” Bara ynkryggar, förrädare och fascismens agenter kan avvisa hjälp till de spanska republikanska arméerna”. Det var vad Leo Trotskij sa om de människor och länder som försvarade linjen att man inte skulle blanda sig i det spanska inbördeskriget mellan fascisten och blivande diktatorn Franco och republiken. Det är precis samma resonemang vi borde föra när det gäller Libyen idag. Det ska var en självklarhet att vi stöder upproret, Nationella övergångsrådet och de revolterande mot diktatorn Ghaddafi. Som min partikamrat Andreas Malm uttrycker det på SVT Debatt:
Vi står därmed inför en intervention som inte liknar någon annan sedan kalla krigets slut, eller ens sedan andra världskrigets: en genuint folklig revolution vädjar om bistånd för att balansera upp de militära styrkeförhållandena. Den logiken passar inte in på, säg, Iran 1953, Irak 1991, Kosovo 1999 eller någon annan intervention i färskt minne. Vänsterkrafter i Europa kan då välja att motarbeta revolutionärernas önskan, i trohet till gamla paroller – eller ge dem sitt ovillkorliga stöd.
För så är det ju: en revolutionär vänsters uppgift är att sätta revolutionens överlevnad och seger i första rummet. Och det torde vara solklart för alla att Khaddafi utan intervention skulle lyckas ta död på den libyska revolutionen och begrava sitt folk levande för all överskådlig framtid, med hjälp av sin överlägsna eldkraft och sin total brist på gränser. En seger för Khaddafi skulle vidare få massornas självförtroende i hela regionen – så skyhögt efter segrarna i Tunisien och Egypten – att sjunka djupt, i värsta fall under marken. För de som vill se frihet och demokrati i Mellanöstern finns det följaktligen bara en rimlig slutsats: militär hjälp till revolutionen omedelbart, inte en dag senare. Oavsett varifrån hjälpen kommer.
Lyckligtvis är detta också den position som det mesta av den svenska vänstern – inklusive Vänsterpartiet och Ung Vänster – intagit. Men den har också en följdsats. Även svenska plan bör skickas till Libyen. Om vi nu har skaffat dessa jas-plan, vad kan vara bättre att använda dem till att skydda och stödja en arabisk revolution för demokrati och social rättvisa? Må det så vara folkpartister och moderater som skickar i väg dem: vänstern kan bara jubla om även de – de facto – ställer sig på revolutionens sida. De får gärna fortsätta till andra länder och ta strid, med lämpliga metoder, mot sultan Qaboos, kung Abdullah, president Saleh och alla de andra tyranner som desperat försöker hålla tillbaka folkets flodvåg.
”Bara ynkryggar, förrädare och fascismens agenter kan avvisa hjälp till de libyska revolutionärerna”. Det är förmodligen vad Trotskij skulle sagt om han levat idag.
Läs också en intervju med Gilbert Achcar om Libyen.
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Röda Malmö, B & P,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om Revolution, Leo Trotskij, Spanska inbördeskriget, Ghaddafi, Gaddafi, Andreas Malm, Libyen, Krig, Samhälle, Politik
Not: Citatet från Trotskij är hämtat från en intervju med Trotskij av franska nyhetsbyrån Havas i februari 1937, publicerad i Labor Action 17 april 1937, citerad ur Leon Trotsky The Spanish Revolution (1931-39) Pathfinder Press, New York 1973
Relaterat:
Pingback: Dagens rekommenderade länk – Jonas Wikström | Nemokrati
Pingback: Stöd det libyska folkupproret för demokrati – ingen tilltro till stormakterna « Röda Lund
Pingback: Revolution i vår tid.
Pingback: Gilbert Achcar om Libyen: Det fanns inga alternativ till en FN-ledd intervention | Svensson