Olof Palme – kommunisthataren

Del 3 av 4 i serien Olof Palme

De senaste dagarna har varit fulla av hyllningsartiklar om Olof Palme. Men min uppfattning är att hyllningarna gått lite till överdrift. I det stora hela var han inte så vänstervriden som en del i dag vill göra gällande. Framförallt var han minst lika USA-vänlig som många andra politiker var då och är nu. Hans ställningstagande under Vietnamkonflikten var undantaget som bekräftar regeln. Och under hela sitt liv förblev han en aktiv antikommunist och dessutom som ung både CIA-angivare och anställd i den svenska militära underrättelsetjänsten (Fst-Und eller Fst/U).

Han var sannolikt väl informerad om organiserandet av IB, en hemlig militär organisation som ägande sig åt olaglig övervakning. Detta eftersom den byggdes upp av hans personlige vän och tidigare arbetskmarat på Fst-Und, Birger Elmér. Idag heter denna organisation Kontoret för särskild inhämtning (KSI) och är den del Militärens Underrättelse- och säkerhetstjänst (MUST). Riktigt vad KSI gör är svårt att få klarhet i, men personspaning hör säkerligen till dess uppgifter.

Som angivare åt CIA rapporterade Palme kommunister, som anställd och frivillig i Fst-Und rapporterade han kommunister och verksamheten i IB syftade till att registrera kommunister. Samarbetet mellan det socialdemokratiska partiet och IB var allmänt förekommande, legio, vanligt. Olof Palme var inte oinformerad om detta vilket visas av ett antal uttalanden han gjorde på olika möten och tillställningar. I Palmes arkiv på Arbetarrörelsens arkiv finns exempelvis en samtalsuppteckning från Birger Elmér där denne berör det register som sossarna upprättat över kommunister:

Fråga: Det måste ha varit många sossar för att skapa ett register på 20–30.000 namn?
Elmér: Nej. Som mest var det tre på den inhemska sidan. (Det höll dom för omöjligt – men så var det ju faktiskt. Dom tyckte att siffran tre var skrattretande låg i jämförelse med de resurser som RPS använder. Dom trodde mig nog inte här, har jag en känsla av. Sanningen är svår)
Fråga: Vem brände registret på 30 000 namn?
Elmér: Det brändes icke. Det tuggades bl.a. av mig personligen plus två man ytterligare.
Fråga: Hur kan du bevisa att det förstördes 69/70?
Elmér: Det skedde under kontroll av personal från FöD.
Fråga: Förintade ni verkligen ett helt register på 30 000 namn?
Elmér: Ja. Men direktiven var sådana.
Fråga: Kändes det inte idiotiskt?
Elmér: Jo

Palme var dessutom notoriskt lögnaktig i alla sina dåtida kommentarer kring åsiktsregistreringen och IB. Han förnekade kännedom, han menade att allt som gjordes av lagligt, han förnekade socialdemokratisk inblandning. Saker som alla var sanna och som Olof Palme kände till. Han använde exempelvis resonemang som detta:

Sedan står Hermansson och talar om infiltration i fackföreningarna, om agenter, tjallare och angivare – egentligen kommunistiska klyschor. Vad har det varit fråga om? Det har varit fråga om att det funnits utländska agenter på svenska arbetsplatser och då har några fackliga förtroendemän på dessa arbetsplatser hållit ett öga på dem. De har inte varit agenter, tjallare och angivare. De har gjort ett arbete i landets, i nationens och i demokratins intresse. Så enkelt är det.

Det är naturligtvis tråkigt att vi måste hålla oss med polis, underrättelsetjänst och allt annat som vi inte upplever som något tilltalande i vårt demokratiska samhälle. Om herr Hermansson talade med sina partivänner runt omkring och bad dem skicka hit färre agenter, skulle vi kunna dra ned mycket av polisens aktiviteter, så det vore ju en ansats.

Det är naturligtvis bara skitsnack Palme komemr med. Syftet med verksamheten var att registrera radikala arbetare. Ganska typiskt för socialdemokraternas och Olof Palmes antikommunistiska och odemokratiska attityder på 1970-talet är följande uttalande från Bengt Tengroth och Olof Palmes uppföljning på ett jättemöte på Scandinavium år 1973:

”Vi som tvingats följa Kfml(r):s verksamhet och som nu börjar få grepp om deras metoder och planer, har den bestämda uppfattningen att vi nu måste gå till motattack. De kan inte få fortsätta sin aggression bland invandrare och missnöjda svenskar. Det skulle skada tilltron till vår rörelse om Kfml(r) får hållas utan att partiet och fackföreningsrörelsen reagerar. Klubbordförandena och andra aktiva kommer då inte att orka hålla stånd.

Kfml(r) är beredda att använda våld för att nå sina syften. Vid den s.k. Hagaockupationen var t.ex. Kfml(r)-arna beväpnade med långa bollträn genom vilka man slagit spikar. Dessutom hade man plastpåsar med makadam avsedda att användas om man råkade i slagsmål. Kfml(r):s tidning Proletären har hela tiden använt ytterst grova tillmälen mot socialdemokratin och den fackliga rörelsen. I det senaste numret talar man om “socialdemokratin, ett stinkande lik” och beskyller oss för “systematiskt förräderi” e.t.c.

