Vilken väg för socialdemokratin?

Det är inte helt klart om socialdemokratin nu kommer att justera politiken i vänsterriktning eller fortsätta att vidhålla den borgerliga nedskärningspolitik man företrätt de senaste 20-30 åren. En vänstervridning tror jag är nödvändig för att vända partiets nedgående trend som pågått länge:

Hur skall man förstå socialdemokratins historiska nederlag i valet 2010, tillbakagången från 40 procent i valet 2002 till 35 procent 2006 och 30,66 i år – några promille mer än moderaterna? Det är en fråga som idag livligt diskuteras. Många lyfter fram konjunkturella förhållanden: en impopulär partiledare, moderaternas påstådda framgång med att hantera den ekonomiska krisen, oförmågan att vinna städernas medelklass, det röd-gröna samarbetet, en ogynnsam mediebevakning eller en bristande skicklighet att ”kommunicera det egna budskapet”. Men det är uppenbart att valresultat också, och framför allt, avspeglar en mer djupgående kris för socialdemokratin – ett parti som innehaft regeringsmakten i 65 av de senaste 78 åren och som mestadels varit lika stort som de borgerliga partierna tillsammans. Men också en kris för det socialdemokratiska projektet. Den socialdemokratiska välfärdsstaten har inte bara stått som sinnebilden för det moderna Sverige – idag åberopar sig såväl Reinfelt som Sverigedemokraterna på Per Albin och Tage Erlanders svenska modell – det var också länge en självklar internationell referenspunkt i diskussionerna om vägen till idealsamhällena, både bland politiker och forskare.

[…]

Den tredje vägens politik, som regeringen Palme-Feldt sade sig vilja slå in på vid regeringstillträdet 1982, visade sig leda rakt över i tidens nyliberala autostrada.  Gradvis och systematiskt  har socialdemokratin själva eroderat de bärande elementen i den reformistiska politiken. Ja, man har gått längre än så, man har accepterat liberalismens grundläggande syn på konkurrens och marknadsstyrning.

Visst gick det att också ur ett traditionellt reformistiskt perspektiv argumentera för att  den ekonomiska krisen och den borgerliga regeringens katastrofala budgetpolitik motiverade en viss andhämtning i den sociala reformtakten i början av 1980-talet. Men vad den socialdemokratiska regeringen gjorde var att målmedvetet föra in politiken i nyliberala banor.  Det innebar konkret ett antal reformer som successivt förde över makt från den politiska sfären till marknaden.

Högre vinster för företagen, inte politisk styrning, skulle få fart på ekonomin. I samma syfte avreglerades finans- och valutamarknad. Under 1990-talet överfördes i realiteten Riksbankens makt från politikerna till marknaden. Under slagorden om decentraliseringar och effektiviseringar infördes nya marknadsinspirerade styrsystem inom  den offentliga sektorn som ytterligare minskade den politiska styrningen. Denna avdemokratisering fortsatte sedan med att regering och riksdag lade på sig budgettak och budgetbeslutsprocesser med enda syfte att förhindra en offensiv ekonomisk politik.

Samtidigt  försvagade socialdemokratin den offentliga sektorns ställning ytterligare genom att acceptera, och själva driva på, konkurrensutsättningar och utförsäljningar inom vård, skola och omsorg, eller el- och telemarknaden. Att ersätta det generella ATP-systemet med ett i grunden marknadsberoende är det klaraste exemplet på socialdemokratins nyorientering.

Under 2000-talet har partiets kapitulation inför marknaden kanske framför allt bekräftats av villigheten att sluta upp bakom principen om att skattefinansierad verksamhet ska kunna ge vinster, också för utländska riskkapitalbolag.

På så sätt har således partiet aktivt försvagat själva fundamentet för den reformistiska strategin. Istället för att minska marknadens inflytande har man stärkt den. Konsekvenserna av den gradvisa omorienteringen är särskilt märkbar på några områden

Ett  är kampen mot arbetslösheten: 1990 slog den socialdemokratiska regeringen  fast att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, en av de centrala doktrinerna inom nyliberalismen. Sverige har sedan snabbt närmat sig västeuropeiska nivåer för arbetslösheten.

