Det är vad vänstern i Sverige borde kräva och faktiskt också vad mitt parti Socialistiska Partiet säger. Däremot så är FN:s resolution mot detta liksom NATOS insats som stöder sig på denna resolution. Därför måst man också säga nej till FN:s resolution. Men samtidigt bör man vara för att bombningarna från NATO pågår tills rebellerna kan sköta saken själva. Här är jag oense med mitt eget parti. Det primära kravet är alltså att rebellerna i Libyen måste få vapen. Samtidigt bör vi också kräva ett erkännande av övergångsrådet i Benghazi som Libyens legitima regering. Kravet bör riktas till Sveriges regering och till alla andra regeringar om int erkänt Benghazi.
Det är bevisat att Ghaddafi planerat krigsbrott. Allvarliga krigsbrott, ja faktiskt utplånandet av Misratas befolkning, ja faktiskt brott mot mänskligheten. Det finns klar dokumentation på detta som delar av den svenska vänstern tyvärr förnekar. Andreas Malm argumenterar väl i denna fråga på Aftonbladet Kultur idag:
Den 18 juni presenterade The Guardian ett sensationellt avslöjande om händelserna i Libyen. Tusentals dokument som rebeller beslagtagit i och runt Misrata visade svart på vitt hur Muammar Gaddafi beordrat krigsbrott mot civila. Regimens styrkor fick, för att bara ta ett exempel, i uppdrag att utplåna Misrata och ”göra det blå havet rött” av blodet från hamnstadens invånare (lika många som Göteborgs). Medan The Guardians reporter bläddrade genom dokumenten fortsatte mycket riktigt granaterna att regna över Misratas bostadsområden: fler än tusen invånare har dött under den fyra månader långa belägringen, den stora merparten av dem civila.
[…]
Två dagar efter The Guardians rapport publicerade Aftonbladet Kultur en artikel med rubriken ”Myten Libyen”, författad av en Joakim Bröms, med ett befriande enkelt budskap: alltihop är uppdiktat (Aftonbladet 20 juni). Gaddafi har inte begått några krigsbrott. Det finns ”inga styrkta belägg”, inga ”fakta eller bevis”: ”flyganfall mot civila, våldtäktskampanjer, urskillningslösa bombningar av bostadsområden” är inget annat än rykten som rebellerna och Nato låtit plantera för att legitimera sitt krig. Om det är någon part som begått brott är det tvärtom rebellerna. Det är de och deras ”västliga supportrar” som ”motsatt sig en förhandlingslösning”, medan Gaddafi-regimen accepterat ”vapenvila och förhandlingar”. Bröms slutsats var logisk: i Tunisien och Egypten inträffade folkliga revolutioner, men någon sådan existerar inte i Libyen. Här handlar det om ett inbördeskrig. Skulden för det ligger hos rebellerna.
[…]
Något av det mest frustrerande med förnekare av brott mot mänskligheten är att de är så svåra att motbevisa kort och koncist: det finns ofta ett fullständigt överflöd av dokument, fotografier, filmer, vittnesmål, journalistiska beskrivningar, lik, massgravar, sjukhusrapporter som bortom allt rimligt tvivel bevisar att brotten ägt rum. Så var det i Kambodja, i Srebrenica, i Gaza. Så är det i Libyen.
[…]
En revolutionär vänster skulle, till att börja med, kräva vapen till rebellerna i Libyen. Den stora skandalen hittills är att Nato-länderna trots uppenbara logistiska möjligheter vägrat förse dem med de vapen som skulle påskynda demokratins seger. I Sverige skulle således en revolutionär vänster kräva att regeringen Reinfeldt inte bara erkänner det nationella övergångsrådet i Benghazi som landets enda legitima styre – en ren självklarhet – utan också tar Bofors samlade vapenlager och skeppar dit dem omedelbart. Vi borde vara lika intresserade av praktiskt solidaritetsarbete för Syrien, Jemen eller Bahrain som för Gaza: den arabiska revolutionen är, som den palestinska vänstern alltid vetat, en. Ingenting flyttar fram palestiniernas positioner så mycket som demokratiska regimer i grannländerna. Ingenting är mer politiskt värt.
Som Andreas Skriver så hänger dessutom kampen ihop. Kampen i Palestina, Ship to Gaza, kampen i Grekland, kampen i Spanien och Storbritannien. Det går en linje mellan Tahrir, Syntagma och Placa Catalunya. Det är samma kamp, samma kamp mot nyliberalism, privatiseringar, kapitalism. En kamp kryddad med kamp mot korruption, och mot diktatur i viss länder.
- Erkänn övergångsrådet i Benghazi som Libyens enda legitima regering!
- Skicka vapen till rebellerna i Benghazi!
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Röda Lidköping,
Borgarmedia: AB1, 2, DN1, 2, SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Demokrati, Uppror, Revolution, Vänstern, Misrata, Benghazi, Ghaddafi, Övergångsrådet, Vapen, Krig, Inbördeskrig, Andreas Malm, Samhälle, Politik
Relaterat:
Pingback: Libyen: Skicka vapen till rebellerna | Mullvaden
Pingback: Lärdomar av upproret i Libyen « Klassperspektiv