Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – storstrejken 1902

När allmän och lika rösträtt i Sverige genomfördes i etta antal steg var det ett resultatet av en lång kamp från arbetare och fackföreningar, från kvinnoorganisationer och vänsterorganisationer. Rösträtten var ingen skänk från ovan, det var inget som högern införde, inget som socialdemokraterna eller liberalerna gav oss. Inget resultat av parlamentarism eller parlamentariska val i första hand. Det var istället resultatet av en lång kamp för allmän och lika rösträtt för alla.

Ett avgörande steg, men inte det första steget var det som ledde fram till storstrejken 1909 och storstrejken, som visserligen blev en förlust för arbetarna, men ändå kom att leda til förbättringar på sikt. Knut Bäckström har skrivit om detta i en bok, Arbetarrörelsen i Sverige, 1958, med en nyutgåvor 1963, 1971 och 1977. Men historien är längre än så och jag ska börja med den politiska storstrejken 1902 trotsatt det hela egentligen börjar årtionden tidigare. Så här skriver Bäckström:

Arbetarpartiet proklamerar storstrejk för allmän rösträtt

Inför sekelskiftet togs arbetarpartiets krafter helt i anspråk för att leda försvaret av fackföreningsrörelsen mot de kapitalistiska arbetsgivarnas attacker. Under tiden genomförde de härskande politiska krafterna en ny härordning, som lade tunga bördor på folket. Det hade förutsatts att den skulle förknippas åtminstone med en utvidgning av rösträtten. De liberala hade krävt det, en del med motiveringen att den nya härordningens bördor då lättare skulle fördragas av folket. Därav blev dock intet.

I trontalet 1902 nämndes för första gången att en rösträttsreform skulle framläggas av regeringen. Den nye justitieministern med det sedan mycket bekanta namnet Hjalmar Hammarskjöld framlade propositionen i mars och åstadkom därmed en ny besvikelse för alla demokratiskt stämda människor. Inkomststrecket skulle sänkas från 800 till 600 kronor, men i stället skulle åldersstrecket höjas från 21 till 25 år. Ungkarlar skulle bara få halv rösträtt tills de fyllt 40 år. För att det skulle låta bättre, hette det att den som gifte sig eller fyllde 40 år skulle få en tilläggsröst. Kvinnor skulle alltjämt inte få någon rösträtt alls. Även skattestrecket skulle skärpas. Följden av förslaget skulle ha blivit att valmanskåren till andra kammaren i hela landet skulle ökat med endast 45.000 väljare, om man även räknar med dem, som skulle ha halv rösträtt. Att det nya förslaget var till nackdel för arbetarklassen framgick av att så gott som hela ökningen av valmanskåren skulle falla på landsbygden, under det att ökningen i Stockholm, Göteborg och de stora industristäderna bleve ingen eller nästan ingen i en tid då städernas invånarantal var i ständigt stigande på landsbygdens bekostnad.

Bland arbetarna steg förbittringen. Året förut hade vissa förberedelser för en aktivering av rösträttskampen vidtagits. På Sjätte skandinaviska arbetarkongressen i Köpenhamn den 22-24 augusti 1901 antogs ett uttalande, som hade följande lydelse: ”Då den svenska underklassen gång på gång under en följd av år med användande av alla medel förgäves krävt införandet av allmän rösträtt, lovar kongressen Sveriges arbetare att de, ifall rösträtten alltjämt kommer att förvägras dem och de till följd därav tvingas att använda ett så allvarligt medel som allmän arbetsnedläggelse, skall få det kraftigaste och mest energiska stöd, både moraliskt och pekuniärt, av Danmarks och Norges arbetarorganisationer. Hela ansvaret för de olyckor över land och folk, som följer med en allmän arbetsnedläggelse, bäres av de oförstående, reaktionära svenska makthavarna.”

På genomresa till Sjätte skandinaviska arbetarkongressen i Köpenhamn hade de svenska
delegaterna hållit en konferens i Malmö den 21 augusti 1901. Stämningen för politisk
storstrejk såsom taktiskt kampmedel för allmän rösträtt var mycket stark. Konferensen beslöt därför att organisera en storstrejksfond och ålägga medlemmarna att betala var sin dagsinkomst till densamma. Insamlingens förvaltning uppdrogs åt partistyrelsen och landssekretariatet. Partiets verkställande utskott ålades samtidigt att inkalla extra partikongress under 1902 för att behandla frågan om rösträttsaktioner.

