Realkommunismen – en återvändsgränd

Boknytt
Gulag och glömskan
Bent Jensen
Natur och Kultur

Realkommunismen – en återvändsgränd

Danske historieprofessorn Bent Jensens tegelsten om Sovjet; ”Gulag och glömskan – Rysslands tragedi och västvärldens minnesförlust under 1900-talet”, har sina skönhetsfläckar. Konstig användning av begreppen ”naturlig” och ”civilisation”. Verkar nästan neka förtryckta göra revolution. Visar förståelse för högerdiktatur ibland. Felrefererar ibland den kommunistiska ideologin. Likställer kommunism och fascism.

Framförallt tar han känslomässigt, ideologiskt och moraliskt djupt avstånd från kommunismen, vilket är förståeligt med tanke på det förtryck människor som kallade sig för kommunister stod för i Sovjetunionen. Men skönhetsfläckarna och ilskan i tonen gör tyvärr att hans skrämmande väldokumenterade bok om ”realkommunismen” inte når fram till de mest behövande; dagens vänstermänniskor.

Som före detta marxist-leninist-maoist får jag i boken än en gång bekräftat att felet inte bara låg hos Stalin och Mao, utan redan med Lenin. ”Realkommunismen” var en återvändsgränd från början. En religionsliknande fundamentalistisk politisk sekt – bolsjevikerna. Tänk om istället demokratiska socialister som mensjeviker, socialistrevolutionärer och judesocialister hade kunnat behålla makten 1917?

Boken bekräftar även att det redan hos Marx fanns tanketendenser som kunde utvecklas till diktatur; Tron att man hade sanningsmonopol. Det vetenskapliga anspråket. Vi-dom-tudelningen och animaliseringen av fienden. Den sekulära religionsformen. Svart-vitt-tänkandet. Moralrelativismen, Deterministisk utvecklings- och framstegstro.

Men fullständigt ute och cyklar är Bent Jensen när han antyder att det i grunden var negativt att ens vilja skapa ett helt fritt, rättvist och jämlikt samhälle – alltså idealkommunismens ideologi om ett samhälle där alla äger och bestämmer lika och demokratiskt över vardag, arbetsliv och ekonomi. Det idealet har jag ännu även om ordet ”kommunist” inte längre går att använda på grund av förbrytelserna i dess namn (lyssna Lars Ohly).

Jag vill fortfarande ha ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Samtidigt var jag på 70-talet en del av alla dessa i västvärlden som författaren attackerar – de som inte ville se att det hade gått åt skogen i öst. Att dess socialism var bluff och lögn. Det kan jag bara ödmjukt ångra och beklaga

Hans Norebrink

Läs mer: Journalisten, SDS, Bok.nu,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Torberg

    Hans: Det är sympatiskt att du inte tappat tron på socialismen trots dina trista erfarenheter med maoisterna i ungdomen… Bara en kort kommentar; jag är inte övertygad om att rådsmakten var självklar inkörsport till diktatur… även om det blev så . Bolsjevikerna var inte gjutna i en form för alltid från början… bestod av olika riktningar och byggde mycket på Pariskommunen som förebild. De förändrades och brutaliserades av sina brutala erfarenheter… Den som inte ser det förstår inte den tidens socialdemokrater…Beträffande mensjeviker, socialrevolutionärer m fl som bättre alternativ… de ville fortsätta det katastrofala Första Världskriget till seger… En av anledningarna till Bolsjevikernas framgångar och seger var just att de nästan var de ända som INTE ville fortsätta kriget. ”Fred, bröd, jord”. De organisationer du nämner var katastrofer politiskt (också ?) …

  • Sixten Andréasson

    Historikern Eric Hobsbawm gör en anan värdering. Sovjetunionens förtjänst att Hitlerfascismen krossades. Och hade betydelse för att påskynda demokratiseringen i många länderpå 20-talet genom sin blotta existens (allmän rösträtt även för kvinor mm) Efter 1945 att väst införde välfärdspolitik i rädsla för kommunismen.
    Stor betydelse också för den koloniala frigörelsen.

