Libyen, vänstern och intervention

Jag tycker att du gör en underlig tolkning av patistyrelsebeslutet. Så här har jag tolkat det, i en text som jag skrivit som ledare i Internationalen. (Observera att den inte är godkänd som ledare ännu.)

I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism
I revolutionära tider är händelseutvecklingen oftast lika hastig som den är motsägelsefull. Den snabba och massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk.
På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”.
Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester. Ståndpunkten hann knappt intas innan den var passerad av händelseutvecklingen.
Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister. Kanske kommer hela händelsen visa sig inte vara så avgörande som den verkar när bomberna faller; den revolutionära vågen i arabvärlden inspireras av uppror i andra länder, men det är inte det som driver den. Den drivs av fattigdom, vanstyre och förtryck – drivkrafterna är med andra ord inhemska.
Men låt oss vara glasklara med en sak: stöd till kriget mot Khadaffi är inte ett stöd till revolutionen i Libyen. Man behöver inte vara någon knäpp kommunistisk konspirationsteoretiker för att anse det, den här gången räcker det faktiskt att lyssna på vad de som leder angreppet säger: gång på gång upprepar de högsta representanterna för USA att syftet med angreppen inte är att stödja rebellerna.
Inte heller är syftet att förhindra att civilas liv spills. Det är visserligen det uttalade målet, men tyvärr är det inte så världen fungerar. Hur världen fungerar har under de senaste dagarna kanske bäst sammanfattats av Phyllis Bennis från Institute for Policy Studies: ”Oppositionen i Libyen, eller åtminstone stora delar av den, gjorde en helt legitim begäran om internationellt stöd, och av goda humanitära skäl tycker många människor i stora delar av världen att det är något de har rätt till. Men regeringar är inte människor. De tar inte strategiska beslut av humanitära skäl. De använder inte sina krympande resurser, och de använder framförallt inte militärmakt, för att nå humanitära mål. Så regeringars kalla strategiska beräkningar kan inte ses som ett legitimt svar på de humanitära behoven hos Libyens folk eller den humanitära impulsen hos världens folk.”
USA avfyrar hundratals inte tomahawkmissiler för 1 miljon dollar styck och upprätthåller inte en flygförbudszon för mellan 10 och 30 miljoner dollar per dag om landets mäktiga inte tror att de kan få något tillbaka. En bieffekt av angreppet kan bli att människoliv räddas, en annan kan bli att revolutionen i området stärks. Men det är inte det som är syftet, så stöd till det imperialistiska kriget är därmed inget annat än stöd till det imperialistiska kriget.
Ett verkligt stöd till rebellerna hade varit att ställa kortdistansmissiler och bombflyg under Benghazis kommando. Ett annat att ge de stridande där de vapen och de ekonomiska resurser som de hela tiden behövt och begärt. Den som tycker att sådana scenarier låter orealistiskt har också förstått vad kriget mot Khadaffi i grund och botten handlar om, och vad det inte handlar om.
För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår två saker: för det första att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen kommer att se ut variera med hur förutsättningarna ser ut där vi agerar; förutsättningar som förändras både med tid och rum. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.
Vår andra uppgift blir att bevaka de imperialistiska makternas försök att kontrollera den arabiska revolutionens förlopp. Det innebär inte att vi ska förvandla oss till recensenter, att vi behöver vara ”för” eller ”mot” varje enskilt taktiskt drag som USA/EU gör i regionen. Imperialismen är inte ofelbar, det är mycket möjligt att den vidtar åtgärder som motverkar dess egna objektiva intressen.
Meningen med att vi ska förstå det imperialistiska spelet – som ibland spelas med humanitära bomber, men mycket oftare med andra humanitära medel som USAID eller National endowment for democracy – är att beväpna den revolutionära rörelsen i alla länder med den kunskap som behövs för att inte våra taktiska manövrar ska motverka våra startegiska mål.
För en demokratisk revolution i någon djupare mening kommer med nödvändighet också att vara anti-imperialistisk. För att citera den indiska aktivisten och författaren Arundhati Roy:
”[Väst] hoppas på samma sorts färg”revolutioner” som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga olje-prinsar som spelar upp ett Disney-arabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.”

”En seger för Ghaddafi hade inneburit slutit för den arabiska revolutionen.” Vad bygger det på? Jag har läst säkert hundra analyser av situationen i Libyen, och inte stött på det påståendet någon annan stans.

Misstolkar? ”Slutet för den arabiska revolutionen” tolkas nog som slutgiltigt av dom flesta som talar svenska. Kanske skulle du istället fundera över hur du formulerar dig, kanske kan du till exempel välja att kalla ett bakslag för ett bakslag?