Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – 1905

När allmän och lika rösträtt i Sverige genomfördes i etta antal steg var det ett resultatet av en lång kamp från arbetare och fackföreningar, från kvinnoorganisationer och vänsterorganisationer. Rösträtten var ingen skänk från ovan, det var inget som högern införde, inget som socialdemokraterna eller liberalerna gav oss. Inget resultat av parlamentarism eller parlamentariska val i första hand. Det var istället resultatet av en lång kamp för allmän och lika rösträtt för alla.

Ett avgörande steg, men inte det första steget var det som ledde fram till storstrejken 1909 och storstrejken, som visserligen blev en förlust för arbetarna, men ändå kom att leda til förbättringar på sikt. Knut Bäckström har skrivit om detta i en bok, Arbetarrörelsen i Sverige, 1958, med en nyutgåvor 1963, 1971 och 1977. Storstrejken 1902 har jag redan skrivit om och nu är det dags för 1905 då det också hände en del avgörande saker. Rysk revolution och norsk frigörelse från Sverige exempelvis. Bägge hade naturligtvis effekter på kampen för demokrati i Sverige. Men här ska jag främst citera Bäcktsröm kring händelser i Sverige. Som en följd av strejken 1902 och framgångarna för arbetarklassen och arbetarorganisationerna så började kapitalisterna också organisera sig:

Företagarna organiserar sig

Om regeringen och de statliga myndigheterna 1902 blev överraskade av arbetarklassens
slagkraft och sammanhållning, så blev företagarvärlden närmast skräckslagen och handlade under de närmaste åren tidvis i blindo.

Förut hade den mestadels använt taktiken att inte räkna med fackföreningarna, inte erkänna dem eller rentav förbjuda dem och vräka medlemmarna från deras bostäder i bolagshusen. Och så går plötsligt över 85 procent av hela industrins arbetare, organiserade som oorganiserade, ut i en politisk strejk för demokratiska krav! Det hade inte gått mer än tre veckor efter strejken, förrän Sverige fick sin första moderna arbetsgivarorganisation. Det var den svenska verkstadsindustrins ägare, som sammanslöt sig till Svenska verkstadsföreningen, och den skulle snart låta tala om sig för sin vildsinta framfart. Den 17 september samma år bildade den övriga storindustrins ägare Svenska arbetsgivareföreningen, och i början av året därpå bildades inom byggnadsindustrin och därmed sammanhängande branscher den tredje moderna arbetsgivarorganisationen, nämligen Centrala arbetsgivareförbundet.

Av dessa var Svenska arbetsgivareföreningen den största och mäktigaste. Då företagare och bolag, som inbördes konkurrerar, i motsats till arbetarna inte kan vara frivilligt solidariska med varandra, införde arbetsgivarföreningen garantibestämmelser för ansvarighetsbelopp vid konflikter. Om en företagare svek i en konflikt riskerade han att förlora sin egendom. Djupt karaktäristiskt är att rösträtten på arbetsgivarnas stämmor inte räknades per företagare eller deras kapital utan efter det antal arbetare vederbörande hade anställda. Antalet arbetare bestämde för övrigt också normen för garantibeloppen. I sin egen krets erkände alltså företagarna att det var arbetarna som gav företagen deras värde.

I den officiella redogörelsen för de många öppna konflikterna under åren 1903 till 1907 står det ofta som slutsummering: ”Arb:nes fordringar beviljades.” På det sättet steg också lönerna för flera arbetargrupper.

Arbetsdagen hade förkortats till under 10 timmar i genomsnitt och vad som var särskilt viktigt, företagarna tvingades i många fall återanställa trakasserade arbetare. Striderna var ännu av lokal natur och gällde avtal för den egna arbetsplatsen. Därigenom fostrades en stor kader av fackliga kämpar, som förde sina led i kamp fram till bättre positioner ekonomiskt och socialt.