    Egen kommentar: se utvecklingen efter Sovjets fall när det gäller avveckling av välfärden och de socialdemokratiska partiernas oförmåga att förhindra detta. Liksom Sovjets urartning och fall har gett västimperialismen stora och nya möjligheter att härska över folken i mindre utvecklade länder och även göra det genom öppna krig och ockupationer.

  • Tycker den här Bent Jensen låter som ännu en kvartsbildad idiot med professorstitel.

  • Anders Åberg

    Men kanske var leninismen det enda realistiska alternativet till krig och fascism vid den tiden och i Ryssland.
    Allting har sin tid och i dagens högteknologiska samhälle här i väst är antagligen proletariatets diktatur rena katastrofen.
    Kollapsen i öst var mycket en ekonomisk sådan, skälen till kollapsen var säkert många, men ett av dom tror jag var den kapitalistiska västvärldens bättre metod att ta hand om människors initiativförmåga, med tiden blev detta till en förkrossande ekonomisk övermakt som gav väst möjlighet att rusta sönder öst i kalla kriget.
    I den materiella verklighet som rådde var helt enkelt girigheten och större demokratiskt utrymme en bättre motor för utvecklingen än den centralstyrda och djupt odemokratiska sovjetstaten.

    Jag har också tillbingat större delen av mitt politiska liv på yttersta vänsterkanten och gör det väl delvis fortfarande, men jag känner att dom gamla teorierna inte duger längre.
    Det högteknologiska informationssamhället kräver radikalt nytänkande.
    Planekonomin känns nödvändigare än någonsin, men vi saknar en hållbar teori, en som kombinerar planekonomin med demokrati, yttrandefrihet och just ett fungerande sätt att ta hand om människors egna initiativ, som ger uppfinnare och nytänkare möjlighet att driva och utveckla sina ideer utan kapitalismens och girighetens nackdelar.

  • Det är trist med historiker som har för sig att dom ska döma historien. Det har ju, i synnerhet efter Glasnost, skrivits mängder av seriös historia kring Sovjetunionen, med alla groteskerier klarlagda, men utan denna brinnande vilja att hämnas på liket. Man får större förtroende för författare som t.ex. Sheila Fitzpatrick och Jeffrey Rossman som skildrar övergreppen utan moraliska brösttoner.

    Moraliserandet döljer också varför så många människor faktiskt föll för experimentet. Det döljer – liksom också eulogierna på sin tid gjorde – att Sovjetunionen var det på sin tid mest radikala försöket att bryta med de nordatlantiska staternas maktmonopol i världen. Och som sådant var det, som Sixten ovan framhåller, inte bara negativt.

  • Hans Norebrink

    Till Torberg: Bosjevikerna var nog välmenande arbetarföreträdare, men den oerhört svåra situation de ärvde, det enorma reaktionära motstånd de mötte, och de antidemokratiska tendenser som fanns implicit i leninismen och marxismen gjorde att det urartade efter en i många stycken bra början. Med stalinismen blommade de dåliga sidorna upp totalt.

    Rådsmakten och inspirationen från Pariskommunen var bra. Men någonting måste ju ha varit fel när Stalin kunde ta över och börja omvandla Sovjet till ett nytt statsbyråkratkapitalistiskt samhälle.

    Jo, de andra partierna ville fortsätta kriget, vilket hade varit katastrof. De hade kanske inte själva varit bättre. Men jag undrar om socialistrevolutionärerna som (om jag minns rätt) ville bygga bonde-socialism på den gamla ryska kollektiva bytraditionen i miren. Det hade varit bättre än den brutala tvångskollektiviseringen ovanifrån.

    Till Sixten: Jo, Sovjet bidrog till fascismens fall, men det var knappast Stalinregimens förtjänst. Se min kommande recension av ”Ivans krig – Liv och död i Röda armén 1939-1945”.

