Folkstött prästvälde

Boknytt Irans dubbla ansikte Hooman Majd Ordfront Folkstött prästvälde Upproret 2009 misslyckades och vi frågar oss varför. Är inte 30 år av hårdför islamistisk diktatur nog? Alla verkar ju vara emot regimen och för demokrati. Hur har prästväldet i Iran lyckats att överleva alla dessa år? Ett trovärdigt och närgånget svar ges i den iransk-amerikanske journalisten Hooman Majds bok. Det handlar om klass. Den moderna, sekulariserade västerländska över- och medelklassen i norra delen av miljonhuvudstaden Teheran föraktar den medeltida teokratin. Men vanliga arbetare, trasproletärer (inklusive kriminella) och basarköpmännen i södra Teheran är ofta regimtrogna. Dessa har fått en karriärväg via fundamentalistregimen, dess säkerhetsstyrkor och de nya universiteten, och upplever dessutom att dess ledare är vanligt folk som de själva. Vilket smedsonen och presidenten Mahmoud Ahmadinejad signalerar med sina billiga kostymer och omoderna frisyr. Boken tar inte upp arbetarrörelsen och de radikala oljearbetarna vid Gulfen. Inte heller bönderna eller landsbygden, där dock regimen har sitt starkaste stöd i den rurala delen av den konservativt religiösa underklassen. Men troligen är det den politiska kampen i huvudstaden som kommer att avgöra landets framtid. Det handlar om nationalism och anti-imperialism. Sårad nationell stolthet. Efter CIA-kuppen som förde shahen till makten under många påtvingade årtionden av förtryckande modernisering ovanifrån kom den islamistiska nationalistrevolten som en landets befriare. Och varför skulle inte en gammal stolt civilisation som den persiska även de få ha ett kärnkraftsprogram frågar sig patriotiska iranier. Det handlar om kultur och religion. Demokrati och mänskliga rättigheter är alla människors rätt, och en rationell vetenskaplig världsbild en nödvändighet för samhällets utveckling. Men påtvingad modernisering uppifrån och utifrån fungerar inte. Alla folk har rätt att förändras med respekt för, och med utgångspunkt i, den egna inhemska kulturen. Och där ingår hänsyn för vanligt folks djupa religiösa känslor. Hooman Majd skriver: – Om vi inte kan förstå den djupa känslan i den muslimska världen för Iran, Hizbollah, Hamas, Muslimska brödraskapet och islam som politisk kraft är vi dämda att misslyckas i varje möte vi har med den världen. Visserligen är de sekulära och intellektuella klasser vi för det mesta får kontakt med ganska lika oss och de vill ofta att vi ska tro att deras landsmän också vill vara det, men dessa människor utgör en liten andel av den muslimska befolkningen på jordklotet och umgås lika litet med dem som utgör majoriteten i deras länder som vi gör. Och det är just den iranska regimens underdog- och arbetarklassframtoning som lockar trots förtryck och prästkorruption. För trots allt lever de flesta iranska ledare i den islamiska regimen fortfarande sina liv ”på nästan exakt samma sätt som de alltid har gjort”. De har inte som politiker i väst fjärmat sig från sina anspråkslösa rötter, skriver Hooman Majd. Islams och den islamiska republikens socialistiska löften om ett (påstått) klasslöst samhälle med jämlikhet, rättvisa och broderskap lockar arbetare och bönder, menar han. Och landets shiaislam är av naturen politisk. Den nödvändiga förändringen i Iran i riktning mot islamisk demokrati kan dröja längre än många hoppas – inklusive reformanhängaren Hooman Majd. Vars bok säkert kommer att irritera många med sin komplexa, nyanserade och icke svart-vita skildring av sitt gamla hemland (knappast politiskt korrekt). Redan har han kallats Iran-kramare. Hans Norebrink Läs mer: EX, DN, GP, Simar, Ordfront, KB, NWT, SVD, SR, Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Irans dubbla ansikte, Hooman Majd, Prästvälde, Religion, Teheran, Teokrati, Gulfen, Oljearbetare, CIA, Shahen, Iran, Islam, Fundamentalism, Historia, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik

174 kr hos Adlibris

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!