Stat i sönderfall

Boknytt
Pakistan
Tariq Ali
Ordfront

Stat i sönderfall

Som ung sjöman var den pakistanska miljonstaden Karachi mitt första efterlängtade exotiska hamnbesök. Det orientaliska romantiska skimret bleknade dock snabbt i den smutsgrå Tredjevärldenvardagen. Småflickor tiggde sig ombord för att bokstavligen äta direkt ur soptunnorna från manskapsmässen, och småpojkar erbjöd ivrigt avsugningar för en billig penning.

Ett reportage nyligen i Göteborgs-Posten om en svensk som bor i Pakistan bekräftar att inget förändrats sedan min sjömanstid: barnarbete, skuldslaveri, desperat fattigdom, biståndsberoende, satsningar på armén, smulor till utbildning. Och en landsförrädisk elit av rika, mäktiga och välutbildade i avsaknad av social empati, nationellt ansvar, och vilja att betala skatt. Den pågående översvämningskatastrofen (och jordbävningen innan den) är för överklassen bara ännu ett tillfälle att hjärtlöst roffa åt sig på folkets bekostnad.

Samma nattsvarta bild av ett sönderfallande samhälle får jag i pakistanskättade författaren Tariq Alis kunniga 300-sidorsbok ”Pakistan mellan diktatur och korruption”. Den rekapitulerar landets drygt 60-åriga historia av parasitära militärdiktaturer, ibland avbrutna på makttoppen av snyltande lögnhalsar till politiker, vilka öppet pressar även affärsmännen på pengar. Rena maffiastaten. Och ute på landsbygden en brutal medeltidsfeodal godsägarmakt, samt en skriande brist på jordreform.

För att inte tala om det motbjudande patriarkala kvinnoförtrycket; utbredd kvinnomisshandel i hemmen, hedersmord, syra- och brännattacker mot ansikte och könsorgan på unga flickor som misshagat män, polisvåldtäkt och fängelse för anmälande våldtäktsoffer, hemgiftsmord (”mannens familj tar hand om hemgiften och bränner bruden” – fast mer i norra Indien), samt giftermål mellan unga kvinnor och Koranen (!?). Ja, ni läser rätt; ”Det är ett manligt knep för att hindra en syster eller dotter från att ta sin del av egendomen när hon gifter sig”.

Kvinnoförnedringen har fördjupats av de militärdiktatoriska ”islamiska lagarna”. Och på andra sidan de oppositionella ”religiösa extremisterna” som raserar flickskolor, piskar kvinnor, kidnappar människor, och sågar av huvuden. Avsågningarna filmas och sprids som avskräckande videofilmer för att tysta motståndare.

Tariq Ali skriver även intressant om grannländerna Indien, Bangladesh och framförallt Afghanistan. Det senare landet är Pakistan intimt förbundet med. Den USA-allierade pakistanska eliten backade först upp USA och prototalibanernas (= de blivande talibanerna) kamp mot rysskommunismen i Afghanistan. Nu backar de upp USAs krig mot den nytalibanska islamismen i Afghanistan. Det är samma traditionellt muslimska pashtunska stamkrigare som USA förut stödde, som de nu bekämpar (vilket skadeglada ryssar nöjt konstaterar).

Det är en svår politisk helomvändning för Pakistan, vilken väckt motstånd bland vanliga pakistanier, lägre militärer och delar av den pakistanska säkerhetstjänsten ISA. Men någon större fara att islamistiska jihadister (och Al-Qaida!) därmed på sikt skulle kunna komma åt kärnvapenknappen i Pakistan är det inte, enligt Tariq Ali. Det är västlig propaganda, missförstånd och alarmism.

Den brittiska kolonialismen ligger delvis bakom problemen i Pakistan genom sin splittrande ”onaturliga” gränsdragning. Västra Baluchistan hamnade i Iran, östra i nuvarande Pakistan. Västra Pashtunistan hamnade i södra Afghanistan, östra i nordöstra gränsprovinsen i Pakistan. Pashtuner erkänner inte denna svårövervakade gräns som de traditionellt rör sig fritt över. Och det är bland pashtunerna på båda sidor om gränsen talibanerna har sitt största stöd.

Inte nog med det. När Främre Indien delades mellan Indien och Pakistan 1947 sönderslets därmed ytterligare tre historiska provinser: Punjab, Kashmir och Bengalen, vilket orsakat ständiga konflikter och krig. Pakistans enda hela provins är Sind (där Karachi ligger). Där finns å andra sidan en söndring mellan den gamla befolkningen och de urdutalande flyktingarna från Indien, som bildat en egen etnisk grupp; mohajirer. Lägg därtill det internmuslimska våldet mellan sunni (75 procent av pakistanierna) och shia (25 procent).