    Jo, den ryska revolutionen och Sovjets existens oroade väst så att de tillät demokratisering och välfärd i kapitalistländerna, liksom kolonial frigörelse. Något de inte längre behöver bry sig om. Men Sovjet var ändå en otrevlig återvändsgränd för arbetarklassen och socialismen!

    Det är fakta att Sovjet externt spelade en progressiv roll. Men det är i lika hög grad fakta att landet internt urartade. Du gör en konstig koppling mellan dessa två fakta.

    Till Anders Åberg: Fascism fanns väl inte 1917? Proletariatets diktatur var feltänkt från början, för det öppnade för att allt fler fick smaka på den proletära diktaturen, som blev partidiktatur, som blev Stalinfraktionsdiktatur. Det måste vara demokrati fullt ut från början annars urarta det.

    Centralstyrt, ja, men varför vill du då ha ef planekonomi som öppnar för ännu mer centralstyrning och elitvälde? Nej hellre någon form av socialistisk marknadsekonomi & ”samarbets-ekonomi” med makten underifrån och lokalsamhällen och arbetsplatser som samordnar sig. Jag lutar allt mer åt att storskaligheten och centraliseringen i mycket låg bakom mänsklighetens övergång från jämlika jägarsamhällen till hierarkiska klassamhällen.

    Därför räckte det inte att socialisera ekonomin under realsocialismen. Privategendom är bara en form för att uttrycka ett klassamhälle. Statsbyråkrati ett annat. Elitstyre som elitstyre.

    Ett socialistiskt lokalsamhälle och arbetarstyrda arbetsplatser inspirerade av rådstanken och Pariskommunen kan nog bättre ta hand om människors initiativ än en toppstyrd planekonomi. Verklig ekonomisk demokrati är ju socialismens grundtanke.

    Till Jan: Sovjet funderade objektivt progressivt i världspolitiken, som jag skrev ovan. De gjorde också en imponerande industrialisering och satte folk i arbete mitt under depressionen. Fram till 60-talet verkar ekonomin ha fungerat någorlunda.

    Men modellen med sin i praktiken antidemokratiska tendens var fel väg från början. De skulle ha satsat på arbetar-och bondemakt underifrån.

  • Anders Åberg

    Hans Norebrink.
    Okej, jag använde begreppet fascism lite slarvigt. men förhoppningsvis framgick ändå vad jag menade.
    Proletariatets diktatur kanske aldrig hade kunnat leda till något fantastiskt klasslöst drömsamhälle i framtiden, men verklig demokrati var nog inte heller en realistisk möjlighet i Ryssland 1917.
    Alternativet var antagligen kapitulation för militaristisk kapitalism, arbetarrörelsens undergång och fortsatt krig.
    Man kan aldrig komma ifrån vad den materiella verkligheten ger för möjligheter.
    Samma sak gäller framtiden, är det verkligen realistiskt att tro att marknadsekonomin kan fortsätta fungera när nästan all tillverkning är datoriserad och robotiserad.
    Varifrån skall mervärdet komma?
    Jag får för mig att planekonomin är den enda möjligheten i ett framtida högteknologiskt samhälle, men att dom gamla ideerna om proletariatets diktatur och partiets ledande roll är odugliga och måste ersättas.
    Tyvärr är jag inte klipsk nog att räkna ut hur det skall göras.
    Tvåtusentalet behöver nog sina egna varianter på Marx och Engels.

  • Hans Norebrink

    Till Anders Åberg: Om socialismen med demokrati inte var möjlig 1917 skulle man kanske inte gjort revolution. Varför byta en diktatur mot en annan, ett klassamhälle mot ett annat? Proletariatets diktatur och partiets ledande roll hör till historiens skräphög.

    Alltså planekonomi behövs på ett sätt, men inte ovanifrån. Mer som ett samarbete underifrån. Man kan mellan arbetsplatser och lokala ekonomier kanske blanda marknadsekonomiska mekanismer (vilket inte är kapitalism i sig) och samordning mellan de lokala enheterna.