Kort tid efteråt beslöt partistyrelsen och landssekretariatet att vid sidan om insamlingen företa en allmän omröstning bland medlemmarna om huruvida storstrejk borde tillgripas i kampen för allmän rösträtt.

Så fort regeringens proposition i rösträttsfrågan blev känd utsände partistyrelsen kallelse till den förut beslutade extra partikongressen. Den ägde rum den 10-13 april och räknade 160 ombud. Det meddelades på kongressen att go procent av de cirka 20.000 partimedlemmar, som deltagit i den allmänna omröstningen, hade röstat för att storstrejk skulle tillgripas, och att insamlingen ditintills inbringat 60.000 kronor. Den steg sedan till cirka 100.000.

Ställd inför det faktum, att storstrejken skulle bli verklighet, hesiterade ånyo Branting. Inför kongressen hade han skrivit en artikel, vilken Kata Dalström karaktäriserade som ”misstämningsogräs”. I artikeln skrev han att läget var tilltrasslat och invecklat och att det erbjöd betydande svårigheter att öva det tryck på makthavarna, som man önskat och hoppats att arbetarklassen skulle prestera. På kongressen beklagade han sig över att de insamlade medlen inte var tillräckliga för att genomföra en storstrejk och föreslog att aktionen skulle begränsas till demonstrationer.

Landsorganisationens nye ordförande Herman Lindqvist erinrade om besluten på föregående års Malmökonferens och ansåg att man icke fick tveka, när det gällde att handla. Han föreslog en veckas strejk, vilket väckte starkt bifall hos kongressen. De allra flesta yrkade på storstrejk, för vilken den övervägande arbetarmajoriteten i partiet givit ett klart votum, och Branting blev nästan ensam om sin ståndpunkt. På tredje dagen antog kongressen en detaljerad aktionsplan, vilken gick ut på att genomföra massdemonstrationer varje söndag från den 20 april till den dag konstitutionsutskottets beslut bekantgjorts. Därefter skulle möten genomföras varje kväll och medan riksdagen behandlade frågan skulle allt arbete i hela landet ligga nere. Kongressen valde ett storstrejksutskott att leda aktionen. I detta valdes Hjalmar Branting, Herman Lindqvist, Kata Dalström, Charles Lindley, C. G. T. Wickman, August Palm, Gerhard Magnusson med flera.

Aktionsplanen sättes i verket

Planen bekantgjordes omedelbart på söndagseftermiddagen genom flygblad och på ett i förväg sammankallat möte, till vilket 15.000 personer infunnit sig. Redan i det nummer av Social-Demokraten, där Brantings kritiserade defaitistiska artikel var införd, annonserade stockholmskommunen detta möte under parollen ”Rösträtt eller storstrejk!” Efter mötet uppstod spontana demonstrationer genom huvudstadens centrum till den stockholmska arbetarklassens stolthet, det nya Folkets hus.

Kongressens beslut om kampen för allmän rösträtt hälsades med stor entusiasm. Viktor
Larsson, som då var liberal riksdagsman, skrev i Hallandsposten: ”Gårdagen kan bli en märkesdag i vår svenska historia. För första gången trädde då Sveriges organiserade arbetarklass fram som en ny kämpe på den riksdagspolitiska arenan, färdig att med sin järnhandske direkt gripa in i tornérspelet därstädes. Den nye riddaren är icke så värst skolad i den finare parlamentariska fäktkonsten, men hans arm är stark och hans vapensköld bär ett tecken, i vilket han måste segra, nämligen rättvisans. Det beror endast på hans motståndare hur pass dyrköpt segern skall bli.”

De demokratiska kraven möts med polisterror

Nästa söndag, den 20 april, blev den första stora demonstrationsdagen. Det beräknas att
75.000 svenskar den dagen demonstrerade för demokratisk rösträtt. 25.000 arbetare deltog i mötet på Lilljans i Stockholm. När det var slut tågade deltagarna i olika kolonner genom stadens centrum för att liksom efter föregående söndags spontana demonstrationer samlas vid Folkets hus. När kolonnerna nått stadens centrum blev de slagna i blod av den beväpnade polisen. Ett rått polisöverfall gjordes vid Jakobs kyrka i närheten av Gustav Adolfs torg, varefter demonstranterna förföljdes upp i gatorna, där polisen fortsatte att slå och anhålla. Senare, när stora massor samlats utanför Folkets hus och till trängsel fyllt gatorna, gjorde polisen från Drottninggatan ett nytt väpnat överfall på denna massa. Även kvinnor och barn förföljdes på trottoarerna med polisbatonger.