Nära förknippad med arbetslösheten är frågan om arbetstid. Sextimmarsdagen var tidigare ett viktigt krav, bland annat från kvinnoförbundet. Partiet är idag mot varje form av arbetstidsförkortning; på senaste partikongressen krävde Mona Sahlin att löntagarna skiulle vara beredda att arbeta ytterligare ett par år innan pensionen

En annan tydlig, och förutsedd, konsekvens är de ökade samhällsklyftorna. De är avläsbara på alla samhällsnivåer.

Samtidigt är jag inte övertygad om att en vänstervridning är möjlig utan jag misstänker att den borgerliga högerpolitiken som partiet nu drivit länge komemr att forstätta vara socialdemokraternas politisk linje. I Det fallet undrar jag om inte det är dags att atsälla frågan om ett nytt parti för sveriges arbetare måste komma upp på agendan:

Efter Sahlins avgång är nu spekulationen i full gång om vem som skall axla hennes fallna mantel. Blir det den högermärkte Mikael Damberg eller den vagt vänstermärkta Veronica Palm, eller kommer Margot Wallström hörsamma en sista vädjan om att komma hem från FN? Hur som helst är det inget som tyder på att politiken kommer att förändras i grunden. Verkliga vänsterkritiker – som SSU-organet Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen eller förra miljöministern Lena Sommestad – kan tillskansa sig utrymme i den interna debatten men saknar reell maktbas.

Socialdemokratins kris är dock inte bara dess egna kris utan en kris för hela Arbetar- och folkrörelsesverige. Det vore en annan sak om vi levde i en tid med vänsterpartier på frammarsch, och om fack- och sociala rörelser bröt fram som radikala spjutspetsar i det politiska landskapet. Men idag ser vi tvärtom hur de fackliga organisationerna töms på medlemmar, hur anställningsskyddet urholkas – och en vitaliserande strejkvåg verkar mer än långt borta. Man kan också fråga sig varför det i dagens Sverige är så förtvivlat svårt att få ett varaktigt organiserat motstånd gentemot försämringar och privatiseringar inom den sociala välfärden och den galopperande klimatförändringen att växa sig starkare?

Det vi står inför nu är inget annat än den väldiga uppgiften att reorganisera Arbetar- och folkrörelsesverige. I det sammanhanget måste alla vi som exempelvis vägrar acceptera privatiseringar och fortsatta försämringar inom den sociala välfärden, svenska truppers krig under stjärnbaneret i det urfattiga Afghanistan eller bemanningsföretags allt större operationsradie på den svenska arbetsmarknaden sluta oss samman. Giktbrutna Elsa i Bagarmossen, punkar-Stefan i Orsa och tillfälligt anställda Madeleine på Volvo måste räcka varandra handen. Över alla partigränser måste vi svetsa oss samman under det gemensamma klassintressets fana – det måste finnas en väg ut ur det här det här samhället!

Precis som i Tyskland med WASG och senare Die Linke kan vänsterfalangen inom socialdemokratin ta initiativet till att bilda ett sådant parti:

Vänstern inom socialdemokratin måste, om högern tar partiledarposten och fortsätter att bestämma den politiska inriktningen, ta initiativ till att bilda ett nytt parti enligt den modell som användes i Tyskland när WASG och senare Die Linke bildades. Ett brett, inkluderande politiskt parti. Die Linke är visserligen ett reformistiskt parti och inte ett revolutionärt parti som NPA i Frankrike eller Enhedslisten i Danmark. Men det är den väg som en svensk socialdemokrati värd namnet kan ta. Och om vänstern i socialdemokratin mot förmodan lyckas få med sig hela partiet åt vänster ska man ändå slå in på Die Linkes väg och öppna upp partiet. Göra det brett, inkluderand och inbjudande.

