs för ordentlig politisk kontrast.

    Länken mellan arbetarklass, invandrare och internationell solidaritet är för mig ganska tydlig. Både arbetarklassen och invandrare marginaliseras, tyvärr leder det till konservatism på flera håll. Denna konservatism närs av ett elitstyre som saknar konkret erfarenhet av hur det är att vara arbetarklass i dag, hur det är att vara invandrare.

    Till exempel, majoritetsbefolkningen har sällan direkt nära kontakt med invandrare. Invandrarna har däremot kontinuerligt kontakt med majoritetsbefolkningen genom media osv. Den mycket stora majoriteten invandrare, trots den dåliga integrationspolitiken som förts, är inte speciellt konservativ. Emellertid, det faktum att majoritetsbefolkningen saknar kontakt med invandrare på grund av dålig integrationspolitik, ger en grogrund för fördomar. Marginaliseringen av arbetarklassen har gått hand i hand med ökade ojämlikheter, vilket gör att invandrarna blir en sorts syndabock. För arbetarklassen kan de till och med framstå som orsaken till deras marginalisering, eller att man för att förtränga sin förlorade heder överför den till invandrare. Man börjar säga att invandrare stjäl jobb, att de dumpar löner, att de mördar. Detta blir även ett tacksamt sätt för folk högre upp i klassystemet att inte fokusera på klass, men på annat. Samtidigt blir allt fler invandrare mer konservativa i mötet med ett splittrat, segregerat samhälle som använder dem som syndabock utan att veta särskilt mycket om deras tillvaro.

    Jag märker att det blir väldigt mycket att skriva om man ska försöka ge en fullständig beskrivning av allt detta, men i alla fall är det alltså så att den internationella solidariteten är det si som så med i dagens arbetarklass och även i samhället i övrigt, arbetarklassen är fortfarande väldigt symptomatisk för hur saker och ting går i ett samhälle. Att inte värna om arbetarklassen och se till dess, hela samhällets och hela världens intressen gör att det går åt pipsvängen, som det gjort ännu mer än så länge i Danmark och Norge. Ju mindre arbetarklassen känner sig erkänd, ju mer går systemet den är en del av åt pipsvängen tycker jag man på sätt och vis kan säga.

    Dessutom – att arbetarklassen krymper i väst är inte så intressant, för efter kolonialismen och imperialismen kan inte väst längre ses isolerat från de kolonialiserade och imperialiserade områdena, så det finns inga vattentäta skott mellan till exempel den indiska och kinesiska arbetarklassen och väst.

    Och vi kommer aldrig att nå ett system utan arbetarklass, om det nu var någon som trodde det (vilket det väl inte var någon som gjorde).

  • Jag tycker annars Hampus på ett bra sätt åskådliggör den rätt katastrofala ”rödgröna” valrörelsen, och själv tycker jag ju då att den byggdes på fel premisser. Och det beror i sin tur på att vad samarbetet förutsatte, inte tillfredsställdes av den konstellation det utgjorde. Så därför verkar lärdomen för mig vara att åtminstone V drar sig ur. Sen vore det bästa om S oväntat gjorde sig av med Sahlin och några till i S-toppen, men jag har en rätt dyster syn på dagens S och tror därför att partiet kommer att söka någon sorts konstig allians med Mp som sedan förlitar sig på V:s röster (om nu V inte varit så dumma att ta bort det viktigaste av sin politik för att gå med i denna konstiga allians).

    Som framgår av min blogg, hoppas jag att S ska låta sig inspireras lite av lite saker som det gnistrade kring på Palmes tid, som löntagarfonder och den internationella solidariteten, men samtidigt känns dagens S alldeles hopplöst, som om det är en riktigt osund kultur som tagit grepp om partiet sedan ganska lång tid, så ska jag försöka vara rationell och realistisk, hoppas jag väl att V ska ta S forna position som ett stort, starkt arbetarrörelse- och demokratiseringsparti som moståndarna fruktade och att Mp antingen försvinner ur riksdagen eller radikaliseras.

  • Johannes

    Men är man inte nu väldigt nära ett svar på nästan samtliga av vänsterns interna problem? Ett grundläggande arbete på gräsrotsnivå baserat på samarbete över alla partigränser etc. skapar dels en seriösare bild utåt av vänstern och fördelar erfarenhet och åsikter mellan organisationerna. Därigenom bygger man basen för eventuella nya partier osv. Risken annars är ju att man bara skapar ett parti på lika bräcklig bas som det röd-gröna samarbetet…

  • Hans: Du har rätt, låt oss diskutera klass istället för ideologi. Eller i alla fall intressen. Över och under istället för höger och vänster. Det blir mer reellt då på något vis.

