Är en grönjämlik framtid möjlig?

Boknytt
Det måste finnas en väg ut ur det här samhället
Göran Greider
Ordfront

Är en grönjämlik framtid möjlig?

Jag mår inte bra. Trettio förtvivlat långa år av konstant, förvärrad och segerrusig högervridning av politiken, toppat av ännu fyra år med moderatledd regering, har bara blivit för mycket för mitt gamla ungdomliga vänsterhjärta. Speciellt känslan av att man står ensam med de här tankarna.

Trösterikt då med chefredaktören på Dalademokraten och vänstersocialdemokraten Göran Greiders nya bok. Många andra frustrerade socialister delar mina regelbundna känslostormar av besvikelse, bitterhet, uppgivenhet och tvivel: ”Har jag kastat bort mitt liv på en onåbar dröm om jämlikhet och vardagsdemokrati?”.

Vi är många som med Greiders ord optimistiskt och entusiastiskt trodde oss veta på 60-70-talen att ”Det finns en väg ut ur det här samhället!”. Men som under 80-, 90- och 00-talen istället desperat försökt intala oss själva just att ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”.

Greider är förvånansvärt kunnig, mycket mer än det intryck han ger i alla soffprogram på teve. Hans debattskrift formar sig till en politisk-filosofisk och ekonomisk-politisk historia över det senaste svenska halvseklet – speciellt över de tre senaste decenniernas nyliberala landskapsskymning. Hur hinner karln läsa allt?

Den dubbla krisen, miljö-klimat och finans-kapitalism, ser han som utmaning och möjlighet. Trots att båda kriserna hastigt verkar försvinna från löpsedlar och folkmedvetenhet. Problemen är så allvarliga att en radikal förändring måste ske om världen som vi känner den ska överleva.

Själv hoppas Greider på en bred vänster-miljö-lösning bortom den gamla dogmatiska och historiskt förlegade dikotomin mellan socialdemokrati/reformism och marxism/kommunism (som jag förstår honom och dessutom instämmer i). En lösning som kortsiktigt återupprustar välfärd, offentlig sektor och statsaktivism, som delar av den långsiktiga vägen till socialism och ekonomisk demokrati.

Av hans kritiska inställning till socialdemokratin förstår man inte varför han är med i det partiet, men han hoppas ju som han framfört så många gånger för döva sosseöron på en vänstervridning av partiet. Vilket ju ”alla” vet inte går eftersom alla partier måste slåss om storstadsmedelklassen i politikens mittenfält.

Greiders svar är att denna medelklass har och har haft delar som ställer upp på folkhemsvälfärd och klimatanpassning. Så istället för att vädja till medelklassens girighet kan man vädja till deras sunda förnuft och sociala medborgaranda med framtidsvisioner om ett ekologiskt och jämlikare samhälle. Där inte statusjakten driver på ständig tillväxt och pryljakt – vilket ändå inte ger tillfredsställelse enligt lyckoforskningen.

Här kommer han in lite på den evolutionära forskningen och uppmärksammade ”Jämlikhetsanden”. Att vi kanske är skapade för jämlikhet sedan jägarsamlartiden, men sedan dess tvingats leva i storskaliga, hierarkiska och ojämlika samhällen. Greider har på detta område, som resten av vänstern, inte hängt med riktigt i evolutionsvetenskapens hypoteser. Vi har troligen också en medfödd tendens till social hierarki från vårt däggdjursursprung (Se exempelvis undertecknads och Åke Dauns bok ”Snällare än du tror – Människan social av naturen”). Men den statusjakttendensen kan troligen dämpas i ett jämlikare samhälle – även om den aldrig helt kan utrotas.

Varför har det då uppstått denna privatindividualistiska, apolitiska och marknadsliberala högervridning i framförallt i västvärlden? Greider återupprepar sin (tvivelaktiga) tes från ”Arbetarklassens återkomst” att arbetarklassen är lika stor idag (men förändrad) så det kan det inte bero på. Istället pekar han trovärdigt på just industriarbetarklassens minskning.

Det var ju bland de ”vita”, manliga, privatanställda arbetarna på bruksorter och i storindustrin som den politiska och fackliga arbetarrörelsen hade sin bas och styrka. Där kunde de hota överklassens vinster på ett sätt som dagens många kvinnliga offentliganställda inte kan. Industriarbete gav ekonomisk och politisk makt. Idag flyttar allt mer av industrin till Asien (och arbetarklassen där har bara börjat formera sig), vilket dessutom ger ett låglönetryck därifrån.

Jag skulle vilja säga att arbetarklassen har splittrats i tid (olika tidsanställningar/deltid etcetera), rum (många små arbetsplatser), anställningsformer (fasta eller tillfälliga), kön (kvinnor utan samma manliga stridstradition), etnicitet (med problem med rasism och fördomar inom klassen), ägandeformer (mer offentliganställda utan den makt och arbetarrörelsetradition som fanns bland industriarbetarna), kontinuitet (folk stannar inte längre kvar så länge på varje jobb), fritid (så mycket annat drar än fackligt arbete), ålder (nya mer tidsande-individualistiska generationer), subkulturer (så mycket mer än arbetaridentitet finns att välja på), identitet (mer vem du är – till exempel etniskt, än vad du gör – till exempel klass), relationen produktion-konsumtion (mer intresse för köphysteri än jobbdiskussion), politik (alltmer av vanmakt, ointresse, avpolitisering), och klasskänsla (allt fler upplever sig som medelklass).

Någon ny konkret modell för den annorlunda alternativa ekosocialistiska framtidsstaten ger förstås inte Greider. Men några pekpinnar: Sänkt standard som ett led i ”en kollektiv omställning av samhällsekonomin” (går om alla ställer upp visar historiska exempel). Småskalighet, nolltillväxt och arbetstidsförkortning. Kanske den gamla drömmen om att bryta ner gränsen mellan kroppsligt och intellektuellt arbete. Globalt demokratiskt styre – politiskt och ekonomiskt. Demokratisk planhushållning kombinerad med marknad. Globalt tillväxttak. Social värnplikt. Vegetariskt samhälle. Utopisk-religiös inspiration. En annan livshållning. Och kärnpunken och hjärtat i all vänsterpolitik: Social jämlikhet.

