Röd miljöplan utan motor

Boknytt
Slutkört
Lars Henriksson
Ordfront

Röd miljöplan utan motor

De flesta som vinner pratutrymme i den rödgröna kampen för en räddad och bättre värld har skrivbordstjänst bakom de politiskt-fackliga frontlinjerna. De kan sola sig i den beundrande glansen från medintellektuella ”dreffar” (=de redan frälsta). Långt från den riktiga striden nere bland verklighetens svårmobiliserbara gräsrötter.

Desto mer måste man beundra bilarbetaren Lars Henriksson som i 30 års tid på vardagens slagfält kämpat oförtröttligt för att nå vanliga människors ”hjärtan och själar”. Dessutom under samma tid som arbetarrörelsen, vänstern, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har gått bakåt i ständig kräftgång i högerns nyliberala motvind. Och på det har han förenat manuellt och intellektuellt arbete i en visionär debattbok som integrerar allt mellan löpande bandet på Volvo och den livsnödvändiga massindustriella omställningen till ett globalt hållbart ekologiskt samhälle. Imponerande!

Boken refererar förstås till det svåra ”krigsläget”. Ingen grund längre till det välfärdsavancemang som efterkrigsuppsvinget medförde. En globalkapitalism ointresserad av nationaldemokratiskt klassamarbete. Triumferande nyliberalism utan motståndare sedan västs arbetarrörelse har lagts i spillror, östs realsocialism kollapsat, och syds nationalistiska oberoendekamp i stort förkvävts. Och speciellt vad gäller Lars Henrikssons bok – en bilism som tjänar som status-identitets-frihets-surrogat till fabriksdiktaturerna (skulle vanliga Svenssons verkligen vilja/kunna släppa denna sällsynt goda cigarr som en del av kampen mot massbilismens miljöförstörande effekter?).

Vetenskaplig konsensus om fossilekonomins oförenlighet med fungerande klimat & miljö, och det därmed följande behovet av en radikal kursändring för att undvika en civilisationskollaps, är bokens urgrund. Från den sanningen utgår boken.

Så låt oss direkt säga att det finns oseriösa, köpta, politiska, lobbyistiska, överdrivande, underdrivande, trendiga, karriäristiska och uppmärksamhets- och finansieringssugna blufforskare (=de är också människor). Vidare att forskare individuellt och kollektivt ändrar åsikt – självklart när ny kunskap byggs.

Ändå korrigerar vetenskapen gemensamt och över tid sina misstag, och går därför att använda som kunskapsbas i all samhällsförändring. Människan förstör alltså verkligen miljön-klimatet idag, enligt trovärdiga forskare. Den som inte instämmer i denna första diskussion kan sluta läsa här.

En andra diskussion rör att vetenskapen alltid kommer att vara oenig. Det går därför inte att vänta på 100 procent enighet bland forskarna innan beslut i miljöklimatfrågan för det kommer aldrig att ske. Vanligt folk får därför nöja sig med att en stor majoritet av världens vetenskapsmän är eniga om att det pågår en ohållbar människoskapad förstörelse av klimat och miljö, som måste bemötas med politiska motkrafter. De som är oense med detta kan sluta läsa nu.

En tredje diskussionen rör att vi inte har något annat val än att agera på nuets kunskaper – inte teknikoptimistiskt vänta på framtida utopiska lösningar på klimat-miljö-katastrofen – lösningar vi inget vet om. Den som är oense om det kan sluta läsa här.

Den fjärde livsviktiga diskussionen (de andra tre avslutade och rensade från bordet) gäller då följande: Vad bör konkret göras åt klimat-miljö-krisen? Stora eller små ingrepp i samhällsekonomin? Reformkapitalism eller revolutionssocialism?

Lars Henriksson förespråkar lite av båda; Små reformistiska deltagardemokratiska reformer underifrån ute på arbetsplatserna, genomförda av vanliga arbetare och tjänstemän som gradvis övervinner överklassens motstånd, själva förändrar produktionen i grön riktning, och öppnar på lång sikt vägen för någon slags frihetlig grönsocialism (eller är det anarkosyndikalism?). Och att staten samtidigt i stort pekar ut den rödgröna vägen med hela handen.

Dels vill Lars Henriksson också bygga mer närproducerande lokalsamhällen för att undvika onödiga miljöbelastande megatransporter kors och tvärs över världshaven och luftrummet. Dels vill han bygga en alternativ slags storskalig industri som utnyttjar massproduktionens skalfördelar.

Spjutspetsen ser han i bilindustrin med dess ”bilmodellbytesorsakade” omställningsflexibilitet och samlade arbetar – och ingenjörskunnande. Som den anglosaxiska bilindustrin snabbt och effektivt ställde om det löpande bandet från bilar till krigsprodukter under andra världskriget, så kan dagens bilindustri ta ledningen i en jobbräddande grön omställning från ekologiskt ohållbar global massbilism till klimatsmarta produkter och kollektivtrafikproduktion. Två flugor i en smäll. Rädda jobben och klimatet.

För att få med sig vanligt folk i denna nya gröna ekonomi måste den också ha ett rättvist, jämlikt, socialt och rött klassinnehåll, menar produktionsomställarivraren Lars Henriksson; Den gamla friheten i privatbilen bytt mot den nya friheten på det gemensamägda jobbet. Det goda arbetet. Demokratiskt deltagande. Ett mänskligt arbetsliv och jobbtempo. Arbetarmakt i vardagskneget. Bibehållna jobb och en ny slags socialism byggd underifrån – kombinerad med statlig ramplanering av samhällets resursutnyttjade. En fredlig fackförenings- och folkrörelsestyrd vanligt-folk-revolution av samhället.

En lysande plan som genast bör genomföras! Äntligen lite vänsternytänk! Men som Lars Henriksson själv skriver är en plan inget värd utan en motor i form av en kämpande social rörelse. Och som han också själv skriver finns inte detta i dag.

Varken han eller andra organisationer eller partier har några verkligt nya tankar om hur svenska folket ska väckas till brinnande miljö-samhällsengagemang. De nya idéerna är bara till för tiden EFTER det att folket väckts ur passiviteten, de talar inte om HUR de ska väckas ur passiviteten (och därför är undertecknad politiskt oorganiserad sedan 30 år – ingen har ett trovärdigt väckningsprogram för vanligt folk).

Det finns fickor av arbetarkamp idag, som bland annat Lars Henrikssons arbetskamrater. Och det finns förstås enskilda individuella arbetare. Men det existerar inte längre en kämpande, kollektiv, subjektiv arbetaridentitet, ingen samlande proletär klasskänsla. Ingen självklar ”vi arbetare-känsla” som på min morfars och farfars tid på bruket.

Planen ”jobbräddning genom miljöomställd produktion” som Lars Henriksson presenterar är nog ett bra diskussionsunderlag för en möjlig rödgrön samhällsomvandling. Men den sociala motor som ska driva den saknas tyvärr.

Tillspetsat är det följande trista fakta som i dagsläget omöjliggör Lars Henrikssons utmärkta och nödvändiga rädda-planeten-förslag. Ett trist fakta jag själv dagligen upplever efter sammanlagt 25 år som vanlig yrkesoutbildad, lågavlönad, oftast skiftarbetande (vård)arbetare:
Arbetarklassen är död.

Hans Norebrink

Läs mer: HD, AB, SMP, GT, DN, Mullvaden, Bilpolitik, Röda Malmö, ArbetarenZenit, ETC, KB, Knuff, Warlenius, Popvänster, Klimataktion, Sundström,

Möte i Göteborg
Onsdag 18 maj 2011 Allégården, Södra Allégatan4. Samtalsmöte tillsammans med Göran Greider.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

184 kr för Slutkört hos Adlibris

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

9 svar på “Röd miljöplan utan motor”

  1. Arbetarklassen är död, och vänstern har inga idéer om hur man återupplivar liket. Inte jag heller, och nu orkar jag inte längre prata politik på min arbetsplats. Det är för j-a frustrerande och negativ energigivande att ständigt mötas av passivitet och ointresse. Jag är besegrad av slappheten. Jag ser inget hoppfullt växa i den svenska arbetarklassen. Jag som en gång var så stolt över att tillhöra proletariatet…

    Och någonstans måste det ju även vara vänsterns fel. Vi (jag) har ingen idé om hur vi väcker folk ur den apolitiska dvalan, tramseriet, sporten, vardagsindividualismen…Eller det går kanske inte förrän folk själva har börjat smaka på effekterna av de olika kriserna: olja, mat, energi, klimat, miljö, flykting, resistenta bakterier, jordförstörelse, förgiftning, överbefolkning, megastadsslum, svält, ekonomi.

    1. Jo det har vi. Det är bara du som inte har det. Det finns exempelvis en anledning till att vi (SP:are) vinner alla fackliga val där vi ställer upp. Mot sossekandidater. Med 80-20 och liknande röstsiffror. Men det är inte lätt och det tar lång tid. Varför? Läs din Gramsci. Varför? För att ni maoister/stalinister föstörde så mycket. Både här hemma och genom det sjuka Sovjetsystemet.

      Du har fel. Folk bryr sig. Det är bara det att du inte begriper hur och varför. Jag lovar dig. Jag skulle på ett kick (5-6 år) få dina arbetskamrater att agera kollektivt och för bra saker. Det är därför jag inte får några jobb.

  2. Hoppas du har rätt, jag är knäckt. Aktioner hos oss slutar i passivitet och prat, motsättningar och skitprat, oenighet och dålig stämning. Jag tar en timeout.

  3. Den är jag också trött på. Tänk om vi kunde ena oss från vänstersossar och vänsterut med tillåtna olika åsikter och tendenser, med bred tolerant debatt, tillåtande attityd till nya tankar, friskt nytänkande, en enad stor bred vänstertidning. Men alla vill kacka på egen gödselhög mer än ena arbetarklassen.

Kommentarer är stängda.