    Marx och Engels var samhällsvetare som bidrog till den ständigt föränderliga vetenskapen, mest samhällsvetenskap, ekonomi och historia. Men vetenskapen går hela tiden vidare och förändrar sig ständigt med nytt vetande. Man kan inte låsa sig vid gammal vetenskap i en föränderlig värld.

    Däremot kan man behålla de gamla idealen om ett samhälle där alla är med och delar och bestämmer. Jämlikhet. Demokrati. Solidaritet.

  • För 93 år och tre veckor sedan så tog bolsjevikerna på sovjeternas mandat makten i Ryssland. Syftet var att lyfta arbetarklassen till makten. Men i det interventionskrig som följde där trupper från Frankrike, Storbritannien, USA, Italien, Tyskland, Polen, Finland, Tjeckoslovakien, Rumänien, Turkiet, Japan samt nuvarande Estland, Lettland och Litauen invaderade Ryssland så slogs mycket stora delar av denna ryska arbetarklass ut. Bolsjevikpartiet bestod men den klass som de företrädde och som var tänkt att bli härskande klass i det nya Sovjetunionen hade förintats. (sedan kan man tvista om arbetarklassen hade varit stor och utvecklad nog även om den inte lidit sådana förluster i kriget)

    Således kom det sig att det enda som kunde rida spärr mot den auktoritära utvecklingen var ett tunt skikt av ”gammalbolsjeviker”, Lenins teoretiskt skolade och europeiskt bildade medhjälpare. De räckte förstås inte långt.

    En ny ”sovjetisk” stat hade bildats. Men vem uppbar den? Det upptäckte Stalin. På en inspektionsresa i Volgaregionen strax efter inbördeskriget fann han att de nya statsorganen på regional och lokal nivå till nittio procent bemannades av gamla tsaristiska tjänstemän, samma tjinovniki som förr. Staten hade förvisso krossats till atomer; men atomerna hade åter förenat sig och bildat en ny.

    Andra skulle ha förfärats av denna upptäckt. Stalin insåg att han kunde utnyttja den. Den blev grundvalen för hans politik. Det var under hans regering som denna i grunden för-revolutionära stat fick, och i själva verket skapade, sin härskande klass. Och eftersom det förhärskande produktionssättet var statskapitalism, blev denna klass en statsbourgeoisi; men då landsbygden levde under något som närmast kan kännetecknas som statsfeodalism fick denna härskande klass, ”nomenklaturan”, tydligt feodala drag av personligt bossvälde (chefstvo). Maktfullkomligheten i denna stat gjorde att utvecklingen blev exceptionellt rätlinjig och tydlig. Det enda störande inslaget var Stalin själv, som nogsamt såg till att utrota alla de grenar av den nya plantan som skulle kunnat bli till hinder för hans personliga maktutövning.

    ”Centralstyrt, ja, men varför vill du då ha ef planekonomi som öppnar för ännu mer centralstyrning och elitvälde?”

    Jag ser en hushållningsekonomi som en förutsättning för en jämlik, demokratisk och förnuftig ekonomi. Det behöver inte innebära centralplanering. Den här boken skissar på hur en direktdemokratisk hushållningsekonomi skulle kunna se ut: http://www.karnevalforlag.se/bocker/planhushallning-och-direktdemokrati

  • Anders Åberg

    Hans Norebrink.
    Man gjorde nog inte revolution för att den skulle misslyckas och facit var som vanligt inte tillgängligt.
    Revolutionen var i första hand en desperat reaktion mot hunger, elände, orättvisor och krig och så i högsta grad berättigad.
    Någon väg måste man ju sedan välja och socialismen var den väg som erbjöd fred och rättvisa och bolsjevikerna var dom som lyckades vinna den interna striden.
    Historien är aldrig så logisk och välplanerad som man kanske skulle vilja, den provar sig fram, ungefär som evolutionen i naturen och den materiella verklighetens olika styrkeförhållanden förkastar eller bekräftar våra ideer.
    Nu ser den ut att ha förkastat det som här kallas ”Realkommunismen”.

