Röd terror i Östpolen

Boknytt
I Stalins våld
Artur Szulc
Norstedts

Röd terror i Östpolen

Nyligen besökte jag Addis Abeba, där ett gigantiskt monument med hjältereliefer, röd stjärna och hammaren & skäran påminde om den långvariga etiopiska vänsterdiktaturen. Bredvid den stora kommunistiska paradplatsen från den tiden ligger idag ”Röd terror”-museét. En vägg fylls av en bild från den stora avrättningsplatsen öster om huvudstaden, och framför den jord och sand därifrån där mänskliga benbitar sticker upp. På motsatta väggen staplas kranier från mördade oppositionella på ett otäckt Pol Pot-påminnande sätt.

Bit för bit avslöjas realsocialismens förbrytelser. Nu senast i boken ”I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941”. Alltså tiden mellan Stalin och Hitler styckade upp Polen mellan sig, och då nazisterna även intog den ryskockuperade östdelen av detta historiskt så prövade land. Det är en vämjelig historia där så kallade klassfiender arresterades, torterades, deporterades och dödades.

I 600 år har Polen och Ryssland varit i konflikt. Enligt boken hade Lenin tankar att erövra Polen för att i revolutionär imperialism (likt Napoleon) sprida revolutionen till Tyskland. Stalinsovjet förnekade under kriget Polens rätt till nationsskap. Bland annat genom att hetsa de vitryska, ukrainska och judiska minoriteterna mot den polska majoritetsbefolkningen. Söndra och härska genom etniska manipulationer – och via högst osocialistiska hänvisningar till storrysk blodsfrändskap med ukrainare och vitryssar!

Östra Polen dominerades av dessa minoriteter och Polen bedrev där en hårdhänt poloniseringsprocess syftande till kulturellt folkmord. Att Polen efter kriget på de slagna tyskarnas bekostnad flyttades västerut medgav därför att Östpolens vitryssar hamnade i Vitryssland, och Östpolens ukrainare i Ukraina. Inte så dumt, men det rättfärdigar förstås på intet sätt det stalinistiska förtrycket och förföljelserna i östra Polen under andra världskriget.

Även vitryssar, ukrainare och judar begick övergrepp mot polacker när de fick chansen av ryssarna att hämnas. Uppenbart ligger det en stor konfliktpotential i så starkt etniskt blandade områden som var (och ibland ännu är) vanligt i östra Europa. Speciellt under processer av nationalstatsbildande med oklara gränsförhållanden. Just förhållandet mellan Polen och Ryssland har ju även plågats av avsaknaden av geografiskt naturliga gränser.

Det står väl mycket om det rysk-polska kriget på tjugotalet (då även Polen var aggressivt expansivt) och om andra världskrigets krigsdetaljer. Själv finner jag de sociala och politiska förhållandena i det sovjetryssockuperade östra Polen mer intressanta. Som Katynmassakern och annan röd terror syftande till att utplåna den polska eliten. Och det nya klassamhälle man byggde upp.

Hans Norebrink

Läs mer: SVD, Nydahl, Artur Sculz, AB, ÖA, Newsdesk,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

174 kr hos Adlibris

Advertisements
  • Kolaregårdens Domarering

    Ett säkert kort ut i karriär och offentlighet är att skriva mindre nogräknade verk om personer som av så gott som alla betraktas som skurkar. Kritisk granskning m.m. uteblir, eftersom det räknas som medhåll till tyranniet. I själva verket är Stalin omåttligt populär bland dem han påstods förtrycka. Man ska inte tona ner förtrycket under Stalintiden, det fanns och var omfattande, men det var inte vanligt folk som drabbades av det utan kontrarevolutionärer. Urskillningslöst förtryck av dem som vill återinföra slaveriet är bra och nödvändigt. Och så vitt jag vet är det också något Trotskij sysslat med energiskt.

  • Anonym

    Tyvärr är Stalin ganska populär i dagens Ryssland. I GP idag sägs att bara 14 procent gillar Gorbatjov som bidrog till den i alla fall halva demokrati som idag råder i Ryssland. Massmördaren och diktatorn Stalin anses av 51 procent av ryssarna ha spelat en positiv roll i historien.

    Nu har ju detta samband med att det ryska stormaktsimperiet växte med Stalin och rasade med Gorbatjov, alltså med extremnationalistiska imperialistiska känslor, revanschkänslor, hos även vanligt folk som drabbats av den ekonomiska krisen. Ungefär som samma situation gav Hitler luft under vingarna i Tyskland.

    Sedan lever den falska myten kvar att Stalin räddade landet och världen från fascismen. Han spelade tvärtom en negativ roll där genom sin godtrogenhet gentemot de nazistiska attackplanerna, genom sin inledande vacklan, och genom sina utrensningar av militärt kompetenta officerare. Det var det rysa folket som kollektivt räddade världen från nazism (till stor del).

    Sedan var det också så att vanliga människor i låg utsträckning drabbades av terrorn. Och det fanns ett visst folkligt stöd för den forcerade stalinistiska utvecklingen på 30-talet, en viss stolthet. Detta ursäktar på intet sätt den fruktansvärda terrorn mot delar av bondebefolkningen, mot olika minoriteter, mot intelligensian och mot delar av själva partiapparaten, som många av de gamla bolsjevikerna som oskyldigt anklagades och avrättades.

    Det var inte bara kontrarevolutionärer som drabbades, och även om så vore kan inte den röda terrorn ursäktas. I själva verket representerade Stalin den nya röda kontrarevolutionära borgarklassens totala makt, det totala nederlaget för arbetar- och bondemakten, för socialismen. Stalin dödade folkmakten. Stalin och stalinismen är vänsterns fiender (liksom maoismen).

    Stalin är ju heller på intet sätt populär i Östeuropa, som han i praktiken ockuperade. Tvärtom.

    Tyvärr kan jag inte se annat än att Trotskij och Lenin verkade i samma anda som Stalin, även om de är småpotatis i sammanhanget.

    Jag har i flera sammanhang uttryckt mitt djupa beklagande över att jag som ung maoist la blommor på Stalins grav. Det är en evig skamfläck på mitt liv.

  • Pingback: Svart bok om folkmord | Svensson()