    Torberg: Museer fyller en viss funktion, jag medger det. Men låt oss då driva dom som museer. Dvs lägga den huvudsakliga ansträngningen nån annanstans, t.ex. i mobiliseringar. Som gärna bör organiseras mer stabilt än de oftast görs idag. Vart tog till exempel förra höstens många husockupationer i Stockholm vägen?

    Det kan också ifrågasättas om det är optimalt att ha en sån massa olika museer. Skulle det inte bli bättre diskussioner om man organiserade ett gemensamt museum för motståndet mot det kapitalistiska samhället? Skulle det inte kräva mindre arbete, och därmed frigöra mer resurser för mobiliseringarna?

  • Hans Norebrink

    Självklart ska vi rikta oss till, prata om och identifiera oss med arbetarklassen. Men även till medelklassen. Annars finns ingen chans att få majoritet för ett annat samhällsprojekt. Vi ska heller inte ludda ut skillnaderna dem emellan.

    Däremot ingen ”monoproletarism” eller romantisering av arbetaklassen (som klass, att individuella arbetare som alla andra människor kan vara skitstövlar lär knappast ha undgått någon)

    Självklart vill vi nå ett system utan arbetarklass. Det är själva syftet med socialismen-kommunismen att avskaffa klassamhället och därmed klasserna, människans uppdelning i utsugare och utsugna, i intellektuellt och kroppsligt arbetande, i (produktions)ägare) och egendomslösa (proletärer), i land och stad, i nationer fientliga mot varandra.

    Hur detta ska gå till i praktiken har ingen lyckats lista ut, men det handlar om ekonomisk vardaglig arbetplatsdemokrati där alla i olika grad deltar i såväl fysiskt som intellektuellt arbete, Där alla är med och delar och bestämmer. Människornas självförvaltning av de egna produktionsmedlen. Det framtida klasslösa kommunistiska samhället helt enkelt.

    I den kampen har jag svårt att se högersocialdemokratin delta. Men från vänstersossarna och vänsterut plus miljörörelsen kanske.

  • Asterix: Jag tror att S helt har tagits över av de högre statsfunktionärerna och driver en politik enligt dessas intressen. Det har alltid funnits en osund kultur i det partiet, se Olle Sahlströms Den röde patriarken, varför övertagandet har gått ganska lätt.

    Det är meningslöst att vänta på att dom ska ändra sig. Bättre då att köra ett eget race. Se till att konfrontationerna i samhället ökar, och skapa förbindelser mellan konfrontationerna. Förhoppningsvis stärker detta oppositionen även inom S.

    Men låt oss för guds skull undvika att kalla det för parti. På svenska betyder parti en ganska toppstyrd organisation, med ett program, bildad i syfte att ta över regeringsmakten (därav toppstyrdheten, staten kräver det).

    Sådana organisationer behövs också, men det är mer överhängande att få till någorlunda stabila rörelseorganisationer.

  • Okej, jag håller med både Hans och Jan. Därför håller jag även med om att gå mot det klasslösa samhället, med att det alltid vill finnas arbetarklass menade jag att det alltid vill finnas människor som underhåller och producerar. Sedan kan jag tycka att denna produktion och detta underhåll dels ska skötas av människor som vill hålla på med detta under de bästa arbetsvillkor, dels i den grad det är möjligt och behövs fördelas på rimligt sätt i resten av samhället. För att göra en lång historia kort: Jag är överens.

    Har annars skrivit lite på min blogg i dag om S och hur partiet kan uppfattas (ska kanske inte tas sådär hyperseriöst, mer som en kul grej kanske, vet inte).

  • Torberg

    Jan: Nänä… det är klart. Om man inte har en aning om svensk och internationell arbetarrörelses organiserade åsiktsriktningar, deras historia, analyser, materiella bas m m så kan man tro att dessa bara går att dumpa. Sån okunnighet bäddar för rejäla misstag och upprepningar av katastrofer vi inte har råd med…

  • Sedan håller jag med Torberg att NPA i Frankrike än så länge kanske inte är så dumt, dock befinner partiet sig i en svår fas och behöver utvidgas till att omfatta arbetarrörelsen och resten av samhället i större grad, det verkar vara en del unga och studenter som anslutit sig, och nu med protesterna mot pensionsreformen lär det vara rätt många franska unga som radikaliseras. Överallt har ju unga det extra svårt nu också.

