Om svensk nationalism

Till Anders: Frank resonerar fel vad gäller följande:

1. Den anti-imperialistiska kampen i Syd var liksom den anti-fascistiska kampen i Europa under andra världskriget samlande nationalistisk. I många av fallen, om inte de flesta, var vänstern av något slag i ledningen för dessa patriotiska uppror. Och det var en del i en praktisk och teoretisk vänsterpolitik av nationell klassallians för anti-fascistisk och anti-imperialistisk kamp.

2. Jag romantiserar eller ”positiviserar” inte nationalismen. Jag beskriver den faktamässigt och vetenskapligt enligt den forskning som finns i frågan, som jag tagit del av. Som allt annat är frågan om nationalism en personlig tyckarfråga, men det finns faktisk forskning också. Den visar nationalismens ambivalenta dubbelnatur, som jag beskriver. Jag pläderar personligen för en progressiv internationalistisk nationalism, dels som ett medel för välfärd, folkhem och samhälls-solidaritet, dels som ett medel att vrida detta potentiellt mycket farliga vapen ur högerpopulisternas händer.

Till Frank:

Du frågar när det är rätt att sätta sin nation före någon annan grupp av människor. Ja, idealet är förstås att alla älskar alla här i världen, men det är en långsiktig utopi, kanske omöjligt att uppnå. Däremot kan vi nog lära oss att respektera alla människor. Problemet i verkligheten är fientliga samhällsstrukturer som sätter människor mot människor. Och avsaknaden av en global identitet och solidaritet hos flertalet människor på joden.

Det är rätt att sätta sin nation före fascisternas och imperialisternas nationer i den nationella befrielsekampen. När exempelvis kenyaner skjuter engelsmän på 50-talet och ryssar tyskar på 40-talet är det berättigade våldsamma frihetskrig.

När vi bygger upp och försvarar folkhem och välfärd är det rätt att sätta sin nation före andra människor. Egentligen är det ju absurt att vi kämpar för bättre villkor för vår arbetarklass och vår nation när 10.000 barn dör av svält varje dag. Men vi måste i vår vänsterkamp utgå från den sociala och nationella medvetenhet som faktiskt existerar. I dagens läge får vi inte med oss arbetare och medelklass på en global kamp för lika löner och välfärdsvillkor. Vi måste börja med och arbeta med den nationella nivån, en i praktiken nationalistisk nationalstatlig kamp som vänstern redan för.

Jag ser framför mig en värld med lokal, regional, nationell, kontinental och global identitet och solidaritet, med acceptans för att såväl identitet som solidaritet blir svagare uppåt i systemet. Det är ännu ett skäl till att bygga en decentraliserad socialism där makten utgår underifrån istället för ovanifrån.

Att människor i en nation huvudsakligen försöker driva politisk förändring inom nationens gränser är fullt förståeligt: det är där som man har rösträtt och möjlighet till fysisk närvaro, och det är också där som politiska beslut påverkar ens egen tillvaro. Att någon arbetar lokalt gör honom inte till nationalist; däremot blir man nationalist när man aktivt försöker tillverka en ”nationell identitet” som den du nämner.

Låt oss ta ett exempel på mindre skala: Vänstern i Göteborg arbetar huvudsakligen för ett större socialistiskt inflytande i Västra götalands län, just för att det är där som de kan bli invalda och dessutom bilda opinion hos väljarna. Detta i sig gör dem inte till ”lokalpatrioter”. Lokalpatrioter skulle de dock bli om de började sprida föreställningar att göteborgare tänker på ett visst sätt, umgås på ett visst sätt och delar på en unik samhörighet – tanken att det inte räcker att bo i Göteborg för att vara göteborgare, och att ”riktiga” göteborgare har en särställning.

Det skulle givetvis vara enkelt att motbevisa alla sådana påståenden: Om personer huvudsakligen delas upp efter kriteriet ”göteborgare”, hur kommer det sig att 20-åringar från Göteborg hellre umgås med 20-åringar från Umeå än med 60-åringar från Göteborg? Tydligen var ålder en mycket starkare indikator för en persons identitet än födelsestad. Lokalpatriotism betraktas med rätta mest som en ”rolig grej” idag, just för att de flesta i Sverige inte tar sådana uppdelningar på allvar.

Vad är det som ändras när vi ökar skalan? Att bedriva sitt arbete främst på nationell nivå är som sagt inget konstigt, eftersom nationen utgör det administrativa område som en befolkning har störst möjlighet och befogenhet att påverka politiken i. Men varför ser du det som så viktigt för socialismen att systematiskt tillverka en ”gemensam identitet”? Göteborgarna ser ut att ha klarat sig rätt bra utan.

Extremhögern går inte fram på nationalism i sig. Den går fram på beståndsdelarna i just deras nationalism:

1) Att det alltid är någon annans fel.
2) Att lösningen är enkel.
3) Principen om den egna överlägsenheten.

Detta är lockande budskap. Om inte vänstern vill inkorporera dessa i sin nationalism finns det ingen orsak att gå det spåret. Det är som sagt för svårt att kontrollera effekterna.

Och punkt 1 och 2 har redan vänstern i simplifierad form:

1) Korporativismen + oreglerad marknad
2) Anställ i offentlig sektor

Finns inte mycket att hämta i nationsspåret alltså. Positiva nationskänslor är väl helt ok, men hålls gärna till sport, högtider och lite sköna gamla traditioner/kollektiv nostalgi. Inte in i politiken.

Kompletteringar till nationalismdebatten:

Det finns ju även ond och god internationalism, men jag är ändå för den goda sorten (i analogi med att det finns ond och god nationalism, och jag är för den goda sorten).