För de av kolonialism och historia splittrade utvecklingsländerna föreslår Greider ”att bygga den nationella gemenskap som gör ett fungerande samhälle och en rörelse mot ökad jämlikhet möjlig”. De bör ”skapa nationell samhörighet” eftersom de saknar ”den gemensamma, nationella anda” som bland annat möjliggör vänsterpolitik.

I Sverige och andra mer utvecklade länder förespråkar han mer internationalism, vilket självklart är nödvändigt. Men även i Sverige byggde folkhemmet på en nationell anda av tillhörighet – vilket idag undergrävs av kosmopolitiska eliter, individegoism och EUbyråkraticentralplanering.

Hör inte även i dagens Sverige frågan om låg och minskande nationell solidaritet, mellan rika och fattiga samt mellan nya och gamla svenskar, samman med de minskande möjligheterna att bedriva vänsterpolitik i vårt land? Utesluter internationalism att man stärker den svenska medborgerliga samhällsgemenskapen?

Trots allt hoppas Greider på att de 30 nyliberala bortkastade åren varit en paus i politiken. Att klimat- och finanskrisen blir till en nystart för ekovänsterpolitik. Men samtidigt ser han ingen folklig social rörelse för det (och på mitt arbetarjobb är det fackligt-politiskt nästan stendött, och jag har märkt att jag nu för tiden skämtar mer än diskuterar).

Så varifrån Greider får denna försiktiga optimism förstår jag inte. Trots allt en imponerande bok. Ett måste för varje blödande vänsterhjärta.

Hans Norebrink

Läs mer: DN, Dagens Bok, GP, EX, SMP, SDS, Kulturbloggen, SocAlt, DT, AB, HBL, SVD, AV,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

160 kr på Bokus

Ordfronts bokklubb.

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

36 svar på “Är en grönjämlik framtid möjlig?”

  1. På det stora socialistmötet i Stockholm häromdagen kom idén fram om medborgarkontor så att vänstern konkret skulle kunna hjälpa medborgarna. Det borde ha varit med i Greidners idéskiss. Med den metoden har de holländska ex-maoisterna blivit framgångsrika. Det finns så mycket cynism och desillusionering bland vanligt folk. Ett medborgarkonor där vanliga människor konkret kunde få solidaritet av vänstern vore något positivt.

    Mona Sahlins och andra uttalanden talar emot Greidners önskan om vänstervridning av sossarna, rena högersnacket. Det måste löna sig att vara frisk och ha arbete när man röstar på sossarna, säger hon. Men det gör det ju eftersom alla kan bli gamla, sjuka och arbetslösa.

    I en undersökning uttalar sig 75 procent av svenskarna för höjda skatter om det går till vård och omsorg, så försvaret av välfärdsstaten finns långt in medelklassen. Man behöver inte vädja till medelklassegoism. Men dit styr Mona och gänget.

  2. Jaja… min gamla vanliga ensamma kommentar i öknen. Jag har läst Greiders bok, (och läst in den…jag är ju talboksinläsare). Jag håller med Greider i mycket. Men jag minns inget snack om vegetariskt samhälle. Om han, eller nån annan, förespråkar detta är denne ute och cyklar… Ett sådant samhälle är omoraliskt i mina ögon, dels i och med att det dömer tusentals betesberoende arter i norra Europa till massutrotning, dels för att det inte tar till vara förstklassigt protein från betesdjur, vilt och fisk.

    Dessutom och inte minst… folk i norra Europas nyss nedlagda bonde- och herdekultur var inte i symbios med nötboskapen för skojs skull. Det behövde maten och skinnet djuren gav, men minst lika viktigt… ”äng är åkers moder”. Dvs djuren producerade en helt livsviktig naturgödsel som den lyxiga ”fosforparentesen” fått dagens urbaniserade människor att glömma. Konstgödning kräver fosfor. Jordens fosfor är en i högsta grad ändlig resurs, som kommer att ta slut på samma sätt som oljan, och då kan vi inte säga nej vare sej till animaliskt protein eller naturgödseln som djuren ger. Självklart INTE producerat med hjälp av importerat djungelförödande kraftfoder eller i djurfabriker.

    1. Torberg: Som du vet är vi överens på denna punkt. Jag går till och med så långt att jag vill motarbeta veganism aktivt. Min uppfattning är att det är hälsofarligt. Vegetarianer kan klara sig om de dricker mjölk och äter ägg.

  3. Sidan 289: ”Det vegetariska samhället…Den ökande köttkonsumtionen i världen är en av de stora miljöbovarna.”

    Det finns ju etiska, hälso och miljöskäl att minska på kött, men vi är ju allätare av naturen så därför är en total övergång svår. Detta är inget av mina starka ämnen dock.

    1. Hans: Minskad köttkonsumtion är bra. Men det är hälsofarligt att sluta äta animaliska produkter helt. Brist på B12 får man då. Något som ger Alzheimer. Det är inte heller vettigt och miljövänligt att ta B12 i form av tabletter som jag ser det. Två glas mjölk och ett par ostskivor om dagen räcker dock förmodligen för att få tillräckligt med B12. Jag är också tveksam till om det finns etiska och miljömässiga argument mot köttätande i sig. Däremot till dagens köttindustri. Men det är ett litet sidospår i diskussionen så vi får nog sluta där.

  4. Kärnan i diskussionen är ändå varifrån kraften ska komma. Arbetarrörelsens ovanliga styrka ca 1920-1975 låg som de flesta vet i det löpande bandet i industrin för varaktiga konsumtionsvaror. Det finns numera i Ostasien, där också arbetarrörelsen växer för varje dag. Men i Europa är det väl bara lastbilschaufförerna som har aningen av den styrkan.

    Det räcker inte att ha världens bästa program om man inte har medlen att genomföra det. Eller är det någon som har något förslag?

