Polisen startade kravallerna i Göteborg 2001

Det är inget tvivel om att det var polisen som startade kravallerna i Göteborg 2001. Den som har minsta lilla kunskap om vad som hände vet detta. Per Gudmundsson i SVD har inte den kunskapen och klarar uppenbarligen inte heller av att läsa den dokumentation som finns. Han får för sig på nåt sätt att vänstern startade kravallerna. Vilket med facit i hand, med statliga utredningar, böcker och hundratals vittnesberättelser från såväl poliser som aktivister framstår som en lätt debil inställning.

För det första. Kravaller startade vid flera olika tillfällen, det var inte ständigt pågående kravaller. Det var alltså i praktiken inte ett upplopp utan flera.

De första och största kravallerna startade med polisens omringning av Hvitfeldtska på torsdagen den 14 juni 2001. Dvs polisen omringade och attackerade de demonstranter som bodde på Hvitfeldtska, förhindrade de offentliga politiska möten och debatter som skulle varit där. På grund av polisens agerande blev det upplopp på torsdagen. Den dagen var det mest kravaller, flest skadade och det är för agerande den dagen som de flesta är dömda. Däribland exempelvis de 8 som dömdes för att ha arbetat i den så kallade sambandscentralen som ju stormades av polisen på torsdagen.

Den andra kravallen startade på fredag morgon. Detta efter att polisen, egentligen helt utan anledning, ingrep mot en demonstration, den så kallade antikapitalistmarschen. Det är uppenbart från filmer, polisvittnesmål (läs exempelvis polismannen Mikael Oscarssons bok Lag eller ordning) och andra vittnesmål att det är polisen som inleder våldsamheterna i detta fall. Här kan vi inte ens parat om att polisen aktioner utlöser upplopp, utan här är det polisen som startar våldet. När upploppet väl är ett faktum så deltar många fler i upploppet än vad man kunnat förvänta sig. Detta på grund av polisens felaktiga, illa genomförda och missriktade aktion mot Hvitfeldtska dagen innan.

Tredje gången som kravaller startar är på fredag kväll, vid Vasaplatsen och Vasaparken. Kravallerna denna gång inleds med att polisen inringar en fest och startar våldet genom att sparka och slå på festdeltagarna. Dvs även denna gång är det polisens agerande som utlöser våldet. Dessa kravaller medför att polisen skottskadar tre personer och de slutar inte förrän vi vänsterorganisationer sammankallar ett möte på Schillerska samtidigt som polisen drar bort alla poliser från Vasastan. När poliserna försvann upphörde våldet och förstörelsen. Det säger en del om hur ansvaret bör fördelas.

Att polisen under två dagar tre gånger agerar på ett oansvarigt, våldsamt och vansinnigt sätt som skapar kravaller är huvudorsaken till våldsamheterna i Göteborg. Det visar att huvudansvaret för våldet, kravallerna och upploppen står att återfinna hos polisen.

Men polisen agerar inte i ett tomrum. Polisen agerar i ett politiskt klimat. Ett politiskt klimat som gjorde övergreppen möjliga, ett politiskt klimat som gjorde att inga poliser dömdes, att demonstranter dömdes till extremt långa straff och att nästan samtliga etablerade svenska politiska partier (inklusive vänsterpartiet) behandlade oss som demonstrerade som parias. Fördömde i första hand oss och inte polisen. Polisens våld och övergrepp var bara möjliga eftersom politikerna i Sverige accepterade det i sitt försvar av den nyliberala politiken, nedskärningarna och privatiseringarna, i sitt försvar av det odemokratiska EU och i sin iver att få frottera sig med George W Bush. Så ytterst ansvariga för våldet i Göteborg och rättsrötan i domstolarna måste de svenska politikerna anses vara.

Men är då vi demonstranter helt utan ansvar för vad som hände i Göteborg? Vad gäller rättsrötan och de extrema straffen är vi förstås helt utan ansvar. Men förstås inte för våldet under två dagar i Göteborg. Vårt ansvar ligger främst i att vi inte kunde förhindra det. Dvs vi kunde inte förhindra våld hela tiden, men lyckades ändå göra det under långa perioder de aktuella dagarna. Under samtliga de tre stora demonstrationerna som genomfördes (mellan 10 000 och 20 000 deltagare i varje), en mot Bush på torsdagen den 14:e, en mot EU på fredagen och en globaliseringskritisk på lördagen förekom inga våldsamheter och det var inte på grund av polisens agerande utan på grund av vårt agerande. Polisen genomförde under samtliga demonstrationer saker som kunde lett till fler kravaller och upplopp, men det blev så tacka var oss demonstrationsarrangörer. (bra läsning för information om detta är Göteborgskommitténs utredning om händelserna i Göteborg år 2001, SOU 2002:122).

Den viktigaste anledningen till att vi demonstranter inte kunde förhindra våld var polisens agerande som jag redan påpekat, men naturligtvis fanns det individer och mindre grupper inom våra egna led som ville använda våldsamma protestmetoder. Men med all sannolikhet hade vi kunnat hantera det på ett bättre sätt om inte polisen genom sitt ofta huvudlösa agerande skapat många hundra nya potentiellt våldsamma demonstranter. Dessa individer och små grupper bär naturligtvis också sitt ansvar för att det blev som det blev.