Regeringen hade förberett sig för rösträttsstriden i huvudstaden genom att inför densamma utnämna Akarpslagens tillskyndare, dåvarande Malmölandshövdingen Robert Dickson till överståthållare. Sedan flera år låg den svenska arbetarrörelsens tyngdpunkt inte längre i Skåne utan avgjort i Stockholm. De härskandes pålitligaste redskap måste sålunda placeras där och han tillträdde alldeles inför rösträttsaktionen. ”Herr Dickson är oss påtvungen mot hela stockholmsopinionens protest”, konstaterade Social-Demokraten. Denne Dickson var det som låg bakom den lömska och brutala polisterrorn mot stockholmsarbetarnas demonstrationer för ökad demokrati.

Stockholms stadsfiskal som av Social-Demokraten betecknats som en ”fara för allmän
ordning och säkerhet”, ingrep personligen med sin käpp, bland annat utanför Folkets hus, och fick resten av sitt liv bära namnet ”Stendahl med käppen”. Av de många anhållna blev 42 häktade och åtalade av stadsfiskalen, de flesta för ”ledning av upplopp och anstiftan av uppror”, för vilket domar på upp till 10 års straffarbete kunde utmätas. Bland de anhållna var Kata Dalström, som förts till polisen för att hon vid utgången ur Folkets hus frågat polismästaren, med vilken rätt han låtit driva bort arbetarna från deras eget hus.

När rådhusrätten efter omkring en månad övertog saken, satte den genast alla häktade på fri fot. Den första domen kom först i mitten av augusti och den löd på 10 kronors böter. Även alla övriga domar utom en blev obetydliga bötesbelopp, vilket den demokratiska pressen och gemene man väl förstod att värdera som ett svidande nederlag för reaktionen. Domarna ville icke riskera sin auktoritet genom att utmana hela folkopinionen.

De reaktionära krafterna hade dock tvingats till reträtt långt tidigare. Adolf Hedin begärde genast i riksdagen att få interpellera regeringen om polisöverfallet i Stockholm, men det vägrades av andra kammarens majoritet. Detta bara ökade protesterna. Bland annat uppvaktades statsministern von Otter av samtliga stockholmsriksdagsmän i andra kammaren, vilka krävde demonstrationsfrihet och slut på polisterrorn. Protesterna blev så många och mäktiga att regeringen mot slutet av veckan tog sitt förnuft tillfånga och gav sin överståthållare Dickson befallning att tillse att polisen i fortsättningen för egen del iakttog lugn och ordning under de fortsatta rösträttsaktionerna.

Söndagen den 27 april blev en ny stor märkesdag för den svenska arbetarklassen. Erik
Thyselius betecknar den 20 april som ”en vanärans och skammens dag för den stockholmska ordningsmakten” och den 27 april som dess ”bot- och bättringsdag” och en ”hedersdag för huvudstadens organiserade arbetare”. ”Av förra söndagens blodiga sådd hade spirat upp ett säde, som lovar en vacker framtidsskörd”, skrev Viktor Larsson. Uppslutningen var enastående. Uppemot 40.000 personer deltog i mötet och demonstrationerna, vilka i själva verket blev de första legala, av polisen tillåtna arbetardemonstrationerna i Stockholm. Med arbetarna för rösträtt och särskilt i protest mot den föregående söndagens övergrepp mot arbetarnas demonstrationer slöt en kolonn på 300 studenter i vita mössor upp i demonstrationen. Med arbetarna gick också en stor del av den svenska kultureliten, däribland en rad professorer, författare och konstnärer. Så sågs i tåget flera medlemmar av den berömda konstnärsgruppen Opponenterna med Richard Bergh, Karl Nordström och Nils Kreuger i spetsen. Även flera riksdagsmän marscherade med.

