Svältkapitalismen

– Vi kan inte längre vänta oss att saker snart kommer att återgå till det normala, för i en värld med snabba klimatförändringar finns ingen norm att återvända till. De senaste veckornas sociala oro är bara en början.

Larmet från den amerikanske miljövetaren och grundaren av Worldwatch Institute, Lester Brown, säger något om vidden av vad matprisrevolterna i Nordafrika representerar. Efter prischockerna och svältåret under finanskrisens 2008 har de kombinerade effekterna av kapitalistisk vinstjakt och klimatkris slagit igenom globalt. Priserna på spannmål, matolja, fett, socker och viktiga baslivsmedel genomgår extrema marknadskast i takt med skörderesultat, efterfrågan och ren spekulation. När lager, hushållning och långsiktig planering avlägsnats i avregleringarnas tidsålder finns inga buffertar mot våldsamma marknadsmekanismer.

Fjolårets missväxt i torkans Ryssland, Ukraina och Kazakstan, länder som står för en fjärdedel av jordens spannmålsproduktion, tillsammans med översvämningar i amerikanska mellanvästern och längs Indus och Ganges – har medfört väldiga produktionsbortfall.

Samtidigt ställs växande jordbruksarealer om till produktion av etanol för fordonsbränsle när den internationella bilindustrin försöker slinka förbi kritiken mot fossila bränslen. I USA gick mer än en fjärdedel av fjolårets spannmålsskörd, 119 miljoner ton, till etanolframställning – en mängd som hade kunnat föda 350 miljoner människor i ett år.

Flykten från landsbygden när agrobusiness slår ut familjejordbruk och lokala producenter, tillväxten av megastäder och massbilism ödelägger årligen miljontals hektar åkermark och styr bort vattentillgångar från livsmedelsframställning. Utarmningen av jordar genom industribruk och dränering av grundvatten bidrar till den ökenspridning som temperaturhöjningarna underblåser.

Klimatförändringarnas torka och översvämningar slår obarmhärtigt mot världens livsmedelsproduktion och fattigaste konsumenter. De sinande vattentillgångarna i Mellanöstern och Nordafrika minskar möjligheterna till konstbevattning. Ett extremt exempel är Saudiarabien som de tre senaste åren sett sin konstbevattnade veteproduktion minska med två tredjedelar. 2012 beräknas den ha upphört helt.

Ökande havsnivåer hotar risproduktionen i Bangladesh och Vietnams Mekongdelta som står för en stor del av världens risförsörjning.

Tillsammans med en världsbefolkning som växer med 80 miljoner per år och en ökad konsumtion i Indien och Kina skapas ett starkt tryck på jordens livsmedelsresurser. Det kan inte mötas av vilda marknadsmekanismer – med åtföljande prischocker, spekulation och våldsamma konfrontationer. Eller av den nya jordbruksimperialism där rika stater och bolag köper upp hela nationers jordbruksarealer i en återgång till klassisk kolonialism.

Här krävs istället global planering för att tillgodose de mest skriande behoven och omfördelning genom att ransonera den rika världens överförbrukning och ohållbara konsumtionsmönster.

Som amen i kyrkan predikar förstås vår alltmer debila borgerlighet den motsatta vägen och förnekar varje samband mellan klimatkris, exploatering och chockhöjda livsmedelspriser. Nej, det är inskränkningar i marknadsfrihetens avregleringar, handelshinder och privatiseringar som i vanlig ordning är boven i dramat. ”Öppna marknaden!”, lyder receptet från hungerkrisens medbrottslingar (Dagens Nyheters ledare 12 januari).