    Jag hoppas att NPA speglar en vilja att öppna sig mot samhället i en dialog. Det var väl LCR som lades ner för att starta NPA som även innehöll andra element från början. Och viljan lär vara att bredda sig, uppmuntra en växande rörelse.

    Fast hur NPA verkligen är och hur det utvecklar sig antar jag att man vet bättre om man är en del av partiet och har god insyn.

    Onekligen en intressant utgångspunkt för diskussion. Strategin som NPA valt, hur de valt att förhålla sig till dagens samhälle, hur de opererar…

  • Hans Norebrink

    Men vore inte ett gemensamt projekt med en enad vänstertidning ett första bra steg?

    • Anders_S

      Hans: Nej, det är ännu svårare att få till. En gemensam tidning alltså.

  • Hoppas du förstått, Torberg, att jag tycker du kanske är inne på något där med NPA. Det kanske vore värt att starta upp en sorts tråd med NPA som utgångspunkt?

    Jag håller med Torberg på det viset att man inte kanske ska haka upp sig på om vad man formellt kallar något, om det är ett parti eller något annat. Visst, et parti innebär en viss struktur, men sedan handlar ju mycket om detta partis förmåga att vara i kontakt med olika rörelser, att hänga med i tiden, att snarare vara ett parti som anpassar sig än ett parti som isolerar sig.

    Så därmed vill jag inte säga att NPA är kört. Av det lilla jag vet om partiet, är deras för närvarande mest kända ledare postman. Det är ju intressant att han fortsätter med det yrket samtidigt som han är mycket engagerad i partiet. Man kan förstås fråga sig om det skulle fortsätta vara fallet om han skulle komma in i till exempel parlamentet. Dock är det inte det väsentliga, utan det väsentliga är väl det symptomatiska med detta, att det är ett parti som håller på att formas, och därmed finns potentialen att det inte ska bli ett misslyckat parti som många andra.

    Just denne person (Besancenot tror jag) har varit med i TV-shower, som en del av försöket att starta en växande antikapitalistisk rörelse, att förena så mycket och så många som möjligt i en antikapitalistisk rörelse som ju behövs, som är den enda utvägen om man vill söka det bästa. Det är ju så att media är mycket centralt i dag. På något sätt måste ju partiet göra sig närvarande för folk, kanske särskilt de yngre. Därför är det nog inte så dumt att uppvisa en pragmatism, en inte för dogmatisk hållning, för att kunna få den kontakt som behövs för att skapa en länk för människor till en antikapitalistisk hållning.

    Samtidigt som man på detta sätt ”spelar spelet” som de parlamentariska partierna, försöker partiet skapa dialog och vidgas, genom att delta i protesterna mot pensionsreformen förstås, men det verkar på mig även som om partiets medlemmar söker att umgås så mycket som möjligt med annat folk, i alternativa rörelser osv.

    Så kanske kan det röra sig om ett parti som istället för att ta kommandot och försöka tvinga igenom en dogmatisk linje, helt enkelt försöker bidra till i samspel med andra aktörer att en rejäl antikapitalistisk rörelse växer fram?

    Det heter ju NPA, nytt antikapitalistiskt parti, alltså inte som de där gamla.

    Det verkar vilja strida mot tanken att ett parti oundvikligen leder till…

    Det är också intressant att partiet fått flera medlemmar från det såkallade kommunistpartiet PC, det känns som att vi är vid en sorts punkt där nyskapande behövs, där det nog finns ett rejält behov av initiativ som säger att det gamla har misslyckats, nu startar vi något nytt, något som handlar om att aldrig fastna i steriliserande strukturer.

  • NPA säger att de gärna samarbetar med franska S och V där det kan ha en positiv effekt (som de gör nu delvis i demonstrationerna osv. mot pensionsreformen). Samtidig som de säger att de aldrig vill regera tillsamans med partier som inte vill komma ur det kapitalistiska systemets tvångsremmar, vare sig på lokal eller nationell nivå. Detta tycker jag kan verka som en riktigt klok strategi. Det kan leda till att franska V mer eller mindre försvinner och att NPA som en ny kraft växer fram. Eller att franska V anpassar sig, och att NPA, franska V och kanske något annat parti så småningom förenas i något bra. Förstås oerhört viktigt förstås att NPA-modellen (om den nu är som jag hoppas) inte tar i sig strukturerna till franska V i ett sådant fall.