Vi demonstranter och aktivister har alltså ett visst ansvar, men som jag ser det så har vi inget att ångra. Vår kritik mot Bush, globaliseringen och EU var rätt då och är rätt nu. De ungdomar som försvarade sig mot polisens angrepp och attacker kan i det stora hela inte heller kritiseras som jag ser det. Naturligtvis var våldet onödigt och vi hade klarat oss bättre utan det, men när bjässar i uniform sparkar och slår på dig, hetsar hundra på dig och vill fängsla dig är det kanske inte underligt att man blir desperat och försvarar sig.

Läs också min dagbok från de aktuella dagarna för 10 år sen.

Intressant?
Bloggat: Warlenius, Bergmark,
Borgarmedia: SVD, SVT1, 2, AB, DN, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Om du med den andra kravallen menar den som senare ledde till skadegörelsen på Avenyn så är det du skriver ren lögn. Jag stod själv bredvid demonstrationen som nådde fram till korsningen (och avspärrningen) Berzeliigatan/Södra Vägen. Demonstrationståget nådde fram till polisavspärrningen (som var del av den större avspärrningen av området kring Svenska Mässan. Efter en stund bestämmer sig organisatörererna att upplösa demonstrationen och meddelar via megafoner att demonstrationen inte kommer längre och nu ska upplösas. Folk börjar vika av mot sidorna, för att sedan snabbt skynda sig undan då Svarta Blocket stormar ned från Götaplatsen, hivandes stenar, cyklar och avspärrningsstaket framför sig. Jag befinner mig då mitt emellan dessa nya demonstranter och polisens linjer, med min videokamera, och har _allt_ dokumenterat: från upplösningen av den ordinarie demonstrationen, anfallet från Götaplatsen, stenkastnings- och framstötsduellerna mellan demonstranter och polis samt skadegörelsen på Avenyn.

    I motsats till vad som ofta hävdas så pågick skadegörelsen av Avenyn helt ostört. Polisen stannade vid Götaplatsen och Avenyns tvärgator och demonstranterna drog nedåt mot Bältesspännarparken.Jag tycker själv illa om ohejdad kapitalism, globalisering och polisvåld men lögnerna om Göteborgskravallerna är tyvärr lika vanligt förekommande hos fd aktivister och demonstranter som hos polisen och myndigheterna. All analys och förklaring av händelserna görs i regel på ett ohistoriskt, raljant och politiskt färgat vis, i syfte att utmåla all form av polisingripande som per definition dåligt och alla former av våldsamma demonstrationer enbart som resultat av dessa ingripanden. Ett fundamentalistiskt förhållningssätt om man så vill.
    Vad vi egentligen borde diskutera är vilka system vi väljer att inrätta oss i, vare sig det är ordningsmaktens eller revolutionsromantikens logik, och hur det vid sådana här tillfällen får oss att riskera att döda varandra.

    • Den som far med lögn är tyvärr du. Eftersom du inte stod ner på Berzeeligatan vet du faktiskt inte vad som hände.

      Jag är ledsen, men du har helt fel. Det gick till så som det beskrivs i polismannen Mikael Oskarssons bok Lag eller ordning. Polisen angriper demonstrationen från sidorna och polisen vid avspärrningarna förstår enligt kommunikationen på polisradion inte varför. Befälet där ner hette Jordanius och hans grupper deltog inte i attacken på demonstrationen som angreps av ryttare, piket och hundförare. Duger det inte med Mikael Oskarssons bok finns en vittnesmålssamling sammanställd av Tord Björk och en film som visar att det går ungefär 5 minuter innan folk börjar försvara sig mot polisens slag och hundar.

      Skaffa er kunskap innan ni börjar kommentera saker.

      • Jag stod nere på Berzeliigatan, precis bredvid främsta ledet i demonstrationen, och även vid sidan av polisavspärrningen. Anledningen till att jag stod där med min kamera var att jag fått höra om Ya Bastas planer och tänkte dokumentera aktionen. Då visste jag förstås inte att de fått sin utrustning beslagtagen och inte kunde genomföra någon aktion. Men jag ska kolla upp boken och jämföra med mina videoupptagningar.
        När polislinjen anfölls befann jag mig mellan aktivisterna och polisen. Bättre plats för en objektiv observation kan jag inte tänka mig. Men jag är van att mötas av den här kritiken och också att det finns källor som är bättre än jag och att mina ögonvittnesskildringar inte stämmer. Jag har inte läst en enda rapport eller utredning om händelserna. Allt jag vet (och kommenterar) är vad jag själv såg, och dokumenterade. Det borde vara kunskap nog.

