Boknytt
Ivans krig
Catherine Merridale
Historiska media
Seger trots Stalin
Jag har länge funderat över skurkars självinsikt. Uppfattade Reagan att han var det amerikanska storkapitalets nickedocka? Förstod Hitler sin roll som dräng åt det tyska kapitalet i dess utrotningskrig mot den tyska arbetarrörelsen? Insåg Stalin att han mördade gamla kommunister och släppte fram karriärister som bildade en ny statsbyråkratisk överklass av ”rädisor” (röda utanpå, vita inuti)?
Troligen på ett omedvetet, halvt medvetet plan. Medvetet ansåg de nog att de ledde den fria världen, räddade den tyska nationen, respektive byggde socialismen. Människor undviker psykologiskt kognitiv dissonans – interna motsättningar i sitt tänkande. Enligt evolutionär teori tror man också på sina egna livslögner eftersom man då lättare kan övertyga andra – och därmed lättare kan manipulera dem i det sociala spelet för att nå den samhälleliga hierarkins topp. Något dessa tre figurer onekligen gjorde skickligt.
Jag kommer att tänka på detta vid genomgången av den brittiske historieprofessorn Catherine Merridales läsvärda och väldokumenterade (200 krigsveteraner intervjuade) tegelsten ”Ivans krig – Liv och död i Röda armén 1939-1945”. Kan man verkligen förtrycka och plåga ett folk så som avspeglas i denna bok och ändå mena att man byggde arbetarparadiset?
Ja, troligtvis var det så Stalin såg saken. De som förföljdes var subjektivt eller objektivt kontrarevolutionära fiender till det arbetande folkets stora nydanande samhällsbygge, enligt honom.
Ändå fanns det ett visst folkligt stöd för regimen. Många inspirerades av industrialiseringen, fick arbete, gjorde karriär, kände lojalitet med regimen, stödde på något sätt den grundsocialistiska tanken samtidigt som man skämtade om den och om partibyråkraterna. Å andra sidan växte det upp en ung generation som inte visste om några andra alternativ till att tänka sig världen.
I kriget var det mer rysk-ortodox folklig patriotism (”den ryska folksjälen”) och främlingsfientlig hämndlystnad mot tyskarna som drev soldaterna, snarare än lojalitet mot regimen. Liksom rädslan för säkerhetspolisen som sköt alla desertörer de kom åt.
Trots att man kämpade mot den nazistiska rasismen fanns det under kriget också plats för diskriminering mot icke-ryska minoriteter. Liksom för den tydligen eviga slaviska anti-semitismen. Idel motsägelser.
Det ryska/sovjetiska folkets offer för mänsklighetens anti-fascistiska seger var nästan ofattbara; ”Under krigsförloppet förintades och förnyades Röda armén totalt minst två gånger”. Röda Armén mobiliserade under krigets gång 30 miljoner människor, varav över åtta miljoner stupade. Kriget kostade med civila inräknade 27 miljoner sovjetmedborgare livet.
I detta krig har Stalin (”Uncle Joe”) fått en kvardröjande oförtjänt ära. Kriget på östfronten vanns av det ryska folket, inte tack vare utan trots Stalin och hans terrorregims sabotage av krigsansträngningarna: Vägran att ta det tyska hotet på allvar. Stora försvagande utrensningar av officerare. Stora brister vad gäller träning, material, vapen, kommunikationer, kartor, taktik gjorde att man i kompensation grymt offrade och slösade sina soldater i den tyska köttkvarnen.
Efter kriget hamnade ryska soldater som varit i tysk fångenskap i sovjetiska läger. Där styrde ofta de kulakbönder som skickades till Sibirien efter tvångskollektiviseringarna av jordbruket (den politiska åtgärd som väckte störst folklig opposition i Sovjet). Dessa passade på att hämnas på de vanärade soldaterna för regimens avkulakisering. Störst var sveket mot krigsinvaliderna, varav många tvingades tigga på gatorna i den så kallade socialistiska folk-arbetar-bonde-staten (!). Och inte nog med det. 1947 beordrade Stalin ”att gatorna i Sovjetunionens städer skulle röjas på tiggare…”. Många skickades till ögruppen Valamo på andra sidan Ladoga, och avled inte sällan där.
Förhoppningarna att diktaturen skulle mildras efter krigsslutet sveks. Opposition var svår, nästan otänkbar. Inte minst landets oerhörda storlek och långa avstånd gjorde motstånd svårorganiserat. Sovjetunionens storskalighet och centralism stod på den härskande klassens sida.
Hans Norebrink
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ivans krig, Catherine Merridale, Stalin, Reagan, Hitler, Röda armén, Sibirien, Arbetsläger, Gulag, Valamo, Sovjetunionen, Ladoga, Krig, Andra världskriget, Stalinism, Sovjet, Ryssland, Samhälle, Politik, Historia
”Kan man verkligen förtrycka och plåga ett folk så som avspeglas i denna bok och ändå mena att man byggde arbetarparadiset?” – Ja, viss ironisk distans får man när man läser Jeffrey Rossman: Worker resistance under Stalin, Harvard University Press 2005. Boken handlar om en två veckor lång generalstrejk i Ivanovo-distriktet 1932, som krossades med döds- och deportationsdomar (samtidigt som de värsta bördorna togs bort). Vad var byråkratins öknamn på arbetarna? Jo – klassfiender! Naturligtvis var de! Fiender till byråkratin, nämligen!
Visst, en ny klasskamp mellan arbetarklass och statsbyråkratklass. Men överklassen har i alla tider rättfärdigat sig inför sig själva och inför de de utsugit. De har nog alltid halvt trott på sina egna lögner och självförhärliganden.
Ideologisk överbyggnad på ekonomisk exploatering, visst. Men båda sidorna tror delvis på det. Hegemoni i tanken är effektivare än det råa våldet, och billigare (se Gramsci).
Det blir bara så speciellt absurt när överklassen tvingas använda vänsterspråk för att rättfärdiga högerhandlande. Som i dagens Kina.
Hans: Eller som i dagens Sverige.
Anders: Precis.
Jan Wiklund.
Stalin hävdade ju redan på 30-talet att inga antagonistiska klasser längre fanns i landet och att därför enbart arbetarklassens parti kunde finnas.
Alla som kritiserade detta parti blev därmed per automatik klassfiender.
Logiskt och enkelt, inga onödiga diskussioner behövdes och alla som ville leva vidare höll med den store ledaren, som ju då måste ha varit arbetarklassen personifierad.
Till Åberg: Det var väl de allierade klasserna arbetarna, bönderna och folkets intelligensia som fanns. Sa inte Stalin att proletariatets diktatur i viss mån då var överspelad och införde en på papperet demokratisk konstitution som inkluderade alla?
Tror man att kapitalism/klassamhälle enbart handlar om privat ägande av produktionsmedlen, och inte om den faktiska kontrollen över makt och resurser, så blir det logiskt att socialism/klasslöshet handlar om socialisering av produktionsmedlen, och inte om faktiskt kontroll av makt och resurser.
Något Mao avslöjade som falskt.
Men inte tillämpade i verkligheten.