Det är dags att reorganisera arbetarrörelsen.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Lidköping, Kulturbloggen, Widegren, Röda Göinge,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, 4, 5, AB1, 2, 3, EX1, 2, 3, 4, Folket, VF,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

15 svar på “Vilken väg för socialdemokratin?”

  1. Har svårt att tro att socialdemokratin förmår att åstadkomma någon större förändring. Partiet är fortfarande en mycket ”trög koloss”. När man väl kommer ur det pågående traumat är nog den sannolikaste lösningen att man försöker hitta någon kraft i partiets mittfält som får i uppgift att fortsatt hålla ihop partiet. Detta lär dock inte ta partiet bort från den ökenvandring man håller på med, men det är en annan sak.

  2. Bra beskrivning av sossarnas väg till att bli det största nyliberala partiet i Sverige.
    Hur det går för dom nu är väl för en vänstermänniska inte så mycket mer intressant än hur det går för andra öppet borgerliga partier som centern eller folkpartiet.
    Det enda viktiga tycker jag är att dom förlorar sitt inflytande över fackföreningsrörelsen, alternativt att fackföreningsrörelsen förlorar sitt inflytande och sin legitimitet på arbetsplatsrena.
    Först då öppnas dörren på glänt för formerandet av någon verklig rörelse där.
    Det kommer nog tyvärr inte att hända i brådrasket det där.
    Någon form av materiell grund måste antagligen finnas, ekonomisk kris eller att överheten blir så övertygad om att dom kan behandla folk som dom vill, så det blir näst intill odrägligt att att leva och arbeta i det här landet.

  3. Vilken ordförande som socialdemokraterna väljer är för mig helt ointressant bland alla de kandidater som förts fram så finns ingen som kommer att bryta det borgerliga för att inte säga nyliberala spåret.

    Som jag tidigare sagt så är den primära frågan enligt min uppfattning att resa frågan om det socialdemokratiska partiet i dagens tappning överhuvudtaget behövs utöver de övriga borgerliga partierna. Ur mitt perspektiv så är det helt självklart så att Arbetarrörelsen måste återskapas i en ny partibildning.

  4. Pingback: Valutakrig ?
  5. Intressant att se alla kommentarer på den här och flera andra vänsterbloggar där man konstaterar att S är ett högerparti. Själv tror jag inte på detta, delar av S är snarast kommunister, men OK låt oss ta den utgångspunkten som given. Om detta är sant, varför har då inte vänsteralternativ som Socialistiska partiet kunnat överta den roll S haft historiskt? Och om S nu är så högerinriktat betyder det då att 94% (alla partier utom V) av befolkningen har en tydlig högerprofil? Och om det är så, så innebär ju detta att era åsikter under överskådlig tid aldrig kan vinna i demokratiska val, så hur vill ni då under era livstider få politiskt inflytande?

    1. Rudis: Det finns gott om undersökningar som visar att befolkningens majoritet är radikalare än i stort sett alla partier när det gäller jämlikhet, och andra ekonomiska frågor. Däremot så är befolkningens majoritet konservativare i identitetsfrågor, (etnicitet, genus, jämställdhet) osv.

  6. Till Anders: Det stämmer ju med vad jag refererat om arbetarklassen: radikal i sociala, ekonomiska och jämlikhetsfrågor, men konservativ i moraliska och kulturella frågor.

  7. Till Anders: Därav det forna och det nuvarande potentiella stödet för vänster-jämlikhets-politik även långt in bland medelklassens tjänstemän. De senare borde fortfarande gå att vinna för en uppdaterad version av folkhemmet. För en solidarisk offensiv.

    Sossarnas ängsliga efterapande av borgarna för att vinna medelklassen kommer aldrig att funka. Varför ta den högersossiga kopian när man kan gå direkt på det borgerliga originalet? Vänstern i bred bemärkelse måste ha en egen vision.

Kommentarer är stängda.