Pakistan bildades som en sekulär muslimsk stat eftersom den främreindiska muslimska medelklassen fruktade att domineras av den hinduiska medelklassen i ett enat avkoloniserat Främre Indien. Därför skapade man en egen stat (uppdelad på två geografiskt skilda områden) där muslimer definierades som en etnisk grupp (vilket automatiskt gjorde icke-muslimer till andra klassens medborgare). Det var en ologisk tulipanaros av sammanblandad religion-etnicitet (ett misstag även det kommunistiska Jugoslavien begick).

Man anar att Tariq Ali ser Pakistan som ett misstag, men att man nu får göra det bästa av situationen. Dit hör, föreslår han, skapandet av ett sydasiatiskt EU med fred och samarbete på programmet. Det är ett framtidsarrangemang som dock för att fungera måste godkännas av alla de mellan- och stormakter som blandat och blandar sig i Pakistans och regionens inre angelägenheter; USA, Ryssland, Kina, Iran och Saudi-Arabien (själv anser jag att även Iran och ex-ryska Centralasien hör hemma i denna världsregion Sydasien).

Tariq Ali står indignerad på vanligt folks sida i Pakistan. Men dessa är märkvärdigt frånvarande i hans annars så utförliga bok. Kunskapen om och kontakten med den pakistanska feodal-borgar-militär-byråkrat-politiker-eliten är desto större, rent av skrytigt intim! (”och då sa jag till kungen”, typ).

Andra saker som stör är onödiga detaljer, skvaller, skrönor och invecklade konspirationsteorier (med USA och dess köpta lakejer i landet i förgrunden). Troligen sanna, men onödiga eftersom Tariq Ali har nog med kunskap ändå för att nagla fast den ultraegoistiska pakistanska överheten vid skampålen.

Någon förbättring av situationen i Pakistan är enligt Tariq Ali knappast trolig så länge USA ockuperar Afghanistan med stöd av ”quislingregimen” i Kabul. Kriget drabbar Pakistan hårt och ökar stödet för fundamentalisterna. Ändå menar författaren att det är anmärkningsvärt att så relativt få fattiga i Pakistan lockas av islamismen med tanke på den katastrofala nöden och förtrycket i landet.

Pakistan omfattade inledningsvis Västpakistan (det nuvarande landet) och Östpakistan (östra Bengalen). Der senare området behandlades nedlåtande som en koloni av den punjabidominerade västpakistanska överklassen. Dessa såg ner på de mer mörkhyade bengalerna, vilka dessutom långt senare än de själva hade anammat islam.

Förtrycket ledde till ett nationellt befrielsekrig i Bengalen, vilket brutalt bemöttes av den västpakistanska militären. Bland annat med massvåldtäkter motiverade som genetisk förbättring av de underlägsna bengalerna (!?). Med indisk hjälp blev dock drabbade Östbengalen äntligen det självständiga landet Bangladesh 1971.

På samma sjömansresa jag tidigare nämnde besökte jag bengaliska flyktingläger utanför Calcutta i Västbengalen. Där låg plastinsvepta lik staplade i högar utanför tälten med fötterna stickande ut. Ute på de leriga fälten lyste vita stenar som vid närmare inspektion visade sig vara kranier.

Medan slutstriderna pågick besökte vår styckegodsare ”Travancore” de militärbevakade östpakistanska hamnarna Chittagong och Chulna, i det som var på väg att bli det fria Bangladesh. Som entusiastisk maoist i vardande besökte jag besättningen på en kinesisk lastbåt i Chittagongs hamn. Självklart utgick jag från att det röda Kina stödde det bengaliska folkets sociala och nationella befrielsekamp.

Nu får jag veta av Tariq Ali att Kina, som var i konflikt med Indien, därför ville hålla sig väl med Indiens fiende och därmed potentiella allierade Pakistan. Därför uppmanade Mao via Zhou Enlai de bengaliska maoisterna att inte stödja frihetskriget i sitt eget land.

Det så kallat socialistiska, solidariska och internationalistiska Kina satte alltså sin egen kortsiktiga nationalegoism före Bangladesh rättfärdiga befrielsekamp. Och flertalet av de bengaliska maoisterna svek därför sitt folk och sin nation i missriktad lojalitet med ”det världsproletära fosterlandet” Kina!

Jag instämmer med Tariq Ali att lösningen för Pakistan är att leva vidare, men som en del av en sydasiatisk region, som står upp emot USA-imperialismen. Klåfingrigt skulle jag vilja lägga till skapandet av en positiv pakistansk nationalkänsla i ett mindre Pakistan bestående av Sind, Punjab och Kashmir.

Det området är en gammal historisk (forntida Induskulturen) och geografisk (Indusflodområdet) enhet, med naturliga gränser: I söder havet, i norr Himalaya, i öster Tharöknen mot Indien, och i väster bergen mot Baluchistan/Iran och Pashtunistan/Afghanistan.

