Heteronormen återigen

Jag har tidigare skrivit två artiklar om heteronormen som blivit mycket kommenterade och föranlett diverse bisarra angrepp på mig som varande antifeminist och motståndare till lika rättigheter för homosexuella som för heterosexuella. De två texterna är Vad är det för fel med heteronorm? och Heteronormen återbesökt. En anan text som resuletarde i ännu fler angrep av den sorten är Hur mycket samröre har Anna Ardin med USA:s säkerhetstjänster? Som etts var på angreppen den gången skrev jag ett antal svarsinlägg, bland annat: Assange, våldtäkter och Cablegate och Konspirationsteorier, sexfällor, våldtäkter och Assange.

Nu är det dags igen att skriva om heteronorm och diskussionen om det. Detta efter att ha ramlat över en text av Kajsa Ekis Ekman från 2007 då den publicerades i Bang. Ramlat över kanske är fel ord, jag sökte aktivt efter texter av Ekis Ekman efter att ha hört henne prata i Göteborg häromveckan. Jag upplever att Kajsa Ekis Ekman lite är ute efter samma sak som jag, men hon har en annan utgångspunkt och argumenterar kanske lite mindre provocerande och definitivt annorlunda. Så här skriver hon om heteronormen:

Det intressanta med normer är att samtidigt som de antas hänga så löst – kritiken av parrelationer kopplas t.ex. inte till någon analys av bostadspolitiken – är de otroligt fasta i sig. Lyssnar man på queerteoriker målas bilden upp av en sträng, nästan fundamentalistiskt religiös makt, ett Sverige där kristdemokraterna regerar med järnhand. Det är tydligen deras värderingar som råder i Sverige: obligatorisk heterosexualitet, man måste leva i kärnfamilj, kvinnor ska vara oskulder och och inte gilla sex utan bara giftermål, kärlek och barn.

Det man kan undra är ju var människorna som utarbetar såna här teorier befinner sig? Inte i ett globaliserat, kapitalistiskt informationssamhälle och inte den värld jag växt upp i, där man var en tönt om man inte hade haft sex vid tretton bast och där folk sa på mellanstadiet ”Vaaa, är dina föräldrar IHOP FORTFARANDE?” Jag menar, om någon fick för sig att verkligen följa dessa ”normer” skulle personen ifråga bli fullständigt utskrattad och betraktad som en relik från femtiotalet. Över huvudtaget får jag en känsla av femtiotal varje gång jag hör queerteoretiker tala: det samhälle de beskriver har jag aldrig levt i, om möjligt sett på teve eller läst om i romaner.

Så varför är idéerna så illa anpassade till verkligheten? Vad är det här med normer egentligen? Varför har den här figuren blivit så populär i just den värld där den inte alls passar in? I Iran kan man tala om en moralisk regim, där är normerna direkt kopplade till statsmaktens överlevnad och att dricka alkohol eller visa håret fyller en subversiv funktion – men här? Vi lever ju inte alls under en moralisk diktatur, utan under en marknadens. Som den postmoderne teoretikern Jean-François Lyotard skrev redan 1988: ”Den samtida kapitalismen åstadkommer inte en universell berättelse, den försöker skapa en världsmarknad.” Betydelse skapas inte alls genom normer, utan i relation till pengaflödet.

Naturligtvis existerar det samhällsnormer, men de är inte det kapitalistiska systemets fundament. De är snarare avtryck av den samhällsstruktur vi har, skuggor av det materiella. Och kanske har vi aldrig levt i ett samhälle där så många ”normer” samexisterar. Tänk er den tid då de flesta människor levde i byar; hade ingen teve, läste inte tidningar eller böcker, åkte sällan utomlands: där kunde man tala om att bevara en norm. Idag ligger alla jordens kulturer en månadslön bort eller finns representerade i samma skolklass, inklusive subkulturerna. Visst finns det fickor i samhället där sträng moral lever kvar och andra där ”nymoralismen” gjort inträde – fast dessa är knappast makten, utan isolerade sekter. Normbrytarna söker sig dock fascinerat till dessa platser för att kunna ha något att ta spjärn mot, och talar exalterat om ”den kristna högerns” frammarsch för att de är den perfekta fienden.

Om anledningen till detta underliga fenomen och varför dessa idéer har brett ut sig i vissa vänsterkretsar har Kajsa Ekis Ekman också en teori:

Men att normbrottet gör karriär inom motståndets logik har också andra orsaker. Det beror på att ett visst skikt inom medelklassen har fått tolkningsföreträde inom kvinnorörelsen, och omvandlat den till ett samtal om genus. Många som blivit tongivande har aldrig varit aktivister utan kommit i kontakt med genusteori först på universitetet. Hur man ska vara, vad som är ”bra” och ”dåligt” – kort sagt samma moralfrågor som alltid sysselsatt den osäkra borgerligheten, intresserar dem mer än att organisera en strejk eller aktion. Att man – i teorin – vänt upp och ner på moralen och att det ”dåliga” är det ”bra” är sak samma, det är precis samma frågor, samma totalt ointressanta moraldiskussion och konstiga uppdelning av beteenden.

Jag undrar om inte talet om normer slår an hos denna grupp, inte för att vi skulle leva i en strikt normativ värld, utan av exakt motsatt anledning. Ju mer osäkerhet på arbetsmarknad, ju fler valmöjligheter, ju färre normer, desto mer upptagenhet med att definiera normerna. Och ingenstans framträder de med så klar tydlighet som i normbrytarnas medvetande. Där lever man plötsligt inte i ett globaliserat förvirrat samhälle, utan i en amerikansk småstad på femtiotalet där alla passar in utom man själv – hjälten. Normbrottet blir ett försök att återskapa normerna, om än bara i det imaginära. För om man bryter mot dem, så betyder ju det att de åtminstone finns, och att man blir någon genom att revoltera. Och det kan ju kännas betryggande i en värld där det sorgliga faktiskt är, inte att man upprör, utan att inte en käft bryr sig om en.

Kontentan av Kajsa Ekis Ekman är att diskussionerna om normer och vikten av att bryta mot normer, som jag ifrågasatt i mina tidigare inlägg i frågan, handlar om ytterligare en variant av postmodern identitetspolitik där vem jag är och hur jag visar vem jag är blir viktigare än hur vi ska organisera oss för att kämpa för ett rättvist samhälle. Viktigare än kamp för ett bättre samhälle. Viktigare än ekonomisk utsugning och klass för en vänster, som dock inte är min vänster, utan styrfart och utan förmåga att göra motstånd mot den nyliberala politiken.

Läs också: Klass och kön, Vad är det för fel med identitetspolitik?, Postmodernismen – inget för vänstern, Vad är det för fel med den svenska vänstern?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Heteronormen återigen”

Kommentarer är stängda.