Den nazistiska ariska vita rasinternationalismen. Fascisterna i Tyskland var inte nationalister utan vitras-internationalister, liksom nassarna fortfarande är idag. Deras mål var och är en enad global värld styrd av den vita rasen med andra raser som slavar. Ond internationalism alltså.

Den kristna och muslimska fundamentalismen var och är religiös internationalism. De har totalitära anspråk på att vinna kontroll över hela världen för sina teokratiska diktaturer. Korståg, heliga krig, religionskrig, kolonialism har tjänat deras syften. Ond internationalism alltså.

Den stalinistiska realsocialismen ville vinna hela världen för sin totalitära nya överklassmodell. Besegra USA och västvärlden. Världsrevolution och världsherravälde. Ond internationalism alltså.

USA-imperialismen i symbios med västlig världskapitalism vill dominera hela världen. En delvis nationell dröm, delvis en dröm om att det egna kapitalistiska systemet och västliga värderingarna ska kontrollera hela världen. En ond internationalism alltså.

Nyliberalismen vill total omforma världen till sin ideologi med styrande marknadsekonomi överordnad demokratin, en halvtotalitär dröm om politiskt-ekonomiskt världsherrvälde. En ond internationalism alltså.

Jag skrev tidigare att nationalism är en lockande berättelse. Varför då inte internationalism? Om vi som befinner oss i en stat finner det naturligt att samarbeta och visa solidaritet med varandra, varför inte alla vi som delar samma planet?

Delvis rätt tänkt. Problemet är att det handlar om rationella tankar på temat ”jag kliar din rygg så kliar du min”. Det som evolutions-forskarna kallar reciprok ömsesidig altruism, upplyst egenintresse (liksom klassolidariteten). Och skillnaden i standard och levnads-förhållanden är så stor i världen att människor i rika länder lätt tänker att jag tjänar mer på nuvarande orättvisor än om vi solidariserar oss med hela världens befolkning. Nationell solidaritet ger nog på kort sikt mer i materiellt utbyte än internationell solidaritet för oss i västvärlden.

Den andra saken är att det också finns släktskapsaltruism (kinship altruism), att vi hjälper de vi är släkt med och delar gener med. Och vi kan uppleva släktskap med nationen, men inte med hela mänskligheten? Varför då, vi är ju inte släkt med hela svenska folket?

Nej, men vårt symboliska tänkande gör att vi kan manipuleras till att se den sociala konstruktionen nationen som en stor släkt. Därför Moder Svea, brödrafolkens väl, fädernelandet, modersmålet, som är släkttermer menade att väcka illusionen av att vara släkt med en hel etnisk grupp eller nation. Ursprungsmyter om ett gemensamt blodursprung ligger också bakom.

Grupper utövar alltid en viss form av konformism internt, och så blir denna likriktning ett fenomen som får oss att uppleva att vi är lika och hör ihop. Därför har de intellektuella som skapade den moderna nationalismen plockat fram historiska, geografiska, kulturella, språkliga, religiösa, utseendemässiga likheter hos människor på ett visst territorium och menat att denna likhet visar att vi hör ihop, att vi är släkt (på långt avstånd kan det förstås ligga något i detta, även om senare inblandning av andra folk skett – nån liten kärna av avlägset släktskap förenar väl exempelvis världens judar).

Detta går knappast att återskapa på internationell nivå. Internationalismen kommer att förbli intellektuell medan nationalisen både är intellektuell (reciprok altruism) och emotionell (upplevd släktskapsaltruism).

De flesta nationalismer är blandningar mellan politisk civil-medborgerlig intellektuell ömsesidighetsaltruistisk nationalism, och kulturell etnisk emotionell släktskapsaltruistisk nationalism. Ren politisk nationalism tenderar att bli för svag, ren kulturell nationalism blir för etniskt utestängande. Effektivaste formen verkar vara en kombination (där kan främlingar accepteras och assimileras, precis som släkten och släktkänslan kan bestå även om folk gifter in sig).

Boken Jämlikhetsanden visar att jämlikhet är naturligt. Är det ett skäl för? Nej, det är det naturalistiska misstaget. Men om naturlig jämlikhet gör oss lyckliga utan att andra dåliga saker vidhäftar det, så är det ett argument.

Anders Svensson har tagit upp att individualism gör oss lyckligare. Det är ett bra argument för individualism, om det inte kommer annat dåligt av de, och det vet vi ju att det kan göra. Sist läste jag i Amos nr 5 2010 att medelklassföräldrar struntar i sina barn för sin individuella karriär och egoisms skull. Det finns alltså ond och god individualism, och nyliberalismens själviska individualism är förstås ond.

Däremot kan man varken använda som argument att både individualismen och kollektivismen (familj, gäng, jobbkompisar, församlingar, nationer) är naturliga, det är naturalistiska felslutet igen. Och även kollektivism kan vara ond, som gruppmobbing och ovilja gripa in för drabbade kamrater på jobbet (undersökning visar att svenskarna är konflikträddast i Norden.

Alltså individualism och kollektivism är både naturliga. Inget argument. De gör oss lyckliga, ett argument. Men bara om de kommer i en form som inte för andra dåliga saker med sig som roffarmentalitet och Jantelag. En social individualism och en kollektivism som respekterar individen är bra.

Nationalism bygger på våra naturliga tendenser till ömsesidig och släktskapsaltruism. Det är inget argument. Men om de tillfredsställer vårt sociala behov i en storskalig värld på så sätt att de gör oss lyckliga, utan att andra dåliga saker kommer med, vad är då fel med nationstanken?

PS Nationalism kan starta politiskt med en stat, i vilken utvecklas kulturella nationskänslor (franska modellen). Den kan också börja med kulturella nationskänslor och sedan eftersträva en stat (tyska modellen.