Arbetarnas organisationer hade själva tagit ansvaret för ordningen på de gator, genom vilka demonstrationen drog fram. Polisen höll sig enligt order helt passiv.

Även ute i landet var tillslutningen större än föregående söndag. I Göteborg deltog denna gång 25.000 mot förut 3.000. I Malmö deltog 15.000. Där talade dr Knut Wicksell och varnade mot ”rysskräcken, som för närvarande är på väg att omintetgöra alla kulturframsteg i vårt land”.

1 maj lades arbetet allmänt ned och det blev trots snö och regn nya imponerande uppmarscher.

Den politiska storstrejken

Aktionerna fortsatte och stegrades planenligt. Den 15 maj började diskussionen i riksdagen. Storstrejksledningen underrättade de lokala organisationerna genom telegram. Arbetarna lämnade sina arbetsplatser. På många platser blev strejken så total den över huvud kunde bli. I Stockholm arbetade endast vattenledningsverket och belysningen för riksdagshuset. I övrigt låg allt arbete nere. Trafiken stod stilla. Inga tidningar kom ut. Arbetarna samlades på gatorna och diskuterade. Den gamle demokratiske liberalen Adolf Hedin, som var ytterst klen och led av partiell förlamning, ringde som vanligt efter en droska för att komma till rösträttsdebatten i riksdagen. Hyrkuskverket förklarade älskvärt men omedgörligt att det inte kunde stå till tjänst. Till slut förklarades att de inte fick köra annat än vid begravningar. ”Men jag skall just till en begravning”, förklarade Hedin och efter kontakt med strejkutskottet i Folkets hus lär han ha fått en droska.

Även i landsorten var strejkenheten storartad. Sammanlagt strejkade enligt rapporterna till storstrejkutskottet 120.000 arbetare de tre dagar som diskussionen pågick i riksdagshuset. I Stockholm var antalet deltagare 42.600, i Malmö 13.000, Göteborg 12.000, i vardera Eskilstuna, Hälsingborg och Gävle 4.000. Cirka hälften av de strejkande var ännu oorganiserade och Landsorganisationens medlemstal var inte ens tredjedelen så stort som antalet strejkande. Aktionen var grandios och gjorde ett mäktigt intryck. Strejkledningen höll styvt på att mönstergill kampdisciplin skulle råda, vilket även blev fallet och ökade effekten.

Det var partiorganisationerna som ledde strejken. På sina håll underlät de lokalt att ta initiativ, men i allmänhet lade arbetarna ändå ned arbetet. Så skedde bland annat i Örebro, där 1.500 arbetare på eget initiativ strejkade, trots att den socialdemokratiska arbetarkommunen inte efterföljt partiets paroll. På en del platser kunde den politiska strejken genomföras i samförstånd med arbetsgivarna, som hade förståelse för arbetarnas demokratiska krav. Så fick arbetarna vid Stockholms skofabrik full betalning för strejkdagarna och Pilsnerbryggeriet i Stockholm hade dukat kaffe och avec som en välkomst till arbetarna, när de återkom från den politiska strejken. Enligt uppgift i Social-Demokraten blev endast cirka 1.600 arbetare i hela landet trakasserade. Av dessa kom cirka hälften på landets största maskinverkstad Separator i Stockholm, där allmän återgång för de 825 arbetarna vägrades. Här blev konflikten långvarig och först sedan det misslyckats att få ny arbetskraft från Tyskland eller annat håll tillerkändes arbetarna återanställnings- och organisationsrätt. Arbetarna hade hållit tappert stånd och endast i ett par fall hade någon gett efter för firmaledningens olika trick att spräcka arbetarfronten och att få dem att börja enskild återgång till arbetet. Det skulle visa sig, att avtalet blev slutet utan fullgoda garantier, för vilket sedan organisationsledningen fick uppbära kritik. Denna kritik passade en del anarkistiska element med Hinke Bergegren i spetsen på att söka utnyttja för att utså splittring i kampen för den allmänna rösträtten. Bergegren, som strax förut skrutit med att han inte värdigades tillhöra partiet, trängde nu in på organisationsmötena och bedrev sin demagogiska trafik, dock utan att vinna framgång.