Genom skicklig ledning och sammanhållning hade Stockholms hamnarbetare förbättrat sin ställning. Våren 1903 hade stuvarbolagen laddat upp för en ny strid. De uppsade avtalet till den 1 april och dekreterade att lönerna skulle sänkas från 50 till 40 öre i timmen. De över 300 arbetarna avvisade anbudet och arbetet upphörde. Stuvarna hade strejkbrytare i beredskap, värvade av utsända agenter i sådana delar av landet, dit arbetarrörelsen ännu inte nått. De inlogerades på ett fartyg, som förankrats ute på Strömmen och som hette ”Lennart Torstensson”. Det döptes av Stockholms arbetare till Lump-Lena, som sedan blev ett begrepp för flytande strejkbrytarlogement. Dessa strejkbrytare utspisades frikostigt med brännvin för att de inte skulle ta intryck av de stora allmänna arbetardemonstrationerna i hamnen. Det hjälpte dock inte. Strejkbrytare deserterade i strid ström och vände hem en erfarenhet rikare. Deklasserade, kriminella element, som stannade, sänkte arbetstakten betydligt, men stuvarbolagen var länge envisa. Först på hösten lämnade ett par av dem fronten och i slutet av januari 1904 slöts sedan ett allmänt avtal, som till och med var bättre än det förra.

I Stockholm var därmed stuvarbolagen besegrade, men under tiden hade hamnarbetarna i
Gävle trots stora sympatimanifestationer av stadens övriga arbetare kapitulerat för liknande lönesänkningskrav. När Stockholmsstriden förts till seger, tog de emellertid upp kampen på nytt och vann på kort tid fullständig seger.

Verkstadskonflikten

Nio månader efter sin tillkomst ansåg sig Verkstadsföreningen mogen att gå till attack mot Sveriges verkstadsarbetare, de som genom sin yrkesskicklighet mer än andra skänkt ära och anseende åt vårt land ute i världen. Förevändningen var att de åtta gjutarna vid Hvilans mekaniska verkstad utanför Kristianstad begärt 5 öre mer i timmen. På fackförbundsledningens inrådan sänktes kravet till 3 öre, men när även det avslogs lade de ned arbetet.

Med anledning av dessa åtta arbetares aktion för en så blygsam löneökning beslöt Verkstadsföreningens överstyrelse med sin ordförande, Separatorchefen John Bernström, att i snabb följd lockouta alla arbetare under sin domvärjo, inalles 15.000. Gjutarförbundets ledning genomförde en snabbomröstning bland sina medlemmar, som skulle visa om man ansåg att arbetarna i Hvilan skulle bjuda spetsen eller retirera. Sveriges gjuteriarbetare gick in för att anta utmaningen med 1.223 röster mot 64. Lockouten begynte i Skåne den 29 juni 1903 och spreds till hela landet den 6 juli.

Kampen fördes med stor frenesi. Bernström utgav en propagandaskrift under titeln ”Nakna fakta” med så mycket osanningar, att den kallades ”Rama lögner”. En senare direktör för Verkstadsföreningen, Georg Styrman, har i en historik, nyktrare än vad 1903 kunde väntas, motiverat lockouten: ”Man synes ha ansett att det icke utan kraftåtgärder gick att stoppa en rörelse som fått sådan vind i seglen som fallet var med de vid verkstäderna opererande fackföreningarna …” Då det begav sig var språket annorlunda. Då uttryckte sig Lindholmens direktör Sven Almqvist så här: ”Jag skall djävlar i mig ta ytterrockarna av arbetarsnobbarna på det här stället åtminstone.”