Då vi går till motattack bör vi koncentrera oss på sådant som vi kan belägga och inte göra som militären som beskyllde Kfml(r) för sabotage utan att kunna med ett enda exempel belägga sina beskyllningar. Ett lämpligt tillfälle att starta attacken mot Kfml(r) är vid det jättemöte som arrangeras i Göteborg den 3 mars med Olof Palme och Arne Geijer som talare.”

Efter Tengroths föredragning var det John Olle Perssons tur. Också han hade ju varit involverad i den del av IB:s återupptagna verksamhet som Ulf Karlsson skötte och han närvarade enligt uppgift också vid någon av Forestakurserna. Persson hade sedan 1968 varit kommunsekreterare i Stockholms arbetarkommun och beskrev nu inför partiets VU hur Kfml(r) agerade inom socialförvaltningen i Stockholm. Därefter avslutades mötet med att Palme samtyckte till att något borde göras och att mötet den 3 mars var lämpligt datum.

Göteborgs-Posten skriver den 4 mars:

”Arbetarrörelsen avvisar de olika extrema sekternas våldsideologi och kommer inte att acceptera den brutalisering i ord och handling av det svenska samhällslivet, som dessa grupper företräder, deklarerade statsminister Olof Palme i en ursinnig uppgörelse med främst kfml(r) vid den västsvenska arbetarmässan i Scandinavium på lördagseftermiddagen. Deras förakt speglar deras nederlag, fortsatte Palme och fördömde med skärpa gruppernas “torftiga och eländiga ideologi”.

Dagens Nyheter rapporterar den 4 mars om “Palme i frän attack mot extremvänstern” när han “tillsammans med LO-chefen Arne Geijer inför 7 000 personer i Scandinavium drog igång socialdemokraternas valrörelse i Västsverige”. Palmes hårda angrepp siktar in sig på Kfml(r) som ett våldsromantiserande odemokratiskt parti men inget i hans framställning bär spår av den oro för partiets och fackföreningsrörelsens politiska ställning och anseende som Tengroths inlägg i VU till viss del präglades av.

Påståendena som Tengroth gör om Hagahusockupationen är så vitt jag vet helt tagna ur luften. På samma sätt anklagade man Socialistiska Partiet (som då hette KAF) för att vara terrorister. Detta gjorde i samband med fackliga val. Även detta var naturligtvis rena lögner. Något som socialdemokraterna inte drog sig för trots att Tengroth hävdade annorlunda. Kommunisthat och kommunistbekämpning var centralt för socialdemokraterna under Tage Erlander och Olof Palme. Det finns som jag ser det verkligen ingen anledning att romantisera Olof Palme och göra honom bättre än vad han verkligen var.

Intressant?
Bloggat: Loke, Peter Andersson,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, DK,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Olof Palme – säkerhetsagentenOlof Palme – arbetarrörelse och överklass >>
About these ads

  • Anonym

    Jag var aktiv medlem i KPML(r) under Hagahusockupationen på 70-talet.

    Vid denna tid anfölls våra demonstrationer av mc-gäng utan att polisen skyddade oss tillräckligt. Därför upprättade partiet en vaktstyrka ibland beväpnade med påkar/käppar, vilka gick bredvid och skyddade våra demonstrationer mot stenar, motorcyklar och bilar som försökte bryta dem (även stoppa våra möten på mindre orter). Jag var med i denna vaktstyrka.

    Hagahusockupationen var inte en förstaprioritet för KPML(r), det ansågs vara en studentvänstergrej vad jag minns. Men när polisen spärrade av Hagahuset och en demonstration utlystes som skulle gå förbi huset gick partiet med i denna demonstration.

    I hemlighet placerade vi i vaktstyrkan oss med jämna mellanrum i demonstrationen, och framför huset, på givet tecken, trampade vi ner kravallstaketen och andra följde med. Folk tog sig in på Hagahuset, även jag. Tack och lov beslöt de ledande (inte errare) att senare lämna huset i samlad tropp. Jag var orolig, eftersom jag jobbade dan därpå, att jag skulle tvingas vara kvar.

    Jag har absolut inget minne av att påkarna var med vid denna aktion, de var defensiva vapen, inte attackvapen. Dessutom skulle de ju direkt ha avslöjat oss som KPML(r)s vaktstyrka, och som de som ”spontant” bröt kravallstaketen.

    Påsar med makadam? Spikar genom påkarna? Vad får människan allt ifrån?

    Jag tar sedan länge avstånd från KPML(r) och dess stalinism-maoism (även om jag fortfarande är vänster). Jag har alltså ingen anledning att ljuga här.

    PS Jag är inte lika fördömande av Palme. Helt utan goda sidor var han nog inte. Det var inte bara karriär och makt utan även en viss vänsterpassion. Men jag är ingen expert. Och för honom var jag ett löss i den röda fanans veck. Och utsatt för hans IB-spioneri och registrering på min arbetsplats Sahlgrenska (”sjuhusspionen”). Jag har bara fått ut en del av dessa SÄPO-papper.

    • Det fanns bra saker hos Palme också, men jag skriver om det negativa för att uppväga allt annat förskönande som skrivits i dagarna.

      Jag känner en av de som var ledande vid Hagahusockupationen. Och denne ser Tengroths beskrivning som dumheter.

  • Pingback: Olof Palme - arbetarrörelse och överklass | Svensson()