Nej, utan omställning av vår nuvarande världsordning från kapitalistisk ”tillväxt” – kodordet för hänsynslös profitmaximering – till klimatanpassad och solidarisk hushållning är dagens hungerkravaller en västanfläkt, eller en mild sirocco, av vad som väntar.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, K & Å1, 2,
Media: DN1, 2, 3, GP1, 2, 3, AB1, 2, 3, 4, EX1, 2, 3, 4, 5, VG1, 2, HD1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Pingback: Jasminernas revolution()

  • Pingback: Tänk om Tunisien går mot demokrati | Kulturbloggen()

  • Eftersom du länkar till en artikel om Zine El Abidine Ben Ali så bör du väl veta att han är socialist? Den nu flyende presidenten var en socialistisk diktator. Och det var socialistisk byråkrati och antikapitalism som dödade Mohamed Bouazizi och som fick landet att vakna och göra uppror mot socialismen och Zine El Abidine Ben Ali. Dags för dig själv att vakna kanske?

    • Varken Ben Ali eller Mona Sahlin är socialister.

      Det var absolut inget uppror mot socialism efter som Tunisien inte på något sätt och aldrig har varit ett socialistiskt land (lika lite om Sverige har varit det), utan ett uppror mot nyliberalism och borgerlig politik.

  • Anonym

    Kanske skulle Olah själv vakna upp.

    Västvärlden har belönat det auktoritära nyliberala styret rikligt. 1995 fick Tunisien som första land inom södra medelhavsområdet gå med i EU:s partnerskapsprogram. USA håller gemensamma militärövningar och årliga möten om försvars- och säkerhetspolitiken med Tunisien.

    Nyligen hyllade Internationella Valutafonden, IMF, regimens ”ansvarsfulla ekonomiska styre”. IMF vill se mer av den varan och uppmanar till fler nedskärningar, stopp för matsubventioner och privatisering av pensionssystemet.

  • Anonym

    Flykten från landsbygden börjar när man inte kan försörja sig på sin gård och att man tycker att det är lättare att försörja sig i städerna( trots alla problem som tillkommer). Men vad är största problemet, att maten är dyr eller att man är fattig. Jag tror att det stora problemet i stora delar av tredje världen är att människor är så fattiga att man måste använda sig av 60 till 80 % av sin inkomst till mat för att klara sig, då finns det inga marginaler att klara en prishöjning.
    Är det en lösning att hålla ner matpriserna för att alla ska ha råd med mat eller ska maten vara dyrare så att dom som producerar mat kan leva på sin gård istället för att flytta till städerna.

    Det här är ett problem som gäller både i-land och u-land.
    På 50 talet hade fanns det 26 gårdar och torp plus en herrgård med aktivt jordbruk.Gårdarna hade i snitt 12-15 hektar åkermed några kor och försörjde en familj och dom flesta hade en anställd,herrgården hade 90 hektar ochca 40 kor med 15-20 anställda.
    Idag är jag den enda heltidsbonden med 175 hektar ,sen finns det 1 deltidsbonde och två hobbybönder som har andra heltidsjobb.
    Jag klarar mej på en lön som dom flesta skulle säga nej till,men det är svårt att få fram kapital för att kunna byta ut gamla maskiner. Jag skulle tjäna betydligt bättre på att skaffa ett jobb i ”stan”.
    Det är samma som som händer i tredje världen , skillnaden är att dom ligger 50 år efter oss i sin ”jordbruksrationalisering”.

    Min slutsats är att maten måste få kosta mer och vi måste hjälpas åt att bekämpa fattigdomen i världen.
    Det finns fortfarande stora arealer mark i världen, i afrika, i asien ,men även i västra och östra europa som inte brukas för att det inte lönar sig eller att man saknar infrastruktur(transporter från odlare till förädling eller konsumenter).

    • Jag är övertygad om att maten i framtiden kommer att kosta mer, behöver kosta mer och att fler måste arbeta i jordbruket. Dessutom tror jag faktiskt att vi i väst inte kan leva med den standard vi har idag. Den är inte hållbar i längden. Eventuellt är det faktiskt också för mycket folk på vårt klot.

  • Pingback: Seger åt upproret i Tunisien | Röda Lidköping()