Klass Rätt Vikänsla

Boknytt
Mera svenskt
Karl-Olov Arnstberg
Carlsson bokförlag

Klass Rätt Vikänsla

I nio samhällsgranskande essäer av olika ålder fortsätter etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg sin granskning av Sverige, svenskhet och svenska samhället. Jag tycker mig skönja tre intressanta återkommande röda trådar i denna debattbok av slag; En klasskänsla för vanligt folk. Ett rätts- och rättvisepatos. En diskussion om den samhällsnödvändiga vi-andan.

Det handlar om bonusar, politikerlöner, politikerförakt, fallskärmar, dubbla höjdarlöner, roffarkultur, skattesmittande överklassare, köpta intellektuella, avgångsvederlag, köpta forskare, förborgerligade socialdemokrater, fega akademiker som går maktens ärenden, karriärister som kryper för makten, den nya underklassen, ett nytt segregerat klassamhälle knutet till boende/arbete-eller ej, klass och språkkompetens, nya elitgetton = grindsamhällen (gated communities), marginaliserade stigmatiserade förorter med problemkoncentration, ”fattigkulturer”, samt mentala vallgravar mellan byråkratiserade välfärdsfunktionärer och vanligt folk (så kanske ”klass är rätt vikänsla” undrar jag som recensent och leker med min egen rubrik).

Det handlar vidare om det låga politiskt korrekta och ankdammiga debattklimatet i Sverige. Att sanningssägare som Sven Grassman mobbades av ljugande välfärdsslaktare, fast han fick rätt i att den svenska utlandsskulden var överdriven. Om debattörer och samhällsutredare som inte vågar utmana makten. Det är mycket av Jantelagen, känslostormar och brännmärkning med negativa epitet – istället för en vettig saklig och ömsesidigt respektfull debatt kring åsiktsskillnader om hur man skapar ett bättre samhälle.

Det handlar kanske mest om den sociologiska grundfrågan; Vad är det som gör att ett samhälle håller samman – eller splittras? Samhällsanda, undergrävande individualism & mångkultur & EU & globalisering, social tillit, klassmedvetandets övergång till konsumtionsmedvetande, den kollektiva solidaritetens övergång till individuellt identitetsbygge, socialt och kulturellt kapital, varufetischism, ”motrasism”, personfixering och anti-kollektivism, ungdomssubkulturer och ungdomsvåld, motgemenskaper, ungdomsidentiteter, social segregation, gängkulturer, ökade klasskillnader, kulturchocker, samhällssöndring, samt över- och medelklass som isolerar sig och flyr samhällsansvaret.

I detta sammanhang ger sig Arnstberg in på det minerade temat svenskar-invandrare. Att det inte räcker med svensk främlingsfientlighet och rasism som förklaringsmodell. Det handlar också om självsegregering och integrationsmotstånd. Om en ömsesidig brist på positiv icke-etnisk medborgarnationalism som inkluderar alla med svenskt medborgarskap och permanent uppehållstillstånd. Detta eftersom ”om vi vill ha ett samhälle där medborgarna bryr sig och tar ansvar för varandra måste vi känna att vi hör ihop, att vi tillsammans upprätthåller något slag av gemenskap – inbillad eller inte.”.

Jag som recensent tycker att Arnstbergs känslostarka rallarsvingar är ett uppfriskande inslag i en behövlig samhällsdebatt som alltför ofta hukar sig ängsligt inför känsliga ämnen. Men lika väl som skönmålning och problemundvikande är fel i mångkultur-invandrings-debatten, lika fel är svartmålning och överdrivet problemframhållande. Och där tycker jag nog att författaren hamnar ibland – speciellt vad gäller en etnisk grupp och en religiös grupp.

Jag tänker inte nämna vilka grupper för att hålla mig till sakfrågan. Men lika fel som det är att förenkla debatten till att det bara finns individer och inte grupper att förhålla sig till, lika fel är det att generalisera hela grupper, som jag upplever att Arnstberg gör i dessa två fall. Det finns problem med etniska och religiösa separatister & fundamentalister, vilka sätter sina egna regler framför samhällets – men de är ju bara små minoriteter inom den stora gruppen (10 procent fundamentalister inom den aktuella religiösa gruppen som Arnstberg själv skriver).

Problemet handlar inte bara om anti-sociala individer, inte heller om hela grupper – det handlar om just om små minoriteter inom minoriteterna som tar avstånd från det svenska samhället i ord och/eller handling. På samma sätt är problemet på den svenska sidan inte främst en allmän rasism, utan den minoritet av svenskar som också tar avstånd från det svenska samhället som en medborgargemenskap blind för hudfärg och religion.

Och nu till något helt annat. Det finns i vårt atomiserade västliga samhälle en längtan tillbaka till forna tiders små gemenskaper, som byar och brukssamhällen. Men som Arnstberg påpekar så skulle en renässans för dessa kräva även en lokal ekonomi som bygger band av ömsesidigt beroende i lokalsamhället (typ Gnosjöandan).

I sammandrag; En intressant och mustig bok, som ibland tar ut svängarna väl mycket. Men – efter all klagan på alla fel i samhället avslutas boken obegripligt nog med ett kapitel som kritiserar svenskarnas överdrivna klagan. Men hallå?

Hans Norebrink

Läs mer: SVD, DT, Knuff, Fib, SDS, FoF, FB, Chef,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

159 kr hos Adlibris

Advertisements