Beväpna rebellerna i Libyen

Det är vad vänstern i Sverige borde kräva och faktiskt också vad mitt parti Socialistiska Partiet säger. Däremot så är FN:s resolution mot detta liksom NATOS insats som stöder sig på denna resolution. Därför måst man också säga nej till FN:s resolution. Men samtidigt bör man vara för att bombningarna från NATO pågår tills rebellerna kan sköta saken själva. Här är jag oense med mitt eget parti. Det primära kravet är alltså att rebellerna i Libyen måste få vapen. Samtidigt bör vi också kräva ett erkännande av övergångsrådet i Benghazi som Libyens legitima regering. Kravet bör riktas till Sveriges regering och till alla andra regeringar om int erkänt Benghazi.

Det är bevisat att Ghaddafi planerat krigsbrott. Allvarliga krigsbrott, ja faktiskt utplånandet av Misratas befolkning, ja faktiskt brott mot mänskligheten. Det finns klar dokumentation på detta som delar av den svenska vänstern tyvärr förnekar. Andreas Malm argumenterar väl i denna fråga på Aftonbladet Kultur idag:

Den 18 juni presenterade The Guardian ett sensationellt avslöjande om händelserna i Libyen. Tusentals dokument som rebeller beslagtagit i och runt Misrata visade svart på vitt hur Muammar Gaddafi beordrat krigsbrott mot civila. Regimens styrkor fick, för att bara ta ett exempel, i uppdrag att utplåna Misrata och ”göra det blå havet rött” av blodet från hamnstadens invånare (lika många som Göteborgs). Medan The Guardians reporter bläddrade genom dokumenten fortsatte mycket riktigt granaterna att regna över Misratas bostadsområden: fler än tusen invånare har dött under den fyra månader långa belägringen, den stora merparten av dem civila.

[…]

Två dagar efter The Guardians rapport publicerade Aftonbladet Kultur en artikel med rubriken ”Myten Libyen”, författad av en Joakim Bröms, med ett befriande enkelt budskap: alltihop är uppdiktat (Aftonbladet 20 juni). Gaddafi har inte begått några krigsbrott. Det finns ”inga styrkta belägg”, inga ”fakta eller bevis”: ”flyganfall mot civila, våldtäktskampanjer, urskillningslösa bombningar av bostadsområden” är inget annat än rykten som rebellerna och Nato låtit plantera för att legitimera sitt krig. Om det är någon part som begått brott är det tvärtom rebellerna. Det är de och deras ”västliga supportrar” som ”motsatt sig en förhandlingslösning”, medan Gaddafi-regimen accepterat ”vapenvila och förhandlingar”. Bröms slutsats var logisk: i Tunisien och Egypten inträffade folkliga revolutioner, men någon sådan existerar inte i Libyen. Här handlar det om ett inbördeskrig. Skulden för det ligger hos rebellerna.

[…]

Något av det mest frustrerande med förnekare av brott mot mänskligheten är att de är så svåra att motbevisa kort och koncist: det finns ofta ett fullständigt överflöd av dokument, fotografier, filmer, vittnesmål, journalistiska beskrivningar, lik, massgravar, sjukhusrapporter som bortom allt rimligt tvivel bevisar att brotten ägt rum. Så var det i Kambodja, i Srebrenica, i Gaza. Så är det i Libyen.

[…]

En revolutionär vänster skulle, till att börja med, kräva vapen till rebellerna i Libyen. Den stora skandalen hittills är att Nato-länderna trots uppenbara logistiska möjligheter vägrat förse dem med de vapen som skulle påskynda demokratins seger. I Sverige skulle således en revolutionär vänster kräva att regeringen Reinfeldt inte bara erkänner det nationella övergångsrådet i Benghazi som landets enda legitima styre – en ren självklarhet – utan också tar Bofors samlade vapenlager och skeppar dit dem omedelbart. Vi borde vara lika intresserade av praktiskt solidaritetsarbete för Syrien, Jemen eller Bahrain som för Gaza: den arabiska revolutionen är, som den palestinska vänstern alltid vetat, en. Ingenting flyttar fram palestiniernas positioner så mycket som demokratiska regimer i grannländerna. Ingenting är mer politiskt värt.

Som Andreas Skriver så hänger dessutom kampen ihop. Kampen i Palestina, Ship to Gaza, kampen i Grekland, kampen i Spanien och Storbritannien. Det går en linje mellan Tahrir, Syntagma och Placa Catalunya.  Det är samma kamp, samma kamp mot nyliberalism, privatiseringar, kapitalism. En kamp kryddad med kamp mot korruption, och mot diktatur i viss länder.

Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Röda Lidköping,
Borgarmedia: AB1, 2, DN1, 2, SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Det finns självklart skäl att ifrågasätta sanningshalten i de dokument som rebellerna ”hittat”. Att stridsvagnsförare skulle åka runt med dokument direkt signerade av Gaddafi om hur hela städer ska utrotas och ”göra det blå havet rött” är inte direkt troligt. På ungefär samma trolighetsnivå som gällande bevisen om Irans och Iraks massförstörelsevapen som motståndsrörelser lämnat fram. Det andra dokumentet verkade bra mycket troligare.