En sådan pakistansk nationalstat kanske kan överleva om den skapar en positiv inåtvänd inkluderande sekulär pakistansk nationalism som överbryggar de etniska, språkliga, provinsiella och religiösa motsättningarna. Förutsatt då att Pakistans folk och nation lämnar krigen med Indien bakom sig och tillsammans med dem bygger SAU (South Asian Union).

Tyskland och Frankrike klarade av att lämna tre storkrig och aggressiv nationalism bakom sig för fredligt samarbete i EU. Varför skulle inte Pakistan och Indien kunna klara av samma sak?

Hans Norebrink

Läs mer: GP, SVD1, 2, DN1, 2, EX, AB, Internationalen, ETC,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

185 kr hos Adlibris

Advertisements
  • Det låter som om Pakistan är ett land som Sverige borde skicka 500 soldater till, för att skapa bättre förhållanden för kvinnorna!!!!!

  • Hans Norebrink

    Demokrati och mänskliga rättigheter är alla människors rätt, utgående från den okränkbara principen om alla människors lika värde. Därmed har i princip alla människor en rättighet och en skyldighet att tillsammans värna om varandras demokratiska och mänskliga rättigheter.

    I en ideel värld ingriper vi alltså mot skurkar överallt. Om en kriminell mc-klubb tog maken i en svensk kommun och åberopade det kommunala självstyret för att hindra att de avlägsnades från makten skulle vi bara skratta. Lika självklart är det egentligen att gå in och ta makten från de kriminella skurkar som har makten i exempelvis Burma under åberopandet av den nationella självständigheten. Och ingripa i Pakistan.

    Problemet är att vi inte har någon fungerande internationell demokrati och världsordning. Eller ens en förståelse eler en acceptans för en sådan.

    Vad vi har är främst västliga kapitalistiska stormakter som de enda som kan tvinga skurkregimer att ändra sig. Och som vi vet har de andra själviska imperialistiska motiv bakom sin ”hjälp”.

    Men i princip borde man gå in och vrida om en sak jag inte vill nämna vid namn på alla de patriarkala kvinnoförtryckarna i Pakistan.

  • Men om Argentina skulle besluta sig för att gå in i vår kommun och avsätta MC-klubben för att själva besluta vilka som skulle sitta vid makten skulle vi antagligen också bli fly förbannade. För att inte tala om hur det skulle vara om hela kommunens invånare var med i MC-gänget.

    Om man nu ska leka med liknelser.

  • Anders Åberg

    Hans Norebrink.
    Den onämnbara saken borde kanske först vridas om hos dom som medvetet destabiliserar tredje världens länder och skapar sådana missfoster som t.ex. Al qaida.
    Usa,s agerande i mellersta östern är säkerligen en av dom största enskilda drivkrafterna bakom den religiösa och kvinnofientliga extremismen.
    Som du skriver så är deras motiv rent imperialistiska och det finns inget annat land eller någon annan organisation som ställer till så mycket jävelskap runt om i världen som USA.
    Slutsatsen blir att det är till USA vi skall skicka våra svenska kämpar, om vi vill ha en bättre värld, för det är väl ändå det som är regeringens motiv till insatsen i Afghanistan…..eller?

  • Hans Norebrink

    Till Hampus: Ja, alla har rätt till demokrati och mänskliga rättigheter. Men för att det ska bli en kraft måste människor också tycka så. Det är en svår sak.

    Problemet idag är att många inte vill ha demokrati och mänskliga rättigheter. Och att de enda som har kraft att tvinga fram dem är själviska imperialister med egna låga syften.

    Därför blir det alltid svårt och man måste ta ställning i varje enskilt fall. Jag tycker exempelvis det var rätt att Vietnam gick in i Kambodja. Men som saken utvecklats gör interventionen mot talibanerna mest skada.

    Till Anders Åberg: Otvivelaktigt skulle en militär intervention i USA som lyckades slå ut CIA och Pentagon vara en välgärning för världen. Men så ser inte styrkeförhållandena ut i världen.

    Religiös och kvinnohatande extremism fanns sedan tidigare. Men hela den västerländska interventionen i Mellanöstern sedan 200 år tillbaka har lockat fram nya rörelser som ett resultat av sökandet efter något som kan stå upp emot västkapitalismen. Varken nationalism eller socialism har lyckats i arabvärlden, vilket gynnar islamism.

    Många mansgrisar i världen behöver få sin onämnbara omvriden flera varv. Eller som vi sa om den sydvietnamesiska diktatorn Cao Ky under Vietnamrörelsetiden 1965-1975;

    ”Kastrera Cao Ky med en slö skridsko”