    1. Det stora bilarbetsplatserna finns ju kvar i Europa, såväl i väst (Belgien, Frankrike, Sverige, Tyskland, Spanien) som i öst (Polen, Tjeckien). Och de stora järnvägsbolagen liksom flygbolagen och flygplatserna. Varv finns också (Polen, Tyskland med flera länder) och där kommer vi förmodligen att se en tillbakaflytt till Europa då det idag är lika dyrt att bygga i Kina (om man räknar med transporterna) enligt en kontakt i Stena. Även gruvindustrin växer ju och på många håll finns mycket stora stålverk (i Sverige finns Luleå, Oxelösund, Sandviken, Borlänge …) och stora massa- och pappersbruk. Varv har varit centrala i många länder för uppbygget av radikala fackföreningar. Hamnen i Göteborg har en radikal fackförening. Det finns som jag ser det ingen anledning att vara pessimistisk ur den synpunkten. Det är inte där problemet ligger.

  5. Flyget krisar och skär ner vad jag förstått, lönesänkningar har väl genomförts med fackets goda minne (nyheter flimrar förbi och man minns inte detaljerna i det som inte speciellt intresserar en)? Bilproduktion verkar osäkert i Sverige och Europa med konkurrensen från Kina. Varven har vi förlorat. Kina konkurrerar väl också med stål. Hamnen är på offensiv mot facket.

    Jo, ett stort problem är nog att arbetarklassen minskar och speciellt att den gamla manliga privatanställda storindustriarbetarklassen som var arbetarrörelsens kärna minskar. Alltså globalt sker en gigantisk historisk övergång från bondeklass till arbetarklass, så på jättelång internationell sikt finns ju hopp.

    Men samtidigt blir klassamhället allt mer globalt så att ”vår” arbetarklass alltmer bor i Asien, medan vår medelklass bor kvar i Europa, och blir talrikare och girigare. Det ger högervridning i Europa, och missnöjesaktig högerpopulism hos delar av den nedpressade arbetarklassen.

    Sen vet vi ju de andra orsakerna till försvagad arbetarrörelse-vänster. Realsocialismens kollaps minskade trycket på kapitalismen. Lönepressen från Asien hjälper västs kapitalister. Globaliseringen har avslutat det nationellla kontraktet mellan arbete och kapital, reformismens livsluft. En högeroffensiv för nyliberalism och individualism har pågått i 30 år.

    Kapitalet är globalt och har sin egen kultur av engelska, samma levnadssätt etcetera, medan den globala arbetarklassen är splittrad kulturellt, språkligt och socioekonomiskt. Massmedia och reklam gynnar individuell konsumism och självförverkligande jag-här-nu, medan det långsiktiga kollektiva arbetet för en bättre framtid ter sig allt tristare i det hetsiga upplevelsejagande mediabruset.

    Det framstår för allt fler som ett säkrare kort att satsa på sig själv snarare än att arbeta tillsammans fackligt och politiskt med arbetskamraterna. Invandring har tillfört en distraherande dimension till politiken som splittrar arbetarklassen genom att skilja ut en högerpopulistisk arbetarminoritet som står mot invandrade arbetare.

    Sedan finns också i Sverige en lång samförståndstradition sedan Gustav Vasa tvingades ta hänsyn till bönderna. Vi har inskolats att lita på samhällskontraktet mellan överhet/elit och undersåtarna/ folket. Vi svenskar litar mer på staten än andra folk, vi tror ännu att staten är god och att det kommer att lösa sig.

    Till detta hela folkhemsperioden som byggde på en samverkan mellan starka individer och en stark stat. Vi betalade skatt och samhället skötte den konkreta politiska solidariteten. Vi kom bort från det personliga solidaritetsansvaret (Därför är social värnplikt en utmärkt idé).

    Nu när staten/samhället sviker kan vi inte riktigt ta till oss detta svek mot samhällskontraktet (vi fortsätter att arbeta och betala skatt, men eliten levererar inte längre den trygghet de lovade). På ett sätt ligger det något i den borgerliga kritiken (även en blind höna) att välfärdssamhället hade en passiviserande effekt – samhället skötte solidariteten och vi behövde bara betala skatt. Denna politik-samhälls-passivisering lever trögt kvar fast den inte längre håller.

    Vanligt folk utrycker det som Greidner säger (och jag hört massor av gånger på jobbet och annars) att ”Folk har fått det för bra”. Därför har de såsat till det. Och de som har jobb har ju inte förlorat på högerpolitiken. En moderatskapad klyfta har uppstått mellan de arbetande och de sjuka/arbetslösa/pensionerade som förlorar på högern.

    Nu ska ju Mona och partiet gå ännu längre till höger i skatteminskning och medelklassanpassning. Det måste löna sig även för den som är frisk och har jobb att rösta på sossarna, säger hon. Men det gör det ju. Alla kan ju bli sjuka, gamla och arbetslösa!! Den sociala välfärden är ju en kollektiv försäkring. Även om vårt hus inte brinner och vi krockar med bilen så tycker vi ju inte att vi förlorat privata försäkringspengar, eftersom vi fått tryggheten att få pengar om något händer. Hela folkhemmets idé som alla vinner på oavsett om man behöver samhällshjälp eller inte. Elementärt och det begriper inte högersossarna som vill bli moderat light.

    Det är något i det svenska välfärdsbygget som tog staken ur arbetarklassen, som mesade till den, passiviserade den, tog död på kampen. Mina dagliga erfarenheter av arbetarklassen på 70-talet och från slutet av 90-talet tills nu och vidare har gjort att jag inte tror längre på dess kampförmåga, tyvärr.

    Som en gammal arbetskamrat och partikamrat från 70-talet uttrycker det. Det kommer inte att ske något i Sverige självt. Men ute i Europa kommer kampen att växa, och så småningom kommer det att leda till en social och politisk förändring. Och då kommer vi svenska arbetare med på ett hörn.

    Så är det nog. Jag kanske har fel i mina funderingar, men något är det som tagit död på den svenska arbetarklassen som kämpande subjektivt och kollektivt medveten klass.

    Den svenska arbetarklassen fortsätter att objektivt vara en klass för sig. Men den verkar i stora stycken ha slutat att vara en subjektiv klass för sig.