  • Hans Norebrink

    Till Anders Åberg: Du har en poäng.

    Nu försvann hela min text plötsligt, får skriva igen kortare. Det fanns ett kuppelement i bolsjevikernas seger. De var i majoritet bland städernas arbetarklass, men inte i landet. Socialistrevolutionärerna dominerade bönderna vad jag vet. De borde ha sökt bredare lösningar med bönderna och socialistrevolutionärerna, som de gjorde med vänsterflygeln ett tag.

    Vi vill ha folkrevolution, arbetar-bonde-revolution, inte något som liknar ett proletaristiskt elitistiskt minoritetsmaktövertagande.

    Det var samma tänkande i Bolivia under mina volontärår där. Arbetarna hade flerdubbla röster i landsorganisationen COB, för de var ”revolutionens avantgarde”. Men i slutändan var och är det indianbönderna, folkmajoriteten, som håller på att förändra Bolivia via den nya indianbonde-presidenten Evo Morales.

  • Mattias

    Planekonomi kommer aldrig att fungera i någon form gammal eller ny. Ett av de stora problemen med planekonomi är att människor slutar bry sig och kämpar mindre, visst i en diktatur där någon slår med piskan så fungerar det. Människan blir bokstavligen förlamad och tappar ambitioner och tappar människan det så slutar samhället att utvecklas.

    Jag hoppas istället att det kommer en ny socialism på 2000-talet som erkänner äganrätten (begränsad) som samtidigt garanterar att varje familj äger sitt egna hem, ett land där alla äger sitt tak över huvudet.

    Idag så äger de flesta i Sverige och väst inte sitt egna hem, tar vi bort våran månadsinkomst så är arbetarklassen i Sverige inte mycket rikare än de som bor i ghetton i Brasilien.

  • Mattias, om du menar att planekonomi aldrig kommer att fungera har du fel. Sydkoreas välstånd växte fram ur femårsplaner där staten bestämde vem som skulle styra vilka industrier.

    Därmed inte sagt att jag tycker det är en bra lösning.

  • Hampus: Även Frankrike körde med planer, om de var på exakt fem år eller inte minns jag inte. Över huvud taget byggde hela Bretton Woods-ordningen på att staterna grep in och styrde ekonomins ramar.

    Och något liknande kommer att vara helt nödvändigt om vi ska komma ur den nuvarande kedjebrevsekonomin. Det har alltid varit nödvändigt, vid varje övergång från spekulationsekonomi till en ekonomi som fokuserar på produktion. Industrisamhället har upplevt fyra sådana tillfällen, och om vi inte upplever en till inom tio år misstänker jag att det kapitalistiska systemet faller sönder och ersätts av ett allmänt kaos och allas krig mot alla.

    Det vettiga alternativet till den kapitalistiska ordningen är knappast ”plan” – det är
    1. slut på möjligheten att köpa arbetskraft. Det var den tidiga arbetarrörelsens ståndpunkt: ”Kamp mot löneslaveriet”. Låt dem som arbetar i en verksamhet också styra den. Hur mycket de har rätt att förfoga över verksamheten behöver inte styras av romersk äganderätt, det kan hellre styras av traditionell bonderätt där varje rättighet motsvaras av en skyldighet.
    2. därav följande: slut på tvånget till ackumulation. Om företag styrs av dem som arbetar där kommer de att tvingas gå ihop, men det kommer bara att vara ett av många krav. En del av dessa krav är självformulerande, dvs styrs av de deltagandes egenintressen, andra kan styras av lagar. Det behövs ingen detaljerad centralplanering; marknaden är en ypperlig mekanism även om det naturligtvis behöver sättas gränser för den.

