Har nån tröttnat på fula glas- och betonghus?

Thomas: Däri må du ha rätt. Chalmershuset är inte så värst fult. Kanske inte vackert heller som du mycket riktigt skriver. Fast gården mellan Arkitektur och Väga & vatten heter Betonggården och är inget vidare. Arkitekterna som produceras är väl dock ungefär samma skrot och korn.

Det tror jag inte du tycker. Jag har publicerat en bild. San Remo kan jag kanske förstå att någon tycker är okej. Men funkis generellt. Inte. Johanneberg är inte snyggt, inte solgårdsområdenas hus heller. Det är ursprunglig funkis. Rätt tråkiga hus och bara ibland i/som trevliga områden/stadsdelar (Torpa i Göteborg, Gullmarsplan i Stockholm är okej, inte så att jag tycker de är snygga, men okej).

Problemet med A-huset i Sthlm var att den gjorde ett helt kvarter ganska sterilt och kallt. Det fanns inga öppningar som riktigt vittnade om vad som pågick därinne, inget som riktigt eggade fantasin. Man skyndade sig förbi för det kändes otryggt. Den var lika spännande som en betonggris fast med en betydligt större ambition.

Arrheniuslaboeratoriet är raka motsatsen. (Bodde på Lappis i flera år med utsikt över SU.) Levande fasad i ett område som är levande långt in på kvällarna trots att miljön inte är riktigt urban.

Sedan är jag också svag för ”industriarkitektur” om vi nu kan kalla det för arkitektur. Jag jobbade mycket i Stenungssunds kemiska industrier på 80-90-talet med olika uppdrag. alla dessa rör och glänsande plåt och faktiskt också mycket färger, ger synsinnet mycket stimulans. Centre Pompidou i Paris är en byggnad inspirerad av industrin som jag gillar.

Överhuvudtaget tror jag det är viktigt att hus, småskaliga eller storskaliga, bjuder in betraktaren. Vi gillar alla att gå i småstaden där man kan se in i husen, och man kan också se ut. Sedan kan man ha en traditionella material eller glas och stål. Kulturhuset i Stockholm är monumental, men man kan se in i bygganden och den öppnar sig fint mot Sergels torg.
Jag är svag för funkis. Tycker inte alls det är tråkigt om det är väl genomfört. Gärdet runt Tessinparken har fina hus och detaljer i en sammanhållen stadsmiljö. Johanneberg har skapats lite som en trädgårdsstadsdel med slingrande gator i kuperad mark. Topografin ger inte riktigt förutsättningar för en mer sammanhållen stadsbild vilket gör att det känns lite tomt.
Ibland glömmer vi också att de byggdes i en tid då bostadsbristen var stor och modernismen var på modet. Kärnfamiljen blev ideal, barn skulle ha bra uppväxter, och det förändrade också byggnadsidealen. Efter 1800-talets mörka trånga smuts så var det givetvis otroligt att från en ljus lgh med egen toalett ha utsikt över grönområden och Johanneberg var förmodligen fullt av barn och mammor på dagarna.
Slutligen tycker jag det är lite fegt att gnälla på arkitekturen i miljonprogramsområdena. Den är inte problemet. Faktum är ju att man underinvesterat konsekvent i dessa områden beträffande social service, skolor etc. När Bredfjällsskolan skapades i bottenvåningen på ett höghus i Hammarkullen var det ett provisorium som stod sig 35 år… Jag bodde i Hammarkullen 2000-2004 och gillade det för det var ett livligt område där man kände varandra ganska bra. Så arkitekturen i sig var uppenbarligen inget hinder för socialt umgänge. I alla fall inte om man jämför med ett villaomårde med Modulent-hus …