    Och även om den väcks har vi problemet med att den inte är så stor längre. En allians med radikala delar av medelklassen behövs (som folkhemmet framgångsrikt byggde på). Men som Greidner säger (om jag kommer ihåg rätt) så kommer dessa medelklassradikaliserings-perioder ofta när det är goda tider…

  6. Sedan vill jag betona Greidners tes att nationell samhörighet är en förutsättning för vänster-högerpolitik, alltså klasspolitik i demokratisk form. Utan en känsla av nationskap i ett land blir politiken en huggsexa om resurser mellan olika etniska grupper.

    Sociala djur har ”klasskamp” i form av hierarkikamp. Hos apor kan det bildas koalitioner av folket mot eliten, flocken mot alfahannarna, eller stöd för en ny alfahanne mot den gamla (ungefär som vår demokrati). Men mot utomstående flockar står alla enade. Flock (nation) går före koalition (klass).

    Samma mekanism 1914 där etnicitet/nation var starkare än internationell klasskamp, och arbetarna söt upp bakom ”sina” borgarklasser istället för att förvandla första världskriget till ett europeiskt klasskrig. Istället för arbetarförbrödning blev det nationell förbrödring i varje land.

    Etnisk kamp väcker släktskapsaltruism, som är starkare och mer emotionell (”blodsgemenskap”) än klasskampens ömsesidiga mer rationella altruism (”du kliar min rygg så kliar jag din”). ”Blod är tjockare än vatten” och vänner kan man förlora lättare än släktingar.

    Består ett land av etniska grupper blir det alltså en starkare faktor än klass. Finns en enande nationskänsla kan istället landets fattiga sluta sig samman i klasskamp mot de rika.

    Problemet med nationell samhörighet är värst i Afrika (se min kommande recension av ”Afrika – framtidens kontinent”). Men som Renan sa: ”En nation är en daglig folkomröstning”. Varje dag bygger vissa krafter upp den nationella gemenskapskänslan, medan andra krafter byter ner den.

    En nation, som Sverige, är inte något som bara finns. Det är en social konstruktion, en människoskapelse, och människor kan även riva ner nationen. Det finns ingen objektiv svensk nation, som vore vi en biologisk familj. Nationen Sverige och det svenska folket existerar enbart i våra sinnen som en ”föreställd gemenskap” (Se ”Den förställda gemenskapen” av Benedict Anderson) .

    Därför kan nationer också dö. Som den jugoslaviska nationen som delades upp på sju nya folk.

    Att Sverige ska leva kvar för alltid är inget givet. Det bestämmer vi själva.

    Men föredrar vi klasspolitik framför etnopolitik i Sverige bör vi bevara den svenska nationen.

  7. Pingback: EU fäller EU
  8. Greider och vänstersossarna hör ju definitivt hemma i ett nytt brett vänsterparti. Det är ju massan av socialdemokratiska arbetare och tjänstemän som måste utgöra kärnan i ett nytt vänsterprojekt.

    Ett sådant folkvänsterparti borde börja om på nytt och bryta med alla gamla traditioner som splittrar; socialdemokrati, kommunism, stalinism, maoism, trotskism, syndikalism, anarkism, reformism, revolution etc.

    Titta bara på hur många sossearbetare som ogillade samarbetet med vänsterpartiet. Det gäller att komma över alla sådana gamla ideologiska fördomar och låsningar.

    Som exempel på det ovanstånde: När min fru berättade för sin far att hon skulle gifta sig med mig var han tyst en lång stund, och sedan utbrast han:

    ”Man han är ju kommunist!”

  9. Hans: På annan plats har jag uttryckt det ungefär så här: Förutsättningen för den långvariga socialdemokratiska hegemonin i Sverige var att man 1932 hade världens bäst organiserade och världens mest militantaste arbetarrörelse. Men som en del i kompromissen med kapitalet ingick att denna skulle monteras ner. Det tog tid, men till slut gick det, med hjälp av piska (byråkratisering och hårdföra ombudsmän som trakasserade alla som ville på något sätt återknyta till en rörelse styrd från basen) och morötter (högre lön och statliga ämbetsmän som var bättre här än någon annan stans i världen).

    Jag tror inte det är en slump att man är mer kampberedd i praktiskt taget alla andra länder i Europa. Där har man haft mycket mindre av denna våta filt över självorganiseringen.

    Norge kan vara ett undantag. Samma kvävande folkhemskompromiss som i Sverige, men ändå mer av självständigt agerande. Asbjörn Wahl förklarar det med att en del gamla maoister stannade kvar i fackligt arbete och lyckades komma sig upp – det är t.ex. en sådan som har lanserat Trondheimsmodellen. Men jag misstänker att det snarare berodde på att sossarna svek mycket tidigare och gick med i NATO, därmed triggande en massa folk i basen till självständighet. Vilket inte minst visade sig i EG-omröstningen 1973. I Sverige härskade de ”röda patriarkerna” för att använda Olle Sahlströms term ända tills de dog av ålderdomssvaghet nån gång på 80-talet.

  10. Instämmer. Förutom allt som hänt de senaste 30 åren som har passiviserat arbetarklassen, har vi ju förstås även allt som hänt sedan 30-talet som passiviserat arbetarklassen.

    Jag återkommer här med att jag tycker folkhemmet var bra, men att det på något sätt hade en passiviserande effekt på arbetarklassen, då makten lämnades över till staten, samhället, partiet, facket, pamparna, centralstyrarna, byråkraterna.

    Åter till den omvända modellen. Lokal gräsrotsmakt småskaligt underifrån som bygger upp samhället från botten till toppen, inte tvärtom som idag. Plus social vänplikt för folkkontroll över den offentliga sektorn. Plus allmän folkbeväpning. Plus intraprenad, offentligt ägda arbetsplatser som styrs av de anställda själva.

    Sedan måste vänstern göra mer än svartmåla kapitalism och skönmåla ekosocialism. Folk motiveras och passiviseras av så mycket annat. Som en kompis som inför min klagan att barn dör av svält och klimatet pajar med kapitalismen så varför tar inte folk sitt samhällsansvar.

    Hon svarade: ”Men man kan ta sitt samhällsansvar i det lilla, vara en god make, far och arbetskamrat”.