        • Du menar att du vet bättre än polisbefälet Jordanius som skötte bevakningen nere vid avspärrningen vid Södra Vägen? Jag tror inte det. DU snackar alltså skit. Jordanius hävdar att inget hände där ner,e att det var lugnt och inga större problem. Polisen gick in i demon från Johannebergsgatan pch ingången till parkeringsdäcket vid Lorensbergstetatern. Detta är välbelagt och är vad alla inblandade poliser hävdar. Jag litar mer på poliserna än på dig måste jag säga. Läs Oscarssons bok.

  • Anonym

    Jag stod vid Götaplatsen och såg tåget gå ned på Berzeliigatan.  Vad jag såg var hur de svartklädda hängde på de övriga demonstranterna och utgjorde svansen på tåget. Att ”Svarta blocket stormar ner från Götaplatsen” som Patrick påstår verkar alltså konstigt. Man vandrade med i tåget som alla andra.   Hans iakttagelse att vandaliseringen skedde ostörd av de över 2000 närvarande poliserna (men välbevakad av media),  är däremot en sann och viktig iakttagelse. 

  • Anonym

    Kenneth Hermeles inlägg om Göteborg i Sydsvenskan för några dagar sen (http://tinyurl.com/62ccrv7) rör sig mellan det dimmiga och det direkt historieförfalskande. I likhet med många andra försöker han smeta huliganstämpeln på i princip alla som var i staden för att demonstrera eller diskutera, och i synnerhet på Attac, och liksom så många andra ledarskribenter och borgerliga talskrivare hävdar han att Attac ”inte tog avstånd” från det stenkastande som förekom i till exempel Göteborg. Tittar man noga efter säger han inte direkt att svenska Attac eller Göteborgsaktionen – två rörelser som på den borgerliga kanten kom att uppfattas som i stort sett en och samma – undvek att distansera sig från det öppna våldet. Det gjorde de nämligen fullt tydligt – vad de undvek var att stämma in i det besinningslösa ylandet mot de *personer* som varit ute på Avenyn eller som inringats på Hvitfeldtska. Hermele väljer istället omvägen över Attacs hållning på sin hemsida till några tyska utomparlamentariska rörelser år 2005: ”hur kunde en demokratisk rörelse som Attac ställa sig bakom precis samma metoder och huliganer som förstört de fredliga manifestationerna i Göteborg?” Ja, hur kunde man det? Hermele glider obesvärat mellan kampmetoder, paroller och personer och det är ingen tvekan om att formuleringen är avsedd att insinuera att rörelsen inte alls tog avstånd från våldet i Göteborg, vare sig i ord eller handling, utan tvärtom uppmuntrade det, till och med efteråt. och att Götet inte alls, till allra största delen, förlöpte fredligt.

    Jo, Attac tog avstånd från händelserna på Avenyn (i vilka de själva knappst haft någon del), men det är skillnad på att uttala ett avståndstagande och att göra avbön – det senare anses i politiska sammanhang alltid som ett mea culpa – liksom det är skillnad på att avvisa en kampmetod för egen räkning och att kräva att _alla_ andra, oavsett var de bor, ska gå ed på att endast använda icke-våldsmetoder och parlamentarisk kamp (till och med om de inte har något effektivt parlament eller vederhäftiga massmedier att vända sig till).

    Hermele försöker ivrigt och slirigt att måla upp Attac, då och nu, som en på en gång naivt mainstreampolitisk, sömnigt halvbyråkratisk och ändå klart våldsromantisk rörelse. Med ena handen medger han att kraven på viss reglering av kapitalrörelser, en aktiv mediekritik och Tobinskatt visat sig högst framsynta, med den andra viftande säger han att Attac samtidigt kommit att framstå som en hopplöst naiv rörelse som inte kunde matcha fram sina egna krav – tydligen för att de istället flirtade med ”stenkastarna”. Hermele brukar vara en ganska vettig person och en redbar polemiker har jag för mig, det är väl därför det här inlägget ter sig förvånande. Den rimligaste förklaringen är att han försöker sopa igen spåren till att han själv stod ganska nära Attac under den tiden – det är så pass komprometterande idag, till och med för någon som öppet är till vänster, at man måste försöka kasta smutsen åt ett annat håll. Positionering och dimridåer under sken av retrospektiv analys, med andra ord.

    Så sent som förra hösten satt Hermele med i en debatt om mat, svält och ekonomi tillsammans med America Vera Zavala och Stefan de Vylder under Socialistiskt Forum i Stockhom (http://www.abfstockholm.se/socialistisktforum/program.htm). Samtidigt i en annan sal i ABF-huset, vid ett av forumets förmodligen mest välbesökta arrangemang, presenterades planerna för nästa Ship to Gaza-konvoj. Om Hermele menat allvar med den ultimativa paroll han kör med i Sydsvenskan, att den som uppträder i samma kontext som någon som talar positivt om gatstenar eller våld, om det så vbara är en bifigur via ett antal länkar på en webbsida, befläckar sig själv och straffar ut sig från samtalet – hade han levt efter den maximen, som han kräver att andra skagöra, så borde han naturligtvis inte kunnat närvara på det här forumet. Men det var tydligen inget problem, så länge han själv kan kontrollera hur hans roll presenteras.

  • Pingback: Krönika #248 | Konst & Politik()