Libyen efter interventionen – vad gör vi nu?

Min partikamrat Jörgen Hassler har i en kommentarett av mina tidigare inlägg skissat på hur vänstern ska agera när det gäller Libyen framöver. Han menar att denna diskussion är viktigare än diskussionen om flygförbudszon. Helt enkelt av den anledning att flygförbudszonen redan införts och en intervention redan är ett faktum.

Vidare menar han att interventionen inte på något sätt är ett stöd till oppositionen. På den punkten anser jag att han har fel. Helt enkelt för att det gynnar oppositionen när Ghaddafi inte längre har överlägsen militär kapacitet i form av flygplan och pansarvapen. Däremot  finns det ingen garanti för att detta faktum innebär att oppositionen i landet går segrande ur inbördeskriget. Men det är en fråga för libyerna själva. De har fått den hjälp de ville ha, nu är det upp till dem.

Det är också så att interventionen omedelbart satte stopp för Ghaddafitruppers nära förestående erövring av Benghazi. Något som med all sannolikhet lett till en massaker på en stor mängd människor. Därmed fick också interventionen, oavsett vad vi tror om västmakternas och imperialismens motiv, en humanitär effekt där civila människor skyddades. Men förmodligen är det humanitära motivet till insatsen kanske inte det viktigaste för västvärldens länder utan man vill också bevaka sina ekonomiska och strategiska intressen i området. Men jag menar att vi kan konstatera att flygförbudszonen inneburit att civila skyddats. Vilket måste anses vara positivt.

Men nu är vad jag förstår Ghaddafis flygtrupper utslagna och större delen av hans pansar likaså. Syftet med flygförbudszonen tycks var uppnått och bombningarna bör därmed upphöra. Vänsterns uppgifter framöver blir de som Jörgen Hassler formulerat i sin kommentar:

Ett verkligt stöd till rebellerna hade varit att ställa kortdistansmissiler och bombflyg under Benghazis kommando. Ett annat att ge de stridande där de vapen och de ekonomiska resurser som de hela tiden behövt och begärt.

[…]

För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår två saker: för det första att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen kommer att se ut variera med hur förutsättningarna ser ut där vi agerar; förutsättningar som förändras både med tid och rum. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.

Vår andra uppgift blir att bevaka de imperialistiska makternas försök att kontrollera den arabiska revolutionens förlopp. Det innebär inte att vi ska förvandla oss till recensenter, att vi behöver vara ”för” eller ”mot” varje enskilt taktiskt drag som USA/EU gör i regionen. Imperialismen är inte ofelbar, det är mycket möjligt att den vidtar åtgärder som motverkar dess egna objektiva intressen.

Meningen med att vi ska förstå det imperialistiska spelet – som ibland spelas med humanitära bomber, men mycket oftare med andra humanitära medel som USAID eller National endowment for democracy – är att beväpna den revolutionära rörelsen i alla länder med den kunskap som behövs för att inte våra taktiska manövrar ska motverka våra strategiska mål.

För en demokratisk revolution i någon djupare mening kommer med nödvändighet också att vara antiimperialistisk. För att citera den indiska aktivisten och författaren Arundhati Roy:

”[Väst] hoppas på samma sorts färg”revolutioner” som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga oljeprinsar som spelar upp ett Disney-arabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.”

När det gäller den första meningen i citatet från Jörgen menar jag att det fortfarande gäller. Att leverera vapen till rebellerna är fortfarande något som vi kan och bör göra. Samtidige menar jag att det inför en förestående massaker i Benghazi inte fanns något handlingsutrymme. Alternativet med vapenleveranser hade inte kunnat förhindra Ghaddafis seger eller förhindrat en massaker.

Stöd kampen för demokrati i arabvärlden. Stöd revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern. I Jemen såväl som i Bahrain och alla andra länder i arabvärlden.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund (ett inlägg av Peter Widén), Röda Malmö,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN1, 2, 3, 4, 5, AB1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

5 svar på “Libyen efter interventionen – vad gör vi nu?”

  1. Anders, jag vill att du ändrar tillbaka tempus. I min text är det där ett exempel på något som visserligen kanske vore önskvärt, men som är fullkomligt verklighetsfrånvänt. Om du vill göra det till någon slag framåtsyftande paroll så får du så klart göra det, men gör det inte i mitt namn.

Kommentarer är stängda.