Ulf Tallberg – känd gangster?

Del 11 av 26 i serien Svenska gangsters genom tiderna

Knappast, men jag vet vem han var. När jag skrev mina inlägg om Clark Olofsson, Lars-Inge Svartenbrandt och Maskeradligan så läste jag på Wikipedia om Kumlafängelset. Där finns en lista på kända fångar. En av dem som nämns är Ulf Tallberg. Eller Ulf Brännare som han kallas på Björn Afzelius skiva För kung och fosterland där en låt handlar om honom.

Att han nämns bland kända fångar har väl bara med låten att göra, för även om jag vet vem han var i verkligheten så kan han knappast kallas en känd fånge eller för en känd brottsling. En gång i tiden dök han upp i Stenungsund och deltog aktivt i knarkhandeln på orten. En knarkhandel som länge dominerades av det ”gäng” som jag kan sägas ha tillhört även om jag delvis kan sägas ha funnits i utkanten, men ändå i centrum. Jag ingick ju dessutom också i de politiska vänsteraktivistkretsarna i Stenungsund, vilket var en helt annan typ av umgänge. En hel del av de personer som tillhörde gänget i Stenungsund har gått vidare med sina liv och blivit relativt framgångsrika. En är en hög officer i det militära, en annan är styrman, en har en elektronikfirma eller nåt sånt, en är nog lärare (eller har i alla fall varit) och en har nån mellanchefsposition på en av fabrikerna i Stenungsund. Själv har jag levt och lever ett bra liv, även om jag kanske inte skulle kunna kallas framgångsrik.

Man kan säga att de personer jag nämnt plus ett par till som jag inte vet var de blev av, utgjorde ett slag mindre gäng i gänget och att det det fanns fler som tillhörde det större gänget. Ett större gäng som brukade hänga på gräsmattan vid Kristinedalskyrkan, med utsikt över Stenungshallen (viktig för mellanölsinköpen) som affären där hette på den tiden. Man såg också Kopperskyrkan (missionskyrkan i Stenungsund, där några av oss varit scouter) från gräsbacken och jag har i efterhand fått reda på att många människor var rädd för att passera oss. Fast jag tror att vi alla betraktade oss som helt ofarliga för andra, även om det både dracks mellanöl, sniffades och röktes hasch. Mellanölen köptes i Stenungshallen, i en affär nere i samhället invid järnvägsstationen eller i en affär vid järnvägsstationen i Ödsmål. Ville man nån gån ha nåt strakare fanns det alltid folk som var villiga att köpa ut på systemet. Det mest av drogbruket skedde dock mer avsides, nere i Solgårdsdalen, bortanför daghemmet nedanför kyrkan. På den tiden fanns ingen gångväg där och inga moderna bostadsområden i Solgården, utan det var främst ängar, berg och åkrar. Samt en och annan sommarstuga. Det gamla området nere vid järnvägsövergången där den tragiska tågolyckan skedde fanns dock.

I det större gänget ingick även enstaka personer från Myggenäs, däribland en, kallad Jägarn, som dog när vi var unga och som faktiskt bott på en gata som jag idag bor på i Göteborg, innan hans föräldrar flyttade till Myggenäs. Där ingick också en person, vi kallade honom Liljan, som häromåret blev känd när han åtalades för hets mot folkgrupp, i det fallet homohat.

Men åter till det lilla gänget i gänget. Redan tidigt vet jag att några i gänget arbetade som tidningsbud. Efter en tid kontrollerade vi/de nästan samtliga tidningsdistrikt i Stenungsund. Det betydde också att vi snart hade nycklar till alla källare och till många lägenheter. Folk glömde förvånansvärt ofta sånt i dörrarna. Detta innebar att mer än en källare fick besök av tjuvar som lätt kunde ta sig in och bryta upp förråd och liknande på jakt efter värdefulla föremål. Mopeder hörde till sådant. En stulen moped slaktades, vissa delar slängdes i havet eller bortskaffades på annat sätt och andra delar trimmades för att sedan säljas till de som blivit bestulna. För dessa hade ju fått pengar på försäkringen och köpt en ny moped som man gärna ville ha trimmade delar till. En suverän affärsidé kan man tänka. Vad jag minns tog jag inte så stor del i denna verksamhet, jag var inte tidningsbud och jag körde inte och hade inte moped. Men de som körde moped hade ofta en Zündapp, ofta med en påhängd 100-kubiks motor istället för mopedmotorn på 50 kubik. Andra hade Puch eller en Monark Compact. Jag vill också minnas att en del andra ungdomar lämnade in mopeder för trimning till de som sysslade med sådant i gänget.

Försäljningsverksamheten utvecklades så småningom och fler varor kom in i sortimentet. Hasch (brass som vi sa då) var den vanligaste bland dessa varor och det distribuerades vidare och såldes vidare från olika lägenheter. Inköpen skedde oftast i Göteborg eller Köpenhamn. Förutom hasch förekom LSD (syra) och amfetamin (speed) också. Först langades det från lägenheten som Janne ”Speed” bodde i på Kopper. En lägenhet där vi en gång när polisen stormade lyckades slänga ut allt genom fönstret på baksidan, där det sen hann avlägsnas av någon som befann sig utanför när polisen dök upp. Ingen åkte fast överhuvudtaget vill jag minnas. Därefter har jag för mig att verksamheten flyttade till en lägenhet i de så kallade U-husen på Hällebäcksvägen. En lägenhet som två i det centrala gänget hyrde ihop. Vi andra bodde då fortfarande kvar hemma hos våra föräldrar. I lägenheten lyssnade vi på hårdrock, Jimi Hendrix och annan häftig musik. Haschpipor av allehanda dimensioner och sorter drällde runt och det var en stadig trafik med besökare.

