Vilken väg väljer Egyptens armé?

Vid åtskilliga tillfällen under protesterna i Egypten har soldater vägrat skjuta på obeväpnade civila. Det är ännu också mycket oklart hur militärledningen ställer sig i konflikten. Man vekar än så länge ha undvikit att ta öppen ställning för Hosni Mubarak och hans regim eller för upproret. Mattias Gardell menar dock att dte bara är en tidsfråga innan armén vänder sig mot Mubarak:

Enligt Mattias Gardell hänger nu allt på hur militären ställer sig till folkets uppror. Militären har rekryterat från underklassen vilket gör att många känner en dubbel lojalitet gentemot landets ledning och sitt ursprung, förklarar Gardell.

– Det här är ett dilemma för en polisstat som Egypten. Men den senaste tiden har förtrycket varit så massivt att inga soldater inte har bekanta eller familjemedlemmar som råkat ut för tortyr eller hamnat i fängelse utan rättegång, säger han.

Bilder från demonstrationstågen på gatorna talar sitt tydliga språk. Där syns hur militären och folket står sida vid sida.

Militären tycks alltså än så länge ha en avvaktande attityd och har inte tagit ställning mot folket i Egypten. Polisen som skjutit och misshandlat folk på löpande band rapporteras ha försvunnit från gatorna. Något som tillsammans med rymningar från fängelser skapat problem med kriminella plundrare.

I ett försök att hänga kvar vid makten har Mubarak utsett en vice-president, Omar Suleiman, chef för säkerhetstjänsten. Samtidigt finns det rapporter om att Mubaraks familj ska ha flytt.

Det som just nu sker i Egypten och som tidigare skett i Tunisien är inget annat än regelrätta revolutioner om med Åsa Linderborgs ord är en rysare för nyliberalerna:

Det är en ironi mot alla förståsigpåare, att den arabiska revolutionen började i ett land som fullständigt fallit i glömska. För ett par år sedan reste jag och min familj genom en stor del av Tunisien tillsammans med en guide, som berättade om de hastiga försämringar som drabbat invånarna på grund av IMF:s krav på avregleringar. Priset på basvaror – mjöl, couscous, olivolja, bensin – hade ökat med flera hundra procent, liksom elen. När en diktatur inför sociala försämringar, mister den helt sin legitimitet.

[…]

De folkliga resningarna i Mellanöstern borde framkalla samma ovillkorliga entusiasm som Berlinmurens fall eller den orangea revolutionen i Ukraina, men den västliga elitens reaktioner är minst sagt avvaktande. Man försöker hålla god min, men skräcken grinar igenom.

[…]

Det som nu händer är en vacker illustration av att det är folklig aktivism, inte militära interventioner av stormakter, som skapar demokrati. Det vi ser är ett hån mot USA:s ”demokratiprojekt” i Irak och Afghanistan.

Det är bara att hoppas att revolutionen tar den väg som folket i arabvärlden vill. Mot ökad demokrati och frihet. För en framtid med demokrati, rättvisa, jämlikhet, solidaritet.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Röda Malmö, Annarkia, Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Advertisements