  • Oavsett borde NPA verka på ett sätt och tillsammans med andra och annat, så att partiet inte framstår som det centrala. Annars är det kört (igen). Men en av flera viktiga delar av ett hela, där varje del är viktig.

    Man kan kanske se för sig till exempel den här historien i så fall (lite karikaturelt):

    Från TV-rutan till engagemang i en rörelse som omfattar flera rörelser och leder till en utveckling mot ett antikapitalistiskt samhälle, och där ett nytt antikapitalistiskt parti spelade en viktig roll i att få det att gnistra kring och få folks ögon upp för olika rörelser och värdet av att ta initiatv, ja, kanske starta nya rörelser, för att få till stånd en övergång från ett kapitalistiskt system till ett bättre samhälle.

    Ursäkta om det verkar lite långradigt, men det är väl tänkande i skriven form. Bara för att säga att det kanske inte är så att man antingen ska starta ett parti eller inte, antingen starta en tidning eller inte, antingen… Kanske det är andan och tankesättet som är det viktigaste? Kan man argumentera för en tidning, kan man argumentera för ett parti, kan man argumentera för ett forum, kan man argumentera för en förening, kan man argumentera för någon sorts rörelse, kan man… Ja, varför skulle man inte försöka, om det inte fanns något annat än deterministisk, opgragmatisk dogmatik som definitivt talade emot?

    Jag tror vi har mycket av ett problem med att försöka och ta initiav inom vänstern. Jag tror man behöver bli mer optimistisk inom vänstern. Och jag undrar om inte NPA är ett försök att hitta nya vägar, att komma ur det där. Känns som att det behövs mera av uppmuntring och dynamik, och bort med allt som smakar dogmatik.

    • Anders_S

      Jag har skrivit många inlägg om NPA. NPA kan diskuteras där. Eftersom jag arbetar praktiskt och aktivt med desa frågor skirver jag mycket om dem. Jag har också varit med i utkanten genom hela framväxten av NPA och liknande partier i andra länder.

  • Okej Anders.

    Till Hans: Själv tycker jag en ny vänstertidning låter som en bra idé, bara den verkligen är ny.

    Jag tror en sådan tidning borde väcka entusiasm, en sorts glädje.

    Sedan tror jag inte det behöver ses som ett första steg, men helt enkelt som en grej som går att göra.

    Man kan ju även fråga sig om man ska starta en sådan tidning på nätet. Som ni vet sjunker ju ”vanliga” tidningars försäljningssiffror ganska rejält. Eventuelt, någon gång i framtiden, om man såg behovet, skulle man ju kunna laga en pappersversion om man ville.

    Nätet är väl även mer miljövänligt (gissning från min sida).

    Jag ser för mig att en sådan tidning borde uppmuntra en fri debatt, som gör att så många som möjligt får lust att delta. Och att man försöker bryta med hur ”klassiska” tidningar fungerar. Sådana tidningar väljer ju gärna ut väldigt selektivt vad man ska publicera (jag har studerat medie- och kommunikationsvetenskap fyra terminer, så det är något som engagerar mig). Jag tror man i denna frihetliga anda även borde omfavna stort såväl som smått. Om någon vill skriva något om en dröm eller vad det skulle vara, varför inte. Och kanske är det sättet det skrivs på snarare än innehållet som är det viktiga? Varför inte.

    Själv skulle jag tycka om att en sådan tidning sprudlade kreativitet. Att den kunde ge även någon som aldrig velat skriva lust att skriva något, gripas av skrivarlust, kanske bara en rad, en sorts dikt, varför inte. Eller också något riktigt långt. Varför inte.

    Sedan kan man ha alldeles fria sektioner (bortsett från högerpropaganda förstås, men man måste även låta saker som kan tyckas vara felslutningar komma med tycker jag, för att även de ska kunna bemötas, sedan får ju tidningen gärna ha en viss linje, kanske progressivt utforma en sorts idébasis, men generell skulle jag tycka, typ antikapitalistisk – kanske det håller, ”antikapitalistisk”?), och andra sektioner där det som skrivs underläggs vissa krav som tematik eller vad det nu skulle vara.