    Sånt måste vi kunna svara på också.

  11. Med tanke på att många medelklassradikaler engagerade sig för socialism på 70-talet när välfärden stod i topp, men är passiva nu när allt bara blir sämre så är det ju uppenbart att de inte drevs av verklig ilska över kapitalismen. De var med i en subkulturell ungdomlig modevåg. Hade några idealistiska ungdomsår av Sturm und Drang.

    Men det är ju ändå nåt. Så hur lockar man ung medelklass idag att bli med i kampen? Vad är det som egentligen driver dem när det inte är hatet mot kapitalismen? Hur får vi det idag att bli trendigt och inne att vara socialist igen?

  12. Jag tror att många av de som radikaliserades de närmaste tio åren efter -68 hade en ärlig socialistisk övertygelse. Jag tror inte heller att medelklassbarn dominerade i alla rörelser, som vissa vill påskina… En del var kanske bara ”påhäng” men jag själv såg mycket av ren sanningslidelse och solidaritetskänsla, om än naiv och godtrogen.

    Det vi måste förstå är att de ideologier som råkade finnas tillhands att läras upp i var rena receptet för desillusion. Att SKP-maoisterna tidigt dominerade FNL-grupperna spelar stor roll för svenskt vidkommande, och kan sägas vara en av flera viktiga orsaker till att ungdomsradikaliseringen rann ut i sanden. SKP:s groteska syn på Sovjet och Mao-kina, dess historiebeskrivning, dess totala underordning under massmordsdiktaturen i Peking och dess bisarra turer i världspolitiken svärtade ner begreppet socialism i många tusentals oerfarna anti-imperialisters ögon. När unga människor så småningom lärde sej mer om Stalintidens vidrigheter tappade många helt förtroendet för all slags revolutionärer och kastade ut barnet med badvattnet. Minns att SKP, liksom dagens KP, hyllade Stalintiden som den sanna socialismen…

  13. Instämmer. Men om man identifierade sig med arbetarklassen och var emot den arbetarförtryckande kapitalismen så finns ju även idag både arbetarklassen och den förtryckande kapitalismen kvar!

    Då hade arbetarklassen det bättre än någonsin, idag har de fått det försämrat under trettio års tid. Och var finns nu flertalet av de gamla vänsterkämparna?

    Det var alltså inte klass det handlade om utan om en idé om socialism man blev desillusionerad av. Det var alltså inte klasskänsla utan småborgerlig idealism som var drivkraften. Ändock idealism och det är ju bra.

    Med tanke på dagens läge får man vara glad även över det. Så min fråga är fortfarande:

    Hur får man dagens medelklassunga politiskt engagerade via en ny omgång av småborgerlig idealism?

    1. Hans: De är redan aktiva. Men mycket kort tid och i enfrågerörelser, identitetsrörelser (veganism och djurrätt, antirasism, feminism). De saknar perspektiv på samhällsförändring och saknar uthållighet. De saknar också en sammanhängande analys eftersom identitetsrörelser gör det.

      Skillanden mot 1970-talet är att det inte finns en kollektiv rörelse i arbetarklassen. Det var det som gjorde 1968-rörelsen till en starkare och mer permanent kraft.

  14. Hans.
    Din fråga hur man får dagens medelklassunga eller vilken grupp som helst för den delen politiskt engagerade är felaktigt ställd.
    Det är inte ”man” som åstadkommer sådant, det är verkligheten själv.
    Det finns ingen anledning för någon grupp att engagera sig så länge allt flyter på någorlunda acceptabelt.
    Enstaka personer kommer alltid att stå upp för sina ideal, men det kan på sin höjd hålla liv i tankarna, inte förändra politiken.
    Torberg har säkert rätt i att diktaturanhängarnas gamla läror aldrig kommer att få förnyat förtroende.
    Historien har prövat dom och dom fick underkänt.
    Frågan är vad spillrorna av vänstern skall göra nu för att komma ur den totala återvändsgränd vi befinner oss i.
    Vi behöver en ny eller i varje fall kraftigt uppdaterad teori om det moderna högteknologiska samhällets organisering.
    Kapitalismen går antagligen mot en ekonomisk kris av stora dimensioner, när finanssystemet tillslut brakar ihop.
    Alla lånar av alla och snart ifrågasätts väl dollarns ställning, sedan kommer kanske pengarnas roll att ifrågasättas på ett ännu större plan, vem skall betala dom sanslösa skulderna och med vad egentligen.
    Samtidigt tjänas det mindre och mindre pengar på ren produktion i och med automatiseringen och fler och fler ställs utanför arbetsmarknaden.
    Dom stora nedskärningarna har ju redan börjat och snart lär det drabba köpkraften, med lågkonjunktur och massor av fattiga människor även här i väst.
    Då kommer folk att söka alternativa lösningar och verkligheten driver på viljan till politiskt engagemang i stora grupper, men har vi då något trovärdigt att komma med?
    Om inte, öppnas dörren för massor av tvivelaktiga lycksökare och maktgalna dårar.

  15. Du har rätt i mycket men:

    Allt flöt inte bara på någorlunda på 70-talet, välfärdssamhället och folkhemmet var på sin topp. Kanske det bästa realsamhälle historien uppvisat.

    Ändå engagerade sig medelklassungdomarna. Det är kanske tvärtom goda tider som tillåter dessa lyxen att tänka utöver sig själva, som tillåter deras småborgerliga idealism?

    Däremot gäller för arbetarklassen att det är den materiella verkligheten som i första hand mobiliserar den.

    Vad gäller vänsterns omtänkande så är uppgiften gigantisk eftersom så mycket handlat om mer materiellt i kampen, och vi nu måste börja den ekologiska omställningen.

    Det var på teve en kille som hr en plan för ett alternativt samhälle som kommer på teve snart. Han återupprepade något vettigt:

    Om vi uttrycker det nya samhället som besparingar, nedskärningar, sänkt standard så kommer bara en extrem minoritet att lyssna. Det nya samhället måste framställas som något positivt, något bättre, något att längta till, med andra kvaliteter än ständig tillväxt och konsumtionshets.