Landshövdingens medlingsförsök avvisades av Hvilans direktör, som hänvisade till
Verkstadsföreningen. LO-ledningen vände sig då till denna och antydde möjligheten att överlämna konflikten till skiljenämnder. Detta förklarade sig Verkstadsföreningens överstyrelse intresserad av, men krävde att arbetet — som de alltså själva stoppat — först skulle återupptas över hela linjen. Innan så skett skulle inte ens förhandlingar få föras. Sådana kom dock till stånd, men resulterade endast i uppgörelse om allmän återgång utan repressalier den 3 augusti 1903, och därefter uttalades ”önskvärdheten” om uppgörelser genom förhandlingar, förmedling eller skiljedom. Därmed hade fackföreningarna erkänts som förhandlingspartner av en arbetsgivarorganisation, men i praktiken fick det föga betydelse. Gjutarna i Vilan fick ingen ny uppgörelse och tvingades arbeta på de gamla villkoren. En del av dem fick snart arbete på en annan verkstad med tio öre mer i timmen, och de flyttade till andra industrier trots att Hvilans direktör då till och med ville betala ännu mera till dessa arbetare, om vilka han under konflikten i landets press spritt ryktet att de var lata och inte förtjänade att få mer än de hade.

Det blev över huvud taget inte några avtalsuppgörelser vid de mekaniska verkstäderna. Det hjälpte inte att Hjalmar Branting sökte beveka företagarna med att avtäcka en tre meter hög minnessten i Eskilstuna Folkets park, på vilken det ristats: ”Första steget taget till tvistefrågors lösning genom skiljedom. Rättvisa och förstående mellan samhällsklasserna skall bereda marken åt ett lyckligare släkte.”

I nära två år förhalade och saboterade Verkstadsföreningen medlingsförhandlingarna, tills de öppet bröt dem den 23 mars 1905. Reformisterna hade misslyckats med att sprida illusioner om skiljedomens möjligheter att ge ”rättvisa och förstående” mellan klasserna. Nu gick arbetarna vid en rad verkstäder i strejk för lokala avtal. Civilministern var oroad för situationen och ville medla. Regeringen stod inför uppgörelsen med Norge och räknade att en storkonflikt skulle försvaga dess ställning betänkligt, vilket också skedde. Verkstadsföreningen krävde att arbetet skulle återupptas vid alla verkstäder, innan den gick med på förhandlingar, och när detta inte lyckades, förklarade den allmän lockout i hela verkstadsindustrin från den 10 juni.

Någon dag tidigare uppsade norska stortinget unionen med Sverige. Till och med de
stockreaktionära redaktörerna Karl Hildebrand för Stockholms Dagblad och Adolf Hallgren i Stockholms-Tidningen bönföll på mångas uppdrag i ett ”Brev till Verkstadsföreningen” att den skulle avbryta lockouten, åtminstone i fjorton dagar, på grund av den politiska krisen, vilken de betecknade som den värsta sedan Finland förlorades 1809. Även denna vädjan avvisades.

Konflikten omfattade nu 97 verkstäder med över 18.000 arbetare. Verkstadsföreningen hade undantagit oorganiserade arbetare och Svenska arbetarförbundets medlemmar från lockouten, men det var mycket få som lät sig värvas till blockadbryteri. Bernström, som ännu stod i spetsen för Verkstadsföreningen, trodde det skulle bli en kortvarig match. Han spådde först sex veckor, sedan tio och därefter spekulerades det i att arbetarfronten skulle svikta den i oktober, när hyran skulle betalas. Man betalade nämligen på den tiden kvartalshyror.

Men arbetarna hjälptes åt solidariskt. Alla bidrog efter förmåga och författarinnan från arbetarkvarteren på Kungsholmen, Maria Sandel, skrev ett stort rimmat upprop, där slutstrofen löd:

O, trälande syster, grotteslav och du, bildade proletär,
för oss tar vår stridande broder hugg, så läkom de sår han bär!
Han är hetsad och hatad av maktens folk, han har ingen mer än oss...
Till ”onkel” med rock, med kjol och med hatt, och låt bli att dra ett bloss,
om ej annan utväg finns
att din skärv du giva kan!
Du skall se att slaget vinns.
Skall han stå en oböjd man
eller piskas av svält till despotens fot? Det beror på dig kamrat.
Ah! Låt slantarna regna i slik en mängd, att det ekar i Svea stat!