Det var i denna miljö som Ulf Tallberg (som var några år äldre än mig) dök upp som en inflyttad vid ungefär denna tid (eller när de två, fast jag har för mig att den en faktiskt byttes ut, med lägenheten flyttat vidare till Hasselbacken, men fortfarande med adress Hällebäcksvägen). Jag har för mig att han fick en lägenhet på Uppegårdsvägen, ganska nära Stenungshallen. Dessutom är jag helt säker på att det skedde nån gång när jag var borta på nån lång resa eller inne i Göteborg en längre tid. För han fanns där som en ny ”gängmedlem” när jag kom hem en gång. Under denna tid var jag delvis på väg bort från Stenungsund och in till Göteborg så lärde inte känna honom så noga, för jag var ofta inne i stan istället för hemma i samhället. Men helt plötsligt försvann han lika fort som han dykt upp och vad jag minns så åkte han in för att han hade slagit ihjäl sin farmor med en hammare när hon inte ville ge honom pengar. Det hela ska ha utspelat sig nånstans ute i Angered. Om det var för detta eller nåt annat han hamnade på Kumla vet jag inte.

Lägenheten på Hasselbacken låg faktiskt tvärsöver gården från den lägenhet där min mamma och två av mina syskon bodde. Själv bodde jag hos pappa på Ekbacken. Något som väl inte var så himla bekvämt, för vi hade ju en del vilda fester. Hösten 1974 fick jag själv jobb på Unifos Kemi AB (idag Borealis Polyeten AB) och skaffade en egen lägenhet på vita Hasselbacken.

Vi var dessutom regelbundna, men kanske inte så välsedda gäster på fritidsgården i Stenungsund. Den låg första borta vid Essos kracker (idag Borealis) i ett övergivet gammalt villaområde och sedan i Hakenäs, den gamla gula kåken som idag är en del av Hogias komplex. För att ta oss dit från Haselbacken eller Stenungshallen där vi oftast samlades så gick vi över ett av Stenungsunds överklassområden, Kvarnberget. Och vi gick samma väg hem. Fast ibland så gick vi kanske inte utan det blev bilburet då det fanns intressanta bilar att låna där uppe. Även när det gäller detta så var jag så vitt jag vet aldrig inblandad personligen, men jag vet tillfällen när bilar stals. När vi blev äldre hängde vi på Papegojans pub på Strandvägen i gamla Stenungsund. PÅ den andra krogen, Korallen, som också var en biograf och låg nära järnvägsstationen hängde raggarna och andra som vårt gäng inte kom så bra överens med. För övrigt så roade vi oss på folkparker runtomkring som exempelvis Fagerfjäll på Tjörn, på Folkets Hus och Bygdegården i Ödsmål som bägge var stora fest- och dansplatser. CUF ordnade ofta festerna på Bygdegården och det krävdes medlemsskap så CUF hade vissa år väldigt många medlemmar. På midsommar var vi i Talbo och blev osams med bönderna eller på Farholmarna (som ett år nästan brändes ner helt). På Räkans dag var vi förstås i Smögen, fast vi kampade i Kungshamn där mina kompisar ett år kom i bråk med både brandkår och polis. Och förstås åkte vi till Roskildefestivalen. Ett år åkte vi MC ner.

I lägenheten på Hasselbacken avtog langningsverksamheten allteftersom, vi fick stabilare jobb (flera jobbade på Volvo eller Stena Line) och flyttade in till Göteborg allteftersom. Ingen av personerna i det centrala gänget (ur min synpunkt) åkte nånsin fast för nåt brottsligt. Själv var jag på förhör några gånger, både för brott och för politisk vandalism när jag skrivit slagord på skolan. Men att bli förhörd av Olsson (år 2001 stötte jag på honom igen, nu som internutredare i göteborgspolisen) eller Björkman som våra lokala poliser hette var ju inte direkt nåt som gjorde att man försa sig eller så.

Väl i Göteborg så skingrades vi jag blev indragen i musikverksamheten i den stora musikföreningen och aktivitetshuset Sprängkullen där jag ofta träffade på Björn Afzelius som jag ju snabbt visste hade skrivit en låt om Ulf Tallberg. Andra, yngre förmågor tog över haschhandeln i Stenungsund. En av dess begick självmord många år senare och så småningom vet jag att en del av langningen hamnade hos personer som kom att bli medlemmar i Brödraskapet Wolfpack. Vad som hände med Ulf Tallberg har jag ingen aning om, men en med det namnet och som verkar vara i rätt ålder tycks ha dött år 2002 i Östergötland.

Ovanstående är skrivet ur minnet och en del kan ju var av sådan art att min hjärna konstruerat det i efterhand, annat kan jag minnas fel osv. Men de stora dragen är riktiga och Ulf Tallberg återfanns i Stenungsund en kort period av sitt liv.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Technorati: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Series Navigation<< Maskeradligan – militärer och brottslingarIoan Ursut – mästerrymmaren >>
Advertisements