  16. Hans.
    Engagemanget på 70 talet var väl i huvudsak styrt av händelser utanför landets gränser.
    Avskyn mot USA,s krig i Vietnam var nog den största drivkraften, men läget var ju inte bara ros på arbetsplatserna heller, ackordshetsen drevs på som aldrig förr och den stora gruvstrejken var i mycket ett svar på det.
    Vattenringarna från den blev också ganska omfattande och kommunismen hade då fortfarande ett visst fotfäste på många arbetsplatser.
    Nu är läget annorlunda och vänstern utanför sossarna (som jag inte kallar vänster) är sammanlagt mindre än sverigedemokraterna.
    Skulle en större kris slå till mot världskapitalismen snart är det inte alls otänkbart att partier liknande Sd vinner stora framgångar och att vi igen ställs inför länder i västvärlden med rent fascistiska regimer.

    1. Anders Åberg: Vi har redan en fascistisk/högerpopulistiska regering i Europa. I Italien. Fascistiska och högerpopulistiska partier har nått stora framgångar i Ungern, Belgien, Danmark, Norge och Österrike för att nämna några länder. Mindre framgångar i Frankrike, Nederländerna, Sverige för att nämna några andra.

      Arbetarklassens stöd för vänsterpolitik är lika stort idag som på 1970-talet. Skillnaden är aktivitet. Inte uppfattningar. Arbetarklassens stöd för socialdemokraterna är mycket mindre. Därför att socialdemokraterna inte presenterar en politik för dem. Arbetarklassens stöd för fascister är större.

      När det gäller ungdomars aktivitet så är den ungefär densamma idag. Utgångspunkterna alltså och hur man är aktiv. Däremot saknas kopplingar till bredare lager i samhället, kopplingar till samhällsekonomi. Det saknas övergripande teorier och förståelse liksom aktivitet i arbetarklassen. Sånt uppstår inte av sig själv och sånt uppstår inte bara för att vänstergrupper agiterar. Det krävsen samverkan mellan många olika faktorer för att något ska ske.

      Jag upplever att både du och hans lever i en fantasibild av världen som får er bägge två att inte begripa vad som händer och vad som kan hända.

      1. Hans: Världens idag största internationellt organiserade vänsterrörelse har redan gjort det omtänkande som du efterlyser. Vi kallar det för ekosocialism. Det är bara det att du inte klarar av att se det då du är förblindad av din gamla maoism, din oförmåga att verkligen se världen som den är. Dina hjärnspöken gör att du inte kan ta till dig de förändringar som skett och förstå att det faktiskt idag finns en vänster som står för det du efterlyser.

  17. Anders Å: Instämmer. Och händelser utanför Sverige som Vietnam hade stort inflytande. Alltså småborgerlig idealism, inte klasskamp. Men bättre än inget absolut.

    Och det verkar som vi går mot ett nytt fascistiskt 30-tal, med en svag arbetarrörelse och en svag vänster som inte kan mota det. Skymning över Europa.

    Anders S: Det räcker inte att en rörelse tänker om. Man måste bryta med de gamla traditionerna för att samla all vänster från vänstersossarna och vänsterut. Ta till vara på det positiva från det socialdemokratiska folkhemmet och det positiva från olika vänsterrörelser. Inte tro att individer från andra organisationer ska komma med i den egna, utan bilda något nytt som jämlikt tar från olika traditioner och organisationer.

    Exempelvis även de positiva inslagen i det maoistiska tänkandet. Och det socialdemokratiska. För att få med arbetarna kan det inte ske en total brytning med sossarna, man måste föra det bästa av socialdemokratin vidare, se den nya breda vänstern som folkhemmet arvtagare, inte somarvtagare till en tidigare dogmatisk kommunistsekt.

    Och i min fantasivärld är det färre ungdomar aktiva idag, men det där finns det ju forskning kring (som i och för sig lutar åt båda hållen, samma och mindre). Att arbetarklassen skulle var lika vänster idag stämmer inte alls med mina erfarenheter på jobbet. Och inte med det ökade stödet för moderaterna i arbetarklassen.

    Vad som kan hända? Ett nytt fascistiskt 30-tal som svar på ekonomisk kris och klimatkollaps. En vänster som ökar men inte blir tillräckligt stark för att ta makten. Möjligen en ny vänstervåg i Kina. Kaos och kollaps i världen.

    Vad saknas i mina fantasier?

    Och hur kan jag ha besökt 100 länder, tillbringat en femtedel av mitt liv utomlands, arbetat mig jorden runt, stipendiat ett år i USA, volontär sex år i Bolivia, journalist fem år över hela Sverige med inriktning på arbetsplatserna, vara fil mag i internationella relationer med ständiga VG i betyg, ha sammanlagt 6 år nåt i universitetsstudier, ha arbetat i arbetarklassen i tjugo år, varit med i FNL-rörelsen, maoisterna, Centralamerikakommittén (med dig), självstuderat på distans islam, socialpsykologi, evolutonsbiologi, nationalism, allmän biologisk grundkunskap, recenserat hundratals böcker i samhällsämnen sedan femton år tillbaka, kolla teve och tidningar, inklusive vänstertidningar dagligen, läsa minst en bok i veckan – och ändå lyckas leva med hjärnspöken i en fantasivärld?

    Det måste vara en unik bedrift!

    Förblindat av maoism? Hur många recensioner av böcker om Sovjet och Kina har jag inte skrivit där jag gör upp med maoism och stalinism och liknande?

    Jg vill inte gå med i ett efterföljarparti till trotskisterna. Jag vill ha en bred nystart med många rörelser jämlikt med. Jag tror inte jag är ensam att tänka så. Framförallt tänker nog många arbetare så.

    1. Hans N: Citat: ”Jag vill inte gå med i ett efterföljarparti till trotskisterna. Jag vill ha en bred nystart med många rörelser jämlikt med. Jag tror inte jag är ensam att tänka så. Framförallt tänker nog många arbetare så.”

      Det där är också Fjärde Internationalens ståndpunkt. Om du bemödat dig att studera vad vi faktiskt tycker och uttrycker hade du sett det. Du är helt överens med oss om detta. Men teorin är alltså enkel, praktiken mycket svårare.