Insamlingsresultatet blev betydande och inte en enda verkstadsarbetare kunde vräkas för hyresskuld.

I stället sviktade företagarfronten. Aktier som stått i 4.000 sjönk till 300 kronor exempelvis.

Flera företagare blev bankrutta. En del drog sig ur striden och fick betala höga böter till föreningen. De utländska kunderna skaffade sig leverantörer på annat håll. Den mäktiga Verkstadsföreningen tvingades kapitulera den 13 november. I överenskommelsen garanterades återgång utan repressalier och godkännande av föreningsrätt, kollektivavtal, minimilöner och fastställd arbetstid på 57 timmar i veckan. Verkstadsarbetarna hade stått sin man och med övriga arbetares stöd vunnit en betydelsefull seger.

”Stormröd morgonrodnad till en ny dag”

Med begeistring mottog den svenska arbetarrörelsen de första underrättelserna från det stora grannlandet i öster om början till en allmän strejkrörelse i Ryssland på nyåret 1905.

I Social-Demokraten skrev C. N. Carleson: ”Världen har aldrig sett en märkligare strejk. Dess program har en omfattning, som famnar hela skalan av anklagelser mot ett orättfärdigt samhällsskick, och samtidigt utvecklas på en enda linje ögonblickets alla fordringar och krav från det enkla lönekravet upp till fordran på en ny statsordning. Liksom med blixtljus kastar strejkens, omvälvningens program sitt skarpa sken över hela det ryska samhället. Ingen kan undgå att se, räddhågans gensaga tystnar. Här är rätt, här är kraft, här är vilja. Det sociala och det politiska kravet är ett och odelbart. Det är en helgjuten revolt, stöpt i förföljelsernas, plågornas, grymheternas skärseld …
Det lyser rött i öster, stormrött, men även morgonrodnaden till en ny dag.”

Detta stod i Social-Demokraten den 21 januari 1905, dagen före den blodiga söndagen i Petersburg, då tsarmakten med kulor mötte en fredlig 140.000-hövdad demonstration, varvid 70 deltagare dödades och nära 200 sårades.

De socialdemokratiska ungdomsklubbarna i Stockholm organiserade ett protestmöte i fylld Asal, där utom Carleson även Branting talade. I en resolution protesterade mötet mot självhärskardömets ”barbariska illdåd”. På ettårsdagen, den 22 januari 1906, ägde massdemonstrationer rum över hela landet. I Norrköping hade manifestationen förbjudits, men mötet hölls utanför stadsgränsen, och när deltagarna efter A. J. Christiernssons tal ställde upp i ordnade led och under röda fanor tågade in till stadens centrum drog sig den fulltaligt mobiliserade polisen tillbaka.

I Stockholm yttrade C. N. Carleson inför 10.000 demonstranter vid Lilljansplan:
”Revolutionens Ryssland blir ett fredens och kulturens rike. Dit går därför i dag våra tankar …
Revolutionens seger är en trygghet för fred och framåtskridande i den övriga världen.”

Detta var en mycket spridd uppfattning i Sverige. Redan vid de första förebuden till det revolutionära uppsvinget i Ryssland skrev Social-Demokraten i en artikel signerad av Fredrik Ström, att folken över hela världen men särskilt i västerlandet sedan länge hoppats på den ryska revolutionen ”som något stort och efterlängtansvärt, vilket skulle släppa susande vindar och spolande vågor loss över hela världen, tända nya eldar i deras ställe som slocknat och dött, för att leda folkens tåg fram till större lycka och rättfärdighet och till större frihet”.

När Maxim Gorkij arresterats i Riga och förts till Petersburg i januari 1905 införde August Strindberg sin protest i den danska tidningen Politiken. Han tog ställning för den revolutionära kampen: ”När ett lands angelägenheter vanskötes av de styrande har varje folks medborgare rätt att ta ledningen i sin hand — om han känner kallelse härtill. Gorkij har uppfattat denna rättighet som en plikt och uppfyllt den. Som diktare var han stor, som folkledare blev han naivt sublim.”