    Beträffande Ryssland 1917 håller jag med Anders Åberg. Petrograds arbetare stödde bolsjevikernas kupp för att inte svälta ihjäl. Bolsjevikerna var de enda som lovade att ta ansvar för försörjningen medan alla andra, inklusive mensjeviker och socialrevolutionärer, hänvisade till marknaden. Så vad fan skulle de göra? Att sen bolsjevikerna misslyckades med sitt ansvarstagande, och Petrograds industri kollapsade, var en annan sak.

    Lenin brukade citera Napoleons valspråk: Man engagerar sig, och sen får man se. 1917 rådde en kaotisk situation då allt föll i bitar. De gjorde rätt som försökte göra något åt detta – i efterhand kan vi säga att det inte gick så bra. Mycket av det berodde på en allmän besserwisseranda hos bolsjevikerna, som dels göddes av tron på den ”vetenskapliga socialismen”, men dels av att de faktiskt var de enda som tog ansvar 1917.

  • Hans Norebrink

    Till Anders Åberg: Jag glömde nämna att bolsjevikerna, som socialistrevlutionärerna ville om jag minns rätt, borde ha byggt bonde-socialismen på den gamla traditionella ryska bybondegemenskapen ”miren”. Med tvångsrekvireringar och tvångskollektivisering bröts alliansen mellan arbetare och bönder. Senare bröts den mellan arbetare och partiet.

    Till Mattias och Hampus: Ekonomiskt fungerade planekonomin fantastiskt bra i Stalins Sovjet på 30-talet – samtidigt som kapitalismen var i sin hittills mest dödliga kris. Dessutom arbetade inte människor ens under Stalinterrorn enbart på grund av piskan. Många trodde på moroten om en ny bättre värld runt hörnet, efter ansträngningarna. Där fanns en entusiasm och arbetsglädje bland delar av befolkningen.

    Men politiskt gick drömmen om socialism åt helvete. Och i längden förkvävdes människors initiativförmåga och drivkraft. Från 60-talet halkade Sovjet raskt efter i konkurrensförmåga.

    Östasien (Japan, Sydkorea, Taiwan, Kina efter Mao, Vietnams nya politik) tog inte språnget framåt med nyliberalism, som till och med världsbanken tvingades erkänna efter en undersökning i slutet av 90-talet. De kombinerade statlig planering med kapitalism. Och det var ju med reglerad kapitalism (keynesianism) som Västeuropa blev rikt.

    Någon slags kombination av marknadsekonomi och planekonomi verkar alltså fungera bra ekonomiskt. Och marknad fanns ju innan kapitalismen.

    Jag skulle vilja ha en ”samarbetsekonomi” som lite luddigt skulle bygga på lokalekonomier, som underifrån samordnade sig, dels via självfungerande marknadsmekanismer i det lilla, dels via gemensamt framtagna planer för utvecklingens riktning.

    Detta eftersom jag alltmer kommit att tro att storskalighet och centralisering är en av de större bovarna bakom klassamhällets framväxt. Alltså är statscentraliserad planekonomi pest politiskt sett. Därför måste vi ha decentralisering, lokalsamhälle, småskalighet för att kunna bygga socialismen.

    Vänstern har alltid varit för privat äganderätt av det privata, att man kan äga sådant man inte använder för att utsuga andra. Men varit för offentlig äganderätt av det offentliga, som arbetsplatserna.

  • Hans Norebrink

    Till Jan: Du hann före mig. Instämmer i vad du säger om ekonomi. Jag är åt ditt håll, gräsrotsdecentralisering, verklig ekonomisk demokrati, alltså socialismens grundtanke om arbetarmakt, folkmakt i verkligheten. Kombinera planering och marknadsmekanism.

    • Anders_S

      Jan och Hans: Vi är all överens om planering och marknad, arbetarkontroll etc.

  • Hans Norebrink

    Till Anders och Jan: Det var verkligen goda nyheter. Det händer något. Nytänkande. Alternativa vägar till det socialistiska målet!

