Dumt och okunnigt från Demirbag-Sten

Dilsa Demirbag-Sten har på ett för henne sedvanligt sätt skrivit en rätt korkad artikel i GP. Hon uppvisar en totalt okunnighet om verkligheten och påstår saker om Andreas Malm och andra som är mer än lovligt felaktiga och falska. Det hela vittnar om en ignorans som till och med är osedvanligt extrem för att komma från Dilsa Demirbag Sten. Hon påstår att Andreas Malm skulle ah stöttat odemokratiska och totalitära krafter i Mellanöstern och Nordafrika. Vilket naturligtvis är totalt nonsens.

Andreas Malm har skrivit böcker om förtrycket i Iran och har i motsats till Demirbag Sten försvarat rätten för palestinierna att välja vilken regeringen de vill. Där Demirbag försvarat Israels övergrepp mot palestinierna har Malm försvarat demokratin. Åsa Linderborg har på ett bra sätt beskrivit liberalernas totala brist på analys och logik i dessa sammanhang:

För några veckor sedan försökte jag förgäves initiera ett samtal där Sveriges intellektuella, oavsett ideologisk hemvist, diskuterar sin egen selektiva demokratisyn (Aftonbladet 8 februari). Syftet var inte att upprätta en tribunal. Jag ville finna en metod som utkristalliserar vissa värden som alla humanister, från höger till vänster, borde kunna samlas kring – värden som är allvarligt hotade i den politiska och ekonomiska världsordning som nu råder. Mitt eget exempel var min brottningskamp med ”realsocialismen” bakom järnridån, och jag manade dagens borgerlighet att på samma sätt våga diskutera realliberalismen såsom den tagit sig uttryck i dagsaktuella Nordafrika och Mellanöstern.

Artikeln bemöttes med tystnad. Det enda svaret kom från Expressens kulturchef Karin Olsson (9 februari), som – lätt karikerat – skrev att vi är inte alls dumma och förresten är du mycket dummare och vi behöver inte ha nån åsikt om vi inte vill. Principlösheten upphöjd till norm, antiintellektualismen som en utväg för att slippa ta ställning. Så ser liberalismens unga kader, uppfostrad under det postpolitiska, ironiska 90-talet, på sin egen uppgift. Där och då gav jag upp idén om att liberalerna ska delta i ett offentligt samtal som självprövande går till botten med viktiga frågor. De har blivit helt ointressanta. Jag tänker på de svenska liberalerna som jag tänker på en nära väns begravning.

Andreas Malm tillhör också Socialistisk Partiet och Fjärde Internationalen som ju klart tagit ställning för demokrati, mot diktaturer, mot förtryck osv. I alla sammanhang, sen Prag 1968 och till dagens arabiska revolutioner. Om Libyen heter det exempelvis i ett uttalande:

It is also in this context that US imperialism, the European Union and NATO are multiplying operations to try to control the process that is underway. The revolutions that are in progress weaken, over and above what the imperialists say in their speeches, the positions of the Western imperialist powers. So, as is often the case, imperialism uses the pretext of a “situation of chaos”, as it calls it, or of “humanitarian catastrophe” to prepare an intervention and to take control of the situation again.

No one should be fooled about the aims of the NATO powers: they want to confiscate the revolutions in progress from the peoples of the region, and even to take advantage of the situation to occupy new positions, in particular concerning control of the oil regions. It is for this fundamental reason that it is necessary to reject any military intervention by American imperialism. It is up to the Libyan people, who have begun the job, to finish it, with the support of the peoples of the region, and all progressive forces on the international level must contribute to that by their solidarity and their support.

From this point of view, we are in total disagreement with the positions adopted by Hugo Chavez, Daniel Ortéga, and Fidel Castro. Fidel Castro has denounced the risk of an intervention by American imperialism instead of supporting the struggle of the Libyan people. As for Hugo Chavez, he has reiterated his support for the dictator Gaddafi. These positions are unacceptable for the revolutionary, progressive and anti-imperialist forces of the whole world. You do not oppose imperialism by supporting dictators who massacre their people who are making a revolution. That can only reinforce imperialism. The fundamental task of the revolutionary movement on an international level is to defend these revolutions and to oppose imperialism by supporting these revolutions, not the dictators.

We are on the side of the Libyan people and the Arab revolutions that are in progress. We must express our unconditional solidarity, for the civil, democratic and social rights which are emerging in this revolution.

Dilsa Demirbag Sten kan också läsa mina inlägg om hur jag ser på de falska latinamerikanska ”vänsterledarna”. Jag har förmodligen ett betydligt större inflytande på vänstern i Sverige än vad de eventuella försvarare av Ghaddafi som eventuellt finns inom vänstern. Malm tillhör i likhet med mig inte dem. Men i stort är det inte vänstern som stött Ghaddafi utan västvärldens så kallade demokratiska och liberala regeringar.

Läs alltså: Ghaddafi måste gå, Chavez är ute och cyklar, Skandalösa ställningstaganden av Cstrao, Chavez och Ortega

Intressant?
Bloggat: ARAR, Uppkäftiga Uppsala, Röda Malmö,
Borgarmedia: GP, AB1, 2, 3, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Anonym

    Jag noterar att Demirbag-Sten rekommenderar en bok skriven av Per Ahlmark. Och då kommer jag att tänka på Guillous roman det stora avslöjandet, skriven på 70-talet, och som handlar om Guillous äventyr som journalist på 60-talet. I boken förekommer ett antal politiker under fingerade namn. Ahlmark var lätt att identifiera, han kallas ”Stig Arvedal”. Om honom står det: ”Stig Arvedal var utanför den liberala partikretsen mest känd för att han haft fel i alla stora utrikespolitiska frågor. Han hade satsat på såväl svensk atombomb som svenskt medlemskap i NATO som svensk uppslutning bakom USA i Vietnamkriget. Ändå räknades han av någon anledning som en nyckelpolitiker och coming man inom det liberala partiet” (sidan 225).
    Jo, med Ahlmark som politisk kompass är det lätt att hamna fel.
    /L-G