Den tre dagar långa politiska strejken var en imponerande manifestation av arbetarklassens och den revolutionära arbetarrörelsens beredskap att ställa sig i spetsen för den demokratiska kampen. Under riksdagens sammanträden för behandling av rösträttsfrågan hade överståthållaren genom en dagorder låtit avspärra hela Riddarholmen, där riksdagen då sammanträdde. Den fick inte störas, men den kunde inte undgå att ta intryck. Branting redogjorde i sitt första tal för stämningen ute i landet och läste upp ett flertal telegram och uttalanden. Debatterna blev mycket segslitna.

Konstitutionsutskottet hade visserligen underkänt regeringspropositionen, men dess majoritet hade kommit med ett förslag som var ännu mera utmanande förarbetarklassen. Branting hade motionerat om allmän och lika rösträtt för män. Motionen fick 68 röster mot 155 för avslag. Dåvarande liberalen Carl Lindhagen hade motionerat om allmän rösträtt även för kvinnor och fick på detta förslag 64 röster. Det var imponerande siffror för båda motionerna i en så odemokratiskt sammansatt församling. Varken regering eller utskott kunde genomdriva sina förslag. De demokratiska riksdagsmännen ansåg det bättre att inget förslag antogs än en dålig kompromiss, då den blott skulle fördröja en verklig reform. Följden blev att riksdagens båda kamrar antog förslag om återremiss till regeringen. I riksdagens skrivelse till regeringen begärdes förslag om proportionella val i stället för de dåvarande majoritetsvalen och att de skulle vara baserade på allmän rösträtt för män med bestämda garantistreck.

I alla kretsar bedömdes dessa beslut så, att frågan fallit framåt och att detta var ett oväntat gott resultat av arbetarklassens grandiosa aktion. Arbetarklassen hade avgett sitt votum och vunnit en betydande politisk seger utom att den blivit mycken kamperfarenhet rikare.

Regeringen von Otter föll och drog mycken glad självtillit hos de härskande kretsarna med sig i fallet. I stället hämtade de senare på nytt fram sin pålitlige Boström, som skulle sitta tills den svenska arbetarklassen efter ett par år gick ut i en stor politisk aktion av helt annat slag. För att genomdriva en demokratisk rösträtt i vårt land skulle det emellertid fordras maktspråk av än större mått från det arbetande folkets sida.

Ur min synpunkt påminner detta inte så lite om vad som hädner I Grekland eller vad som hänt och händer i den del av världen där det främst pratas arabiska. Det är viktigt att kunna sin egen historia. Demokratins införande i Sverige var resultatet av uppror och kamp. Arbetarklassens kamp. Överklassen och deras parti (det som är dagens Moderata Samlingsparti) stretade emot bäst de kunde.

Intressant?
Bloggat: Sjöstedt, Röda Berget, Vänster i Uppsala, ARAR,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD, GP, SVT, EX, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

8 svar på “Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – storstrejken 1902”

  1. Låt oss leka med tanken att situationen var den omvända och Arkelsten
    var socialdemokrat. Vad hade DN/SvD/Expressen/TV4 rapporterat?
    ”Sofia Arkelsten, fortfarande skakad av de senaste avslöjandet om vidlyftiga
    bjudresor från oljeindustrin, måste nu bemöta anklagelser om
    historierevisionism. Den enda som ger Arkelsten rätt är Anders
    Edwardsson, S-märkt doktorand vid det nordkoreanska universitetet för
    propagandastudier. Arkelsten, som tidigare inte velat ge några
    kommentarer kring de svarta pengar som kopplats till två av hennes
    senaste lägenhetsaffärer, försöker nu släta över tidigare uttalanden..”

  2. Detta är inte första gången som Moderaterna försöker gömma sin bakgrund under mattan. De gnäller gärna på vänstern och ”deras mörka förflutna”, men till skillnad från moderaterna så studerar både socialdemokratin och vänstern och kritiserar sin bakgrund – men det är något man oftast är stolt över. ”Vi lär av historien” är en känd progglåt inom vänstern.

    Hur många tänker idag på att MUF bildades som Ungsvenskarna – ett nationalistiskt ungdomsförbund? Det finns många färger av brunt som gömmer sig i högern. 

    Vänstern brukar vara bättre med att stå för sin historia som absolut inte är fläckfri. Högern försöker däremot gömma sin – lite som med sin politik. Den ska sakta genomföras, men man pratar inte för högt om den.

Kommentarer är stängda.