Sjöblad – amiraler och kapare

Del 8 av 9 i serien Kapare och pirater

Erik Carlsson Sjöblad (1647-1725) startade sin sjömilitära karriär redan vid 15 års ålder, då han skrev in sig vid svenska amiralitetet som volontär. Två år senare tog tjänst i den engelska flottan där han blev löjtnant 1665 och kapten 1672. Redan året därefter lämnade han den engelska tjänsten, återkom till Sverige och i mars 1674 utnämndes han till kommendör, i april samma år till major, i januari 1676 till amirallöjtnant och i september samma år till amiral.

I månadsskiftet maj-juni 1677 ledde han en eskader mot den fruktade danske sjöhjälten Niels Juel (slaget vid Falster), vilket slutade med att Sjöblad förlorade 1 500 man, sitt amiralsskepp Amaranthen och blev dessutom tillfångatagen den 1 juni, men släpptes redan i augusti samma år. Efter kriget utsågs han 1683 till guvernör i Blekinge. År 1700 tog han över guvernörsposten för Göteborgs och Bohus län, anlade med början i januari 1700 Nya Varvet som hamn och depå för den kungliga flottan. Han var chef för Göteborgs eskader (sjöstridskrafterna i Göteborg) 11 januari 1700 – 8 oktober 1711.

Erik Sjöblad var  egenmäktig länschef, och beskrivs av en samtida författare som ”i varje tum en despot”. Han skaffade sig ett dåligt förhållande till den mäktiga göteborgska magistraten, skällde offentligt ut borgmästaren Hans von Gerdes och tvingade folk att köpa dåliga varor som han sålde. Även på kyrkans område ställde han till det, och förbjöd ”det gemena borgerskapet eller handtverkarfolket att gå fram och sätta sig i Gustavi kyrkas fristolar vid skrift eller aflösning”. Inte heller stadens tjänstemän lämnades i fred, utan de fick order att vistas på sina kontor klockan 8 till 12 och mellan klockan 2 och 6 på eftermiddagen.

Magistraten fick till slut nog och samlade snart ihop bevis för hans oegentligheter, försnillningar av Kronans medel och inkomster utgjorde nämligen ett stående drag i hans förvaltning, vilket ledde till att Sjöblad anmäldes till riksