Revolutionär framgång i arabvärlden kräver att Ghaddafi besegras

Revolutionen i arabvärlden har gått i stå. Visserligen störtades Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten relativt smärtfritt och snabbt. Men det räcker inte. Det krävs mer för att revolutionen ska lyckas i hela arabvärlden. Faktum är att deras öde i jämförelse med hur det gått för de som svarat med våld mot upproret bidrar till att visa diktatorerna i arabvärlden att våld lönar sig.

Ben Ali och Mubarak tog till förhållandevis lite våld och föll. Saleh i Jemen, Ghaddafi i Libyen, kungen i Bahrain och inte minst Assad i Syrien har tagit till brutalt våld mot demonstranter och demokratisträvare. Kungen i Bahrain sitter kvar med hjälp av saudiska trupper och tyst medgivande från väst. Ghaddafi sitter kvar på grund av militär överlägsenhet och brutalt våld. Men har fått ett inbördeskrig på halsen.

Assad i Syrien har sett detta, han har sett att de som använt grymt och brutalt våld sitter kvar vid makten och de som visat mildhet tvingats avgå. Syriens diktator har sett att om man inte slår till hårt och överallt så får man ett inbördeskrig på halsen. Det är några av anledningarna till att regimen i Syrien varit brutalare än all andra diktaturer i arabvärlden så här långt. Assad vill se till att han inte störtas och att han inte får ett inbördeskrig på halsen.

Den arabiska revolutionen har gått i stå. Så länge som våld lönar sig för diktatorerna så kommer våldet mot demokratikämpar och revoltörer att vara brutalt och blodigt. I Libyen såväl som i Syrien. Så länge som Ghaddafi kan sitta kvar med hjälp av överlägsen militär förmåga på land så sitter också andra arabiska diktatorer kvar. Med hjälp av våld, eller bara med hjälp av att de sprider rädsla och fruktan. Förbudet mot vapenleveranser till övergångsrådet i Benghazi i Libyen fungerar därför som en hämsko på revolutionen i hela den arabiska världen. Som ett faktiskt klartecken för Assad i Syrien och likande brutala regimer att sitta kvar och att använda så mycket våld som de behöver för att kunna behålla makten. Det är vad situationen i Libyen betyder och vad den utländska militära interventionen i Bahrain betytt.

Revolutionär framgång i arabvärlden kräver därför att Ghaddafi besegras. Folk måste se att även den mest våldsamme diktator kan besegras. Sker inte det så är det förmodligen slut på revolutionen i arabvärlden för denna gång.

Intressant?
Bloggat: Annarkia, Moberg, Jinge, Röda Malmö, K & Å,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Samtidigt pågår ett ”Arabvärldens Kalla Krig” mellan GCC-länderna och Iran. Som vi fick veta via Cablegate hade hetsandet mot Iran inte förekommit enbart från Amerikansk sida, utan statschefer i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten hade i tysthet vädjat till USA att ta i med hårdhandskarna mot Iran.

    Jag är ingen vän av den Iranska regimen, men medan västvärlden riktar blickarna mot Libyen måste vi fråga oss vilka diskussioner som fördes med de stater i Arabvärlden som slutligen ställde sig bakom FN-insatsen, och vilka åtaganden som gjordes av parterna. En vacker dag kanske de läcker ut.

    En ledtråd kan man få genom att lyssna på polemiken kring Bahrain ute på twitter. Den ena sidan hävdar att hundratals dödas av regeringsstyrkor och Saudiska trupper. Den andra sidan hävdar att protesterna underblåses av Iran, och att det i själva verket handlar om en sammansvärjning för att införa Shiitisk religiös tyrrani.

    Religion är alltid en stötesten i den här delen av världen, men regimen i Bahrain leds av en kung vars farbror har premiärministerposten till synes på livstid, och där kungafamiljen finns representerad i alla delar av det styrande skiktet. Familjen består av ca 3000 medlemmar (av en befolkning kring en miljon exklusive gästarbetare) och har samtliga ett generöst apanage från landets oljeintäkter.

    De känns SÅDÄR trovärdiga när de går på om terrorism.

    Bahrain är för övrigt ett av många länder i regionen utrustade med den svenska luftvärnsmissilen RBS-70, vilket gör att det nog inte blir tal om flyguppvisningar i deras luftrum i första taget.

    Västvärldens oljeberoende gör det väldigt svårt att se hur man skulle kunna förvänta sig brösttoner mot brutalt nedslagna uppror, alltmedan vi fortfarande inte har en ANING om vilka vi hjälper i Libyen. Jag är lika kluven som inför Gulfkriget eller Afghanistan. Världen är helt klart lite vackrare utan Ghadafi, precis som den är utan Hussein, men det oroar mig när ”Transitional National Council” startar en Centralbank i Libyen mitt under brinnande inbördeskrig.

    Vilket mandat har de, och med vems hjälp och godkännande har initiativet skett?

    Libyen är en rävsax för den internationella insatsen, och det kommer sannolikt att bli långdraget, eftersom Ghadafi knappast är så dum som han kan verka i sina tal – han har ingen Schlingman som sanerar hans tal åt honom, för att han aldrig har BEHÖVT tänka på vad han säger, men strategiskt och politiskt är han ingen idiot.

    Sedan kommer återuppbyggnaden, vilket är en historia i sig. Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte vet ens vilka faktioner som gör sig redo att ta makten, men det är nog safe att säga att några inte kommer att göra väsen av sig förrän de ser sin chans.

    Det kanske blir en bra reklamfilm för JAS av det här, och med det menar jag INTE att det inte är viktigt att västvärlden stödjer folkliga uppror som brutalt krossas av tyranner som vi själva beväpnat och kelat med i finrummet, mot att de ‘bromsar flyktingströmmarna’ (underförstått: uppsamlingsläger) och håller oljepumparna öppna.

    Jag tycker bara att det verkar ske så selektivt, och att det verkar som om så få verkar se hur komplicerat det faktiskt är.

    Långt och lite flummigt… jag skulle kunna gå på 200 sidor till med det här men jag klipper innan du somnar 😉

    • Vi vet ganska klart vilka vi hjälper i Libyen. Faktiskt. Journalister har träffat fler ur ledningen där. En av dem levde tidigare i USA. Det är i huvudsak borgerliga demokrater det handlar om. Men det finns även Al-Qaidaanhängare bland dem. Kanske främst i Benghazi. Bland de oppositionella berberna i västra Libyen dominerar säkerligen vänsteråsikter. Det är brukligt bland berber i Nordafrika att vara vänster av nåt slag. För den som läser arabiska finns god information om övergångsrådet i Libyen att tillgå. Vi andra kan exempelvis läsa Gilbert Achcar.

      Sen är Iran inte en del av arabvärlden. Men ett ”kallt krig” mellan muslimska länder kanske man kan säga.

  • ”Sen är Iran inte en del av arabvärlden.”

    Sa jag det?

    Ja jävlar, se där. ^^
    *tar glatt smällen på fingrarna*

    Vad gäller ”våra allierade” i Libyen tror jag mest vi ser brottstycken, och att de mest intressanta grupperna är de som inte är otroligt ivriga att tala med våra journalister. Jag talar för den delen inte heller enbart om ”islamister” även om sådana säkert finns.

    Pratade t ex nyligen med en vän i Tunisien som oroar sig just för att hon hört starkt konservativa grupper propagera högljutt om att återinföra slöjkrav och annat roligt inför valet. Den överhängande majoriteten av dem är inte mer Al Quaida än Kristdemokraterna är Spanska inkvisitionen, men det där med en sekulär demokrati och öppna val är de inte alltid överentusiastiska inför.

    Gilbert Achar finns numera på min ‘att läsa’-lista. Tack för tipset 😉

    • Ja, det är inte lätt för oss som inte kan arabiska att hänga med. Men jag ser det som mest positivt, det som händer. Men i alla lägen där man vill ha det bättre kan det slå över eller slå tillbaka så att man får det sämre eller inte bättre men ändå inte som förut.

  • Pingback: Jinge.se » Hamas och Fatah överens! (?)()

  • Pingback: Socialistiska Partiet, vänstern, Libyen och Nato | Svensson()