      Du är förblindad av ditt gamla tänkande för att du så upptagen med att bekämpa det. Du har inte gjort dig fri förrän du kan lämna det bakom dig och låt det ta upp mindre av dina tankar. Stalinismen och maoismen är politiskt döda ideologier. De behöver inte längre bekämpas med näbbar och klor. Vi kan bara konstatera att de är döende.

      De flest vänstertidningar lever också i en fantasivärld. Men du gör det naturligtvis inte i din verklighet. Men tolkningen av verkligehetn blir förvirrad av att du är förvirrad (i alla fall upplever jag det/dig så, måhända har jag fel) alterntivt naiv (vilket iofs ibland är en bra grej, att vara naiv alltså).

  18. Anders_S.
    Först håller du med om det mesta jag skrev, utom att du då tror att arbetarklassen är lika mycket vänster idag som på 70-talet, sedan skriver du att jag lever i en fantasivärld.
    Aningen svårt att förstå vad du menar faktiskt.
    Påståendet att arbetarklassen fortfarande är så mycket vänster stämmer inte med min uppfattning och den tror jag inte kommer från någon fantasivärld, Jag har tillbringat större delen av mitt arbetsliv som metallarbetare och tycker mig ha sett hur i första hand uppgivenheten och det politiska ointresset har brett ut sig, men även hur många, framför allt yngre arbetare sökt sig högerut.
    Hans verkar f.ö. ha ungefär samma erfarenheter.
    Kan det möjligen vara så att det är du själv som fantiserar en aning?

    1. Anders Å: Undersökningar visar klart att arbetare har lika mycket vänsteråsikter idag som för 40 år sen (stöd för offentlig sjukvård, gemensamma lösningar osv), men när det gäller partier så har stödet minskat för socialdemokraterna (extremvänstern betyder inget i sammanhanget). vad du privat upplever har i sammanhanget ingen betydelse för andra än dig själv och din omgivning. Det har inget bevisvärde.

  19. Anders S; Jo jag har förstått er breda strategi, typ det nya partiet i Frankrike. Jättebra, men som du skriver måste det till att praktisera det också. Och jag tror jag vill ha en ännu bredare rörelse. Åter till ”Mord i sinnet”

  20. Anders S: Jag anser uppgörelsen med realsocialismen vara fortsatt intressant för att lära sig av misstagen och inte återupprepa dem. Det har också stor betydelse för att vinna arbetare och tjänstemän att man klart tar avstånd från realsocialismen och kan visa varför man själv inte kommer att hamna där.

    Speciellt viktiga är lärdomarna om hur och varför nya klasser återuppstår, vilket visar att statligt versus privat ägande inte är kärnfrågan utan den reela makten över produktionen. Och som jag anser det är storskalighet, ensidig centralplanering och storskalighet skurkar i sammanhanget.

    Även den extrema arbetsdelningen, speciellt i kroppsligt och intellektuellt arbete. Liksom att våldsapparaten fortsatte att vara en särskild enhet som kunde monopoliseras av eliten. Folkmakten måste garanteras av allmän folkbeväpning. Den offentliga sektorn kontrolleras med arbetarmakt och social värnplikt.

    Det är en oerhörd viktig lärdom av realsocialismen att se mekanismerna för att nya klassamhällen uppstår, och vad man kan lära av det. Döda ideologier, ja men varför urartade de? Vad ska vi göra annorlunda? Förutom demokrati förstås.

    Anders Å: Jag delar dina erfarenheter, och det tycker jag verkligheten i form av det man ser i media och tidningar också bekräftar. Att förneka en trist verklighet gör den inte roligare. Precis uppgivenhet, vanmakt, ointresse och privatisering. Sen vet vi ju att många arbetare röstade på moderaterna och sverigedemokraterna.

    Allmänt så tolkar ju människor verkligheten efter vad de själva upplever i livet, samt vad de läser och ser på teve och diskuterar med andra. Man kan inte kräva att alla arbetare ska ha tid och lust att ta till sig alla slags undersökningar. Framförallt kan man ju inte trycka undersökningar i halsen på dem, utan måste respektera de åsikter ur livet de dragit (säger jag till Anders S).

    Sen vill jag som vanligt ha en kamratlig diskussionston mellan socialistisk arbetare. Dit hör inte att säga att motparten lever i en fantasivärld, som Anders S. gjorde. Skärpning och självkritik!

    1. Hans: Maoismen lös igenom där igen! Sista meningen är helt bisarr utifrån min position (eller är den ironiskt menad?). Det är det som är både ditt och Anders Åbergs problem. Plus att ni övervärderar er personliga erfarenhet samt blandar samman åsikter med stöd för politiskt parti. Det är inte samma sak.

  21. Anders_S
    Som sk.vanlig knegare har mitt umgänge också oftast bestått av folk i liknande position, oftast från olika arbetsplatser i göteborgstrakten och omdömet om läget bland arbetskamraterna är ganska samstämmigt.
    Vet inte vilken undersökning du har läst, men om folk i allt högre utsträckning röstar på moderaterna, eller skiter i allt vad politik heter, så måste det väl betyda något.
    Sedan har du fortfarande inte förklarat vad ”fantasivärlden” skulle bestå i, om du använder ett sådant argument utan att förklara dig, så känns det mest som ett ganska primitivt tillhygge och inte så jätteseriöst faktiskt.
    För övrigt måste jag erkänna att jag inte vet så mycket om vad fjärde internationalen står för, men om det fortfarande grundar sig på Troskij, så tiilåter jag mig att vara tveksam.
    Jag tror inte att någon av dom gamla vänsterikonerna, med undantag av Karl marx själv, har så mycket att bidra med i dagens läge.

    1. Om du vill vet vad Fjärde står för så får du läsa på. På SP:s hemsida och på International Viewpoint. Trotskij är rätt ointressant. Stalin också för den delen. Men vi som kommer från den tradition som var Trotskijs är de enda som anammat en modern socialism, de enda som är anhängare av grön socialism, ekosocialism. Vill man bygga nåt nytt så kommer vi att vara med. Vi är ju den största internationellt organiserade vänsterpolitiska kraften..