    Fast alla som är skeptiska till möjlig krigspropaganda är väl ”förnekare” enligt Malm. Han är inte direkt någon hejare på källkritik.

    • Jo det låter troligt. Om det nu var en man som deltog i angreppet på militärbasen vid flygplatsen kan han mycket väl ha kommit över det. När det är kaos hamnar ju saker lite lätt hipp som happ och överallt. Men att det är troligt att en stridsvagnsförare har ett sådant dokument betyder ju inte heller att det med nödvändighet är sant eler att dokumentet är äkta.

      • Men mindre troligt om man minns att rebellerna sa att de hade bevis på att Gaddafi låg bakom Lockerbie. Det var månader sen, ingen har fått se dem. Och bevisen man sa att man hade om massvåldtäkter? Nu påstår rebellerna att de *själva* förstört alla såna bevis (mot slutet)!

        http://edition.cnn.com/2011/WORLD/africa/06/14/libya.rape.hfr/index.html?hpt=hp_t2

        Det kan givetvis vara sant, men tills bevisen granskats av oberoende part bör man vara skeptisk. Och jag vet inte riktigt om man kan se ICC som en oberoende part efter att de höll Milosevic fängslad i alla år. Och frikände honom efter hans död (vilket Malm förvränger lite fint i sin artikel).

        • Det spelar väl liksom ingen roll. Ghaddafi har ju gått med på att han var skyldig till Lockerbie. Det fanns visserligen andra orsaker till det som gör att erkännandet kanske inte ska tas helt allvarligt. Oavsett så verkar detta inte direkt ha med saken att göra. Oavsett om nånting annat är falskt eller sant säger det ingenting om Misratadokumenten.

          • Nej, Gaddafi har aldrig gått med på att han var skyldig till Lockerbie. Där har du helt fel. Libyen har däremot erkänt ett ansvar för vad deras tjänstemän gjort, vilket är något helt annat.

          • Det är i praktiken samma sak till sina politiska konsekvenser. Det du håller på med är ren ordmärkeri och ordbajseri. Vi sysslar inte med juridik. Där kan du ägna dig åt sånt. Där har det relevans.

          • Inte alls. Det är i praktiken något helt, helt annat. Att Gaddafi erkänner ett ”ansvar”, men ingen skuld innebär att han inte ser sig som skyldig. Raka motsatsen till vad du påstod ovanför. Det innebär framförallt att han inte säger sig ha varit inblandad i Lockerbie-attentatet, att om det utförts av den dömde så har det skett utan hans vetskap.

            Det är därför rebelernas påstående om att de skulle ha bevis för hans inblandning blir politiskt sprängstoff. Och sen kan de inte backa upp det, ens flera månader senare.

          • Och? Vad är den praktisk politiska skillnaden? Konsekvenserna av så som han gjorde och så som det hade blivit om han gjort det som jag uttryckte är exakt desamma. Ordbajseri, ordvrängeri och ordmärkeri. Låt oss konstatera att vi inte har samma uppfattning om detta. Men nu blir har vi hamnat lite off-topic. Lockerbie har mycket lite med Misratadokumenten att göra.

          • Ur mitt perspektiv är det en enorm politisk skillnad på att ha bevisats ligga bakom ett terroristdåd med hundratals döda och på att ha sagt att man inte har någon skuld i frågan. I det tidigare fallet hade det blivit enorma rubriker i hela världen (vilket bara påståendet om att bevisen fanns genererade). Det skulle bli omöjligt t.ex för Afrikanska Unionen att agera som de gör nu om sådana bevis lades fram. Det är inte ”ordbajseri” för att du har en annan åsikt.

            Men visst, det är lite off-topic.

          • Hela Lockerbieaffären och”erkännandet” att tjänstemännen låg bakom var ju ett beställningsjobb från USA. Ghaddafi ville kunna exportera olja, USA ville ha tillgång till olja. Om Ghaddafi erkände att han visst om attentatet så skulle man inte kunna göra så. Om Ghaddafi däremot gick med på att hans tjänstemän låg bakom utan hans vetskap så skulle både USA och Ghaddafi få som de ville. Det säger ingenting om sanningen. För om det är så att Libyen låg bakom dådet är jag helt övertygad om att Gahddafi kände till det.

            Jo det är ordbajseri du håller på med. Meningslösheter utan substantiell betydelse mer än att det antyder ett intimt samarbete mellan Ghaddafi och USA sen dess. Slutdiskuterat om Lockerbie. Det är off-topic.

  • Det finns självklart skäl att ifrågasätta sanningshalten i de dokument som rebellerna ”hittat”. Att stridsvagnsförare skulle åka runt med dokument direkt signerade av Gaddafi om hur hela städer ska utrotas och ”göra det blå havet rött” är inte direkt troligt. På ungefär samma trolighetsnivå som gällande bevisen om Irans och Iraks massförstörelsevapen som motståndsrörelser lämnat fram. Det andra dokumentet verkade bra mycket troligare.

    Fast alla som är skeptiska till möjlig krigspropaganda är väl ”förnekare” enligt Malm. Han är inte direkt någon hejare på källkritik.

  • Pingback: Libyen: Skicka vapen till rebellerna | Mullvaden()

  • Pingback: Lärdomar av upproret i Libyen « Klassperspektiv()