  • Anders Åberg

    Mattias.
    Att tvärsäkert påstå att planekonomi aldrig kan fungera mot bakgrund av tidigare misslyckanden känns fel tycker jag.
    Tvärtom tycks det mig som om världen fullständigt skriker efter en ekonomi styrd av behov.
    I konkurrensens värld, med ständigt återkommande kriser, krig och fullständigt vettlös kapitalförstöring används jordens knappa resurser på ett rent idiotiskt sätt.
    Den tekniska nivån gör också att ett fåtal industrier kan tillgodose stora delar av dom behov som finns.
    Tekniken själv skapar ett tryck på större och större enheter och i marknadens regim resulterar det i gigantiska bolag med ekonomier större än många länders.
    Marx teori om profitkvotens sjumkande tendens tvingar också fram jättebolag som med ren styrka kan styra prisbildningen, annars är ju tendensen att vinsten går mot noll när allt styrs av robotar och datorer.
    Fortfarande gäller väl att en varas pris är summan av det genomsnittliga värdet på den mänskliga arbetstid som finns ackumulerat i den.
    Jag tror att teknikens utveckling är historiens röda tråd och valmöjligheterna i en given situation inte är oändliga.
    Att på 2000 talet försöka införa något slags decentraliserat småskaligt halvkapitalistiskt system tror jag inte på.
    Alternativen som jag ser det är en värld styrd av ett fåtal privatägda jättebolag, som bedriver en mer och mer parasitär och diktatorisk politik, fylld med konfrontationer och småkrig i stora delar av världen, eller någon form av planekonomi, som förhoppningsvis inte styrs likadant.
    Det känns som en verklig ödesfråga att det mejslas fram en fungerande socialistisk teori som verkligen gör upp med tidigare misstag och utgår från den materiella verklighet som råder nu.

  • Jag föredrar begreppet ”hushållning”, det räcker. Det inbegriper allt vi vill med ekonomin. Eller ja, hushållning med varuslag, ekologi och arbetskraft ska tilläggas – penninghushållning är bara dumt. ”Planhushållning” är en tautologi, vad skulle en planlös hushållning vara för något?

    Och marknader är väl ändå förlegade? Det är ju sådant man hade på medeltiden! I den mån marknader består i dag (t.ex. arbetsmarknaden) så handlar det ju bara om ett sätt för kapitalet att få människor att bete sig som de vill, dvs. konkurrera med varandra så att priserna går ner. Kapitalistiska företag består ju inte av marknader och de opererar inte heller på marknader, då skulle de ju behöva konkurrera med varandra – varför skulle de vilja det?

    Dagens mest framgångsrika kapitalistiska företag, Google, bygger på teknik som togs från det planekonomiska projektet ”Project Cybersyn” i Chile. Efter statskuppen så togs idéerna till USA där de alltså blev en viktig beståndsdel i vad som senare kom att utvecklas till Google.

    Här är ett intressant förslag på hur vi skulle kunna övergå till en socialistisk ekonomi i Europa: http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7220&Itemid=26

  • Anders Å och Alex: Att med hjälp av en massa teknik och anställt folk minutiöst planera för sånt som idag sker ändå genom att folk uppfattar ett behov och sen producerar för det verkar overkill.

    Sen är det en annan sak att dagens kult av marknaden – även där den gör skada – måste bort.

    Marknaden är en god tjänare men en tyrannisk herre. Framför allt måste möjligheten att formulera och organisera behovstillfredsställelse politiskt alltid finnas som en möjlighet där marknaden går bet eller leder fel.

  • Hans Norebrink

    Ska makten utgå från gräsrötterna måste det finnas lokal makt i företag och kommuner. Mellan dem kan viss marknad råda. Tillsammans kan de dra upp en samordnande central planering. Så ser jag saken.

    Jag instämmer fullständigt i att marknad/planering är tekniska frågor om vilka verktyg man ska använda. Det är ingen ideologisk fråga.

    Den ideologiska frågan är heller inte den formella ägandeformen, typ att det ska vara statligt. Den ideologiska frågan är som sagt att så organisera folkets kontroll över produktion och reelt ägande att den äkta folkmaktssocialismen uppnås.