Strindberg sade det som man i Sverige väntat att författarföreningens styrelse skulle ha sagt men som underläts under den reaktionäre Karl Warburgs ledning. Harmen över denna underlåtenhet blev större av att Danmarks och Norges författarorganisationer sände protester till tsarregeringen.

Ett protestmöte i Stockholm mot Gorkijs arrestering samlade fylld A-sal, inför vilken förattaren Algot Rulle betonade att Sveriges folk har mycket att lära av Rysslands. Mötet uttalade sin sympati för Rysslands folk.

Strålkastarljuset var riktat på den revolutionära rörelsen i Ryssland, vars svallvågor började slå mot våra kuster och ge ytterligare kraft åt uppsvinget i den svenska rörelsen.

I en sådan reflexverkan av revolutionen i Ryssland 1905 såg Lenin en av dess förutsättningar att kunna leda till seger. För arbetarrörelsen i Sverige och de övriga nordiska länderna innebar detta en faktisk orientering på den nu mest framskridna marxistiska arbetarrörelsen, som emellertid inte fullföljdes så snart lugnare förhållanden inträdde.

I Sverige fortsatte strejkerna och demonstrationerna, mötena och kraven på förbättrade villkor och demokrati. Utvecklingen i Ryssland inspirerar´de på samma sätt som Norges frigörelse senare under 1905. Många demonstrationer och strejker bemöttes med våld,, studenter sattes in som strejkbrytare i viss fall. Makthavarna och borgarklassen gjorde allt för att behålla makten, allt för att undvika att införa demokrati .

Intressant?
Bloggat: Krassman, Högberg,
Borgarmedia: DN1234SVD1, 2GPSVTEXAB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

6 svar på “Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – 1905”

  1. Anders, om du har citat från högerledare som satt sig emot rösträtten tror jag det är läge för det nu. Fick man till en ordentlig kompilering så skulle det bli svårare för historieförfalskarna.

  2. ”I öfrigt bjuder oss vår uppfattning af ansvarsmedveten politik att afvakta erfarenhetens vittnesbörd om verkningarna af de viktiga författningsändringar som vidtagits, innan vi skrida till nya och ännu mera vidtgående. Af denna anledning kunna vi ej nu medverka till att införa politisk  rösträtt för kvinnor.” 
    /Från deras partiprogram 1911

    Högerledarna har förklarat att det var ett historiskt nederlag att tvingas införa allmän och lika rösträtt. Högern ville inte genomföra allmän rösträtt, men tvingades till det. Citat av högerledaren Ernst Trygger:
    ”Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhälle brytes sönder, och jag förstår dem, ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag.”
    /Ernst Trygger
    Jodå, visst var han med och enades, men inte var det frivilligt.

    ”Att få rösträtt är icke någon rätt för vare sig den ene eller den andre. Det enda avgörande därvidlag är statsnyttan.”
    /Arvid Lindman

    När Arvid Lindman tvingades vara med och införa den allmäna rösträtten sa han att det var ”en svår kapitulation”. Det kan du läsa i Ivar Anderssons bok ”Arvid Lindman och hans tid”.
    ”Ansvaret för att vi icke sagt ett obevekligt nej till denna nästan måttlösa omgestaltning av vår författning varken vilja eller kunna vi undandraga oss.”
    /Ernst Trygger återigen
    ”Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhälle brytes sönder, och jag förstår dem, ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag.”
    /Ernst Trygger i riksdagsdebatten om allmän och lika rösträtt 1918

    ”I öfrigt bjuder oss vår uppfattning af ansvarsmedveten politik att afvakta erfarenhetens vittnesbörd om verkningarna af de viktiga författningsändringar som vidtagits, innan vi skrida till nya och ännu mera vidtgående. Af denna anledning kunna vi ej nu medverka till att införa politisk  rösträtt för kvinnor.”
    /Återigen från deras partiprogram 1911

Kommentarer är stängda.