Gothéen och Gadd – flitiga superkargörer i Ostindiska kompaniet

Del 18 av 33 i serien Ostindiska kompaniet

Ostindiska kompaniet

Anders (Andreas) Gothéen (1719-1794) är den person som genomförde absolut flest resor som superkargör till Ostindien och Kina med Ostindiska kompaniets skepp. Totalt genomförde han 11 resor som superkargör mellan 1743 och 1781, plus ett antal andra. Han var bland annat med på Götheborg när den förliste i Göteborgs hamninlopp. På samma resa var flera andra personer som senare skulle bli både kaptener och superkargörer med som besättningsmän av olika slag. Exempelvis Fredrik Wilhelm König, Magnus Borgman, Johan Rundsten (som styrman), Simon Gustaf Ruuth, Isaac Selle och Gustav Gabriel Lood (1726-79). Han arbetade ofta tillsammans med George Kitchin under de tidiga åren och senare flera resor med J.C. Osterman och Carl von Heland. Han var gift med Margaretha Elisabeth Gadd som troligtvis var syster till en annan superkargör, Andreas (Anders) Gadd (c:a 1725-1767).

Anders Gothéen var son till Lars Gothéen d.ä. och han bror Lars Gothéen d.y. var kämnär (en slags domare). Denne dog 1766 varefter sterbhuset sattes i konkurs.

Anders Gadd var gift med Magdalena Beijer (1734-1803). Hon var dotter till Gabriel Fredrik Beyer (1705-82)  och Fredrika Dorotea Cock (1713-1744). Gabriel Fredrik Beyer var också superkargör i Ostindiska kompaniet med 5 resor mellan 1745 och 1754. Hans son (och Magdalena Beyers bror) hette också Gabriel Fredrik Beyer (1731-1788) och var gift med Clara Schutz (1738-95), dotter till direktören i Ostindiska, Jacob Schutz (1709-72) och Christina Olbers. Efter Anders Gadds död gifte Magdalena Beijer om sig med Peter Petersson Bagge (1743-1819). Anders Gadd genomförde 5 resor som superkargör mellan 1746 och 1765. Oftast tillsammans med andra frimurare som kapten C.G. Ekeberg:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ar 1759, bara fyra år efter logens tillkomst, skulle sju frimurare avresa till Kina och begärde då tillstånd att få hålla loge på utrikes ort. Färden företogs med två fartyg. Det ena var ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. Det andra var ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Dessa var båda frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht – en av Göteborgslogens grundare – Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg [Levinius Olbers, min anm.]. Det var säkert Friedrich Habicht som med sina erfarenheter från en tidigare resa funnit det lämpligt att kunna hålla det frimureriska intresset levande och tagit initiativet till att söka tillstånd att hålla loge under resan. Detta beviljades av Logen i Göteborg.

Det första tillfället till logemöte kom ganska snart, nämligen när skeppen anlände till Cadiz, dit de flesta ostindiefararna seglade för att sälja den last som medtagits från Sverige i form av järn mm. i utbyte mot silverpiastrar som kineserna föredrog framför all annan valuta. Även de hemgående skeppen angjorde ibland Cadiz. Sålunda råkade ”Prins Carl”, som var på hemväg och hade flera frimurare ombord, befinna sig i Cadiz samtidigt med de båda ovan nämnda utgående skeppen. Nu begagnade sig de utseglande frimurarna av sitt tillstånd att hålla loge, vilket skedde ombord på ”Prins Carl”. Logen i Göteborg fick en rapport om händelsen i form av ett protokoll. Av detta framgår att man erhållit ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde de konvojerande svenska krigsfartygen som även de låg i hamnen i Cadiz. Av dessa blev tre efter fartygets hemkomst på hösten samma år invalda i ”Salomoniska Logen” i Göteborg.

I Kanton hyrde Ostindiska kompaniet ett faktori, men dess väggar var tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas hölls alla sammankomster ombord på ett av skeppen. Efter ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” avresa upphörde logearbetet i Kanton, eftersom de personer som innehade logetillståndet inte längre befann sig där. Detta hindrade emellertid inte frimurarna i Kanton att träffas.

Varje svenskt skepp som kom dit hade frimurare ombord. Inte mindre än 40 av superkargörerna var frimurare, och bland kaptenerna rörde det sig om ungefär halva antalet. Vissa superkargörer var s.k. kvarliggare, dvs. de stannade i Kanton och for hem med något senare ankommet skepp. En del blev kvar där i upp till 9 år. Även ombord på de andra nationernas skepp fanns frimurare. Man kan utgå från att alla frimurare, oavsett nationalitet, kände en viss samhörighet. De ville gärna hålla sina frimurarkunskaper vid liv och utbyta tankar med personer som de kunde lita på och anförtro sig åt. Någon formell loge kunde givetvis inte hållas, men de svenska frimurarna brukade träffas ombord på något skepp vid sammankomster som gick under namnet Frimurare Sällskapet.

[…]

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

Fadern till syskonen (om de nu är syskon) Gadd hette eventuellt Carl Christian Gadd. En Gabriel Gadd genomförde 3 resor som kapten under åren 1799-1806. Eventuellt var han son till Anders Gadd.

Med all sannolikhet så deltog både Anders Gothéen och Anders Gadd i den lönsamma opiumhandeln med Kina, eller rättare sagt smugglingen av opium till Kina via Ostindiska kompaniets fartyg och Kanton.

Utöver att vara handelsmän, affärsmän, sjömän och smugglare var många på de Ostindiska fartygen också intresserade av natur och botanik. En del var amatörlärjungar till Linné, som som exempelvis Clas Alströmer och kapten C.G. Ekeberg. Många hemförde intressant dokumentation och intressant fynd från resorna till Ostasien och Kina. Andra var mera proffessionella.

Lars Gothéen (1750-?), son till Anders Gothéen, genomförde två resor som superkargör tiden 1782-1786 och ett antal andra resor. En annan son var handelsmannen Jacob Gothéen (1762-1828) som var delägare i firman Brandt & Gothéen. Anders Gothéens dotter Christina Gothéen  (1749-1825) gifte sig med den rike John Hall d.ä. (1735-1802) och förde förmodligen med sig en hel del rikedom från sin far med i boet. Christina Hall var föremål för den sydamerikanske frihetskämpen Francisco de Mirandas kärlek och uppvaktning. Han besökte paret Hall på Gunnebo år 1787 under en resa i Norge och Sverige för att söka stöd för frihetskampen i Sydamerika.

Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, arbetade åren 1742-48 åt Anders Gothéen och 1748-51 åt Anders Gadd. 1756 fick Anders Björnberg burskap och blev handlande med egen firma.

Läs mer på Gamla Göteborg

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Chalmers – Ostindiska, opiumsmuggling och slöjdskolaConradi och Koschell – incest, skeppsbroadel och Ostindiska >>
About these ads