    • Anders_S

      Glöm det med vänstertidning. NI fantiserar. Jag arbetar praktiskt med dessa frågor. I dagsläget finns betydligt störremöjligheter med partisamarabete än med tidningssammanlsagning.

  • Det intressanta med en tidning på nätet är ju även potentialen som finns för lek. Jag kommer ihåg en lek jag hittade på när jag studerade datorspelsanalys, ett dataspel kan man säga. Dock skulle det kunna fungera i en tidning på nätet:

    ———————————————
    Jag ser för mig ett on-line spelkoncept. Spelet är ett tankefragmentsspel som startar från scratch. Det börjar med att man lägger ut ett tankefragment. Sedan fortsätter folk att lägga in tankefragment. Dock: ”officiellt” måste varje nytt tankefragment avvika från de omkringvarande vad gäller ämne. Detta enligt en struktur som följer, där A måste avvika från B, C, D, E, F, G, H och I:

    F G H
    I A B
    C D E

    Varje ruta är således ett A som måste avvika från de omkringvarande 8 tankefragmenten. Således får A inte handla om katter, hundar, George W. Bush, grönfärg, satteliter, dynamit, chili con carne, kungen eller något annat ämne de 8 omkringvarande tankefragmenten tar upp. För att delta i spelet klickar man på en tom ruta och en sida dyker upp där man skriver sitt tankefragment och därefter vilka ämnen det involverat (och man ska förstås ha kollat vad de eventuella omkringvarande tankefragmenten omhandlat för att medvetet kunna avvika från dem – ämnena för de eventuella omkringvarande tankefragmenten redovisas allra först på den sida som dyker upp när man klickar på en tom ruta).

    Det går förstås väl att trycka på de fulla rutorna och läsa vad som står i dessa tankefragment, kanske hittar man något eller flera som roar/inspirerar/stimulerar en på ena eller andra sättet.
    Förvisso kan man trycka på en tom ruta och behandla ett ämne som de 8 omkringvarande behandlar. Spelets ”officiella” natur fortlever alltså i den grad deltagarna respekterar spelets ”officiella” regler. På samma sätt som ett spel schack bara fortlever i den grad deltagarna respekterar spelets regler. Tankefragmenten har ingen signatur, utan hänger där bara som en samling olika tankefragment, pure and simple, i cyberrymden. Det finns inga krav på längd, det finns inga ”officiella” krav annat än att ämnet/ämnena ska avvika från eventuellt omkringvarande tankefragment och deras ämnen. Här kan man alltså potentiellt finna alla möjliga slags skrivna texter, med det förbehåll att alla världshistoriens skrivna texter, bevarade och ej bevarade, förstås inte kan finnas där. Bara det att skriva en komma-ihåg-lapp gäller för att vara tankefragment – no limitations med andra ord, man kan skriva vad som helst och hur som helst, ja man behöver ju faktiskt inte bry sig om vilka ämnen som eventuellt omkringvarande tankefragment tar i sig.

    Det interaktiva är således hur nya tankefragment dyker upp med påföljande verkan på spelets gång. Man kan vara allt från en till flera personer. Karaktärerna är här tankefragmenten och de som lägger ut dem. Man är alltså själv en karaktär, som agerar utifrån hur tankefragmentlandskapet utvecklar sig…

    Spelet går ”officiellt” ut på att man inte bestämmer sig i förväg för vad man ska skriva, för man kan ju inte veta på förhand vilka ämnen som omkransar den ruta man klickar på. Så man klickar alltså på en ruta, ser vilka ämnen som ska undvikas och skriver därefter vad det faller en in att skriva, med vilka ämnen som ska undvikas i åtanke. Alternativt bestämmer man sig i förväg för vad man ska skriva och klickar på en ruta som ej har några omkransande rutor som är fulla.