      Fler röstar inte på socialdemokraterna. Därför de har samma politik som moderaterna. Men det är inte den politik som arbetare vill ha.

      Jag är också arbetare, från arbetarklass och har jobbat på flera stora arbetsplatser i Göteborg. Numera arbetslös. Dina uppfattningar kan inte bekräftas av mina. Folk är mer passiva, men ungefär lika borgerliga som de alltid varit. Man har bara bytt parti man röstar på.

  22. Ja, Die Linke är nog det närmaste vad jag vill ha, vänstersossar och reformerade kommunister tillsammans. Det verkar ju jättebra ni verkar där. Jag hoppas på en liknande utveckling i Sverige nu när sossarna helt går åt höger.

    Men jag vet inte detaljerat vad de vill. Jag vill ha ett brett parti som samtidigt är kortsiktigt reformistiskt, välfärdsförsvarande, gör något här och nu (det bästa från folkhemmet), och långsiktigt ”revolutionärt” i att man verkligen också på sikt vill pröva sig fram med olika metoder till ett ekosocialistiskt samhälle (det bästa från vänstern). Plus feministiskt, ekologiskt och invandrarintegrerande (gärna med kvotering).

    Skulle en kamratlig ton och självkritik vara maoistiskt? Det är väl bara sunt förnuft och folkvett? Dessutom var ju självkritik och fri debatt rena bluffen under maoismen, folk som tog det på allvar fängslades.

    Och varför skulle inte maoismen ha nåt att bidra med, i varje fall i teorin. Den gamla trotskistiska tesen om byråkratisering når inte lika långt i insikt som maoismens att en ny klass uppstått.

    Därmed förstår man också att det inte alls räcker att bara socialisera produktionsmedlen. Det formella ägandet är en ytgrej i klassamhället, det viktiga är den reella kontrollen privat eller i kollektiv form av en överklass över produktionsmedlen och staten som våldsapparat.

    Här återkommer jag till vikten av decentralisering som ju maoismen även trodde på i teorin, liksom till delvis upplösande av arbetsdelningen mellan kroppsligt och intellektuellt arbete, som maoismen förde fram, liksom allmän folkbeväpning som maoismen använde delvis och hycklande och manipulativt i kulturrevolutionen (eliten behöll den yttersta makten över krigsmakten och slog ner kulturrevolutionen när den började bli väl produktionsstörande och folkmaktskrävande och kaotisk). Även en blind höna…

    Instämmer med Anders Å i allt han skriver. Har samma erfarenheter och syn som han tydligen.

    Demokratisk ekosocialism jättebra. Men ett bredare parti behövs som sagt. Och till det har SP tydligen en mycket bra icke-sekteristisk och öppen och konstruktiv attityd. Bara att gratulera.

    Läste att LO visar att klyftan mellan de som har arbete och alltmer fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer ökat (liksom unga arbetar-kvinnor). Den klyftan exploaterar moderaterna. Att invandrare är överrepresenterade bland de icke-arbetande kan bidra till klyftan.

    Liknande i USA med vit medelklass och arbetarklass som till kanske hälften är icke-vit, en klyfta borgarmedelklassen i republikanerna kan exploatera (totalt i USA är 2/3 vita och 1/3 färgade – Svarta 11 procent, latinos 12 procent, asiater 6 procent, indianer 1 procent max, plus lite annat).

    1. Men teorin om byråkratisering täcker västvärlden, socialdemokraterna osv, maoismen har inget att bidra med där. Den är inte knuten till det stalinistiska systemet. Det är en generell teori, inte en specifikt specialiserade.

      När det gäller öst så hade vi fel med våra teorier om ”degenrerad arbetarstat”. andra trotskister (Cliff et al, idag IST/SWP) med teorier om statskapitalism hade mer rätt, men ändå fel.

      Om följande är vi överens och du är överens med SP och Fjärde Internationalen också: ”Men jag vet inte detaljerat vad de vill. Jag vill ha ett brett parti som samtidigt är kortsiktigt reformistiskt, välfärdsförsvarande, gör något här och nu (det bästa från folkhemmet), och långsiktigt ”revolutionärt” i att man verkligen också på sikt vill pröva sig fram med olika metoder till ett ekosocialistiskt samhälle (det bästa från vänstern). Plus feministiskt, ekologiskt och invandrarintegrerande (gärna med kvotering).”

      Vi ser inte någon motsättning mellan reform och revolution på det där klassiska vänstersättet. Reform är att föredra, om det inte går så tvingas vi ta till revolution (med all de problem som det innebär med våld osv). Internte demokrtaisk behöver partiet vara för att motverka byråkratisering osv.

  23. Maoismen menade ju att Sovjet hade urartat till socialimperialism och statskapitalism, en ny klass hade tagit makten, det var som sagt inte en degenererad byråkratiserad arbetarstat utan en ny klassmakt. Där hade maoismen rätt och trotskismen fel.

    Men. Maoismen trodde att detta skedde typ med revisionisten Krusse från 1956. De såg inte att den statskapitalistiska kontrarevolutionen kom med Stalin. Och att det fanns element i leninismen och bolsjevismen som ledde fram till stalinismens nya överklass.

    Inte heller insåg i grunden varken Stalin eller Mao att de själva var borgerliga kontrarevolutionärer som byggde upp en ny överklass. Eller i varje fall Stalin, Under Lenin och Mao verkar det ha existerat lite dubbelmakts-situation mellan folket och överklassen, i varje fall var den nya statskapitalistiska överklassen inte fast etablerad under Lenin och Mao som jag förstår det.

    Reform är att föredra annars revolution, visst. Men jag vill ha både reformism och ”revolution” samtidigt. Reform inom systemet, men samtidigt steg som gradvis tar oss prövande med olika metoder allt närmare ett socialistiskt samhälle. Alltså både reform som kan rymmas inom systemet, och åtgärder som innebär stegvis revolution mot systemet. Kanske intraprenad/arbetarmakt inom den offentliga sektorn. Ingen motsättning som sagt.

    Men där verkar ni ha vettiga idéer.

Kommentarer är stängda.