    I kurslitteraturen säger Chris Crawford följande: ”computer games now are completely unchanged in terms of their basic appeal. They are precisely the same fast-action shoot-em-ups or nerdy strategy games that we were dishing out 15 years ago”
    (http://www.erasmatazz.com/free/AoCGD.pdf, sida 88). Avsikten med spelkonceptet som jag har utvecklat är just att avvika från detta, hitta på något som inte bara handlar om en ganska lite komplex/sammansatt resa från från A till B, eller ens om att komma från A till B, utan där det att överraskas är en stor del av spelnöjet i och med möjligheten att klicka på fulla rutor och överraskas av det som där står, eller helt enkelt ovissheten i vilka ämnen som omkransar en tom ruta (om nu någon full ruta finns omkring). Man kan alltså inte veta vad som står i en full ruta förrän man klickat på den eller veta vilka ämnen man ”officiellt” måste undvika förrän man klickat på en tom ruta (eller klickat på alla fulla rutorna runt omkring). Poängen är just att friheten ska vara så stor som möjligt, att det ska vara så högt i taket som möjligt i spelet. Det handlar inte om att maximera överraskningstärskeln och att lista ut hur spelet fungerar för att kunna ta sig från A till B – spelet är betydligt friare än så, fokus är snarare på hur ens kreativitet kan stimuleras av ett spel som erbjuder stort handlingsutrymme, där man kan tasta in precis vad man vill, bara ett ord om man så vill, eller bara några/ett tecken. Det är även ett spel där man inte behöver oroas av prestationsångest, för ingen kan se vem som skrivit vad. Här handlar det alltså snarare om hur spel kan användas som ett sätt att uppmuntra och stimulera till kreativitet än att man spelar bara för att överkomma svårigheter som satts i ens väg, ledsagas till en annan värld eller andra förprogrammerade saker. I en annan text, ”Interactive Storytelling”, yttrar Crawford följande: ”[That players should be free to express their creativity, to input choices not anticipated by the storybuilder] certainly represents a noble goal, [but] it is out of the question; free-form input from the player requires an infinitely large set of […] options.” Problemet där maskiner är förprogrammerade att reagera på vissa sätt utifrån hur spelaren agerar inom de handlingsramar han/hon är bunden vid är alltså just bristen på obundenhet: spelaren får välja mellan ett begränsat sätt alternativ och är alltså bunden på det viset, medan datorn ju (även den) är bunden vid hur spelet är programmerat. I mitt spelkoncept minimeras bundenheten genom att spelaren faktiskt kan skriva/tasta in precis vad som helst, där bundenheten ”officiellt” reduceras till att man inte får skriva inom de omkringvarande tankefragmentens ämnen. Vidare är det verkligen så att konsekvenserna av detta är ovissa, eftersom det är människor och inte förprogrammerade maskiner som fyller ut eventuellt omkringvarande tomma rutor, och man inte kan veta hur en annan människa hade fyllt ut den tomma rutan. Och även om folk inte följer de ”officiella” reglerna är ju utvecklingen av tankefragmentlandskapet högst oviss, allt beroende på vilka rutor människor klickar på och hur de beter sig därefter och hur man själv får för sig att spela, om man inte bryr sig om att skriva in ämnen och/eller inte bryr sig om vilka ämnen som ”ska” undvikas etc.
    Mitt spelkoncept är därför ett försök till ett spel på människans och inte maskinens termer – detta även på grund av att detta torde ha svårare för att fungera alienerande. För genom att anpassa sig maskiner ligger ju även risken att alienera sig från sig själv. För att undvika ett samhälle dominerat av en ideologi vars fortgång bygger på människors alienation från sig själva, torde därför ett mål vara datorspel som spelas på människans och inte maskinens termer. Sedan hur kommersiellt gångbart detta är är en annan sak – om vi nu lever i ett alienerande samhälle (historiskt sett lever vi åtminstone i en udda värld), är det rimligen så att det skapar behov av alienation för att man ska kunna hålla ut i det och leva på dess termer, varför radikal och revolutionerande verksamhet så att säga hamnar i andra hand/har andraprioritet. Dock skulle man kunna föreställa sig att mer traditionella datorspel skulle kunna samverka med mer alternativa spel som mitt, så att man först fyller upp behovet av alienation för att sedan (efter att ha mättats på både det ena och det andra) gå över till spel på människans termer. För det är klart – utan mat och dricka duger revolutionären icke.
    Den revolutionära potentialen i spelkoncept som mitt torde icke underskattas, eftersom ifall det är så att vi lever i ett samhälle som alienerat oss från oss själva blir spelkoncept som mitt en möjlighet att återhitta sig själv genom att man är komplett fri att skriva precis vad/som man vill, och nu kommer jag till klimaxet – vad som gör spelet till kungen av alla spel är att man faktiskt kan bryta mot spelets regler. Det vill säga – spelets överordnade mening är att man ska nå dithän att man ger fan i alla spelets regler, att man tänker ”nej nu har jag viktigare saker att göra än att tänka på vad man ’ska göra’ och ’inte får göra’, nu bryr jag mig inte om att kolla vilka ämnen de omkringvarande tankefragmenten tar upp” osv., att man blir så kåt på att skriva precis det man vill och känner för att man når ett moment av extas där man skriver som vore man något medium för något allmänlivligt mystiskt väsen eller så, kanske ända tills man når dithän att man inte kan tolka vad som skrivs annat än genom den innerlighet det måste ha skrivits. Det kan t.ex. se ut så här: piesirut098w745yå qu3 vatmertuibwoye5n+8qåb328u49mqv,å\4,9twqpyutqw3m49q,v4ti9qm,vui34+tuqvq+34y +tqw3m49q,v4ti9qm,vui34+tuqv. Det ultimata sättet att förmedla passion, innerlighet via skrift, eftersom tillvaron är mystisk och förmedlas som mest intenst via det gåtfulla som vi alla är del av och alla kan förstå.
    Spelet vill därför ha som slogan: ”How long can u resist writing exactly as u want? How long can u resist not giving a damn about rules or norms? And the best part is: u don’t have to leave the game when u’re fed up with it – just continue playing WHATEVER WAY U LIKE. U’re no longer restricted to the rules set by some game programmer – u’re on u’r own now, free to do whatever u choose, it’s up to u what to make out of it”.
    Tanken är att spelet ska vara så gratis som möjligt att spela, alltså att man inte behöver annat än internetanknytning och något som är anknutet till internet för att spela det.
    Spelet är ett spel utan slut – det vill alltid finnas en tom ruta där att skriva något i. Det handlar alltså inte om att komma från A till B i spelet, utan om spelet som en möjlighet för en själv att leka med normer och regler och frigöra sig själv. Och varför inte bedriva sabotage och skriva i några redan fulla rutor?
    Spelet är ju även en eskapism från konstruktioner som vi-dom och människor som individer – man kan skriva/tasta in i ”andras” rutor och det framgår överhuvudtaget inte vad som är skrivet av vem, vilket torde uppmuntra till att man skriver med olika stilar och inte binder sig till att vara på ett visst sätt, då möjligheten finns att ge fan i identitets-/individskonstruktioner och bara vara på vilket ”sätt” som helst (mesta möjliga fullständiga frihet med andra ord).
    Spel kräver ramar – men dessa ramar finns redan i samhället vi lever i, och mitt spelkoncept handlar därför i grunden om att leka med dessa ramar, kategoriseringar på de sätt som faller en in. Man behöver därför inte sätta in hinder och så vidare i spelet, eftersom det redan finns sådana i samhället som man i spelet kan leka med. Till syvende och sist är spel något som försiggår i våra huvuden – därför behöver man inte diktera hur ett spel ska se ut, utan spelkonceptet som här har presenterats tillåter folk att spela på både det ena och det andra sättet, om man nu vill ta det som ett spel i att bryta regler, normer osv. eller som ett spel där man följer de ”officiella” reglerna etc. (enligt principen ju mindre som är deterministiskt programmerat, ju mer upp till människans fantasi och luster).
    —————————

    Nu kanske det verkar som jag tycker att man borde göra en vänstertidning på nätet som reduceras till ett spel baserat på den här typen, men icke sa nicke, jag bara kom att tänka på att till exempel ett spel av den typen faktiskt kunde vara del av en sådan tidning. Och jag tycker det skulle kunna stämma bra överens med de ideal vänstermänniskor står för.

    Sedan kan man förstås ha klassiska inlägg osv, men en blandning av smått och gott vore väl något som lockade så många som möjligt, att det fanns lite av varje, inte bara när man ville skriva något ”seriöst och högtidligt”, kanske till och med ett spel. Det skulle väl också bidra till et så trivsam atmosfär som möjligt, och kanske ta bort lite av den hämmande högtidligheten.

  • Anders: Okej, om det var tidningssammanslagningar det var tal om istället för något nytt, så håller jag ju med, svårt att se poängen.

  • Pingback: Det som behövs är ett brett nytt vänsterparti | Svensson()

  • Pingback: Kan vänsterpartiet bli ett brett vänsterparti? | Svensson()

  • Pingback: Vad medlemmarna vill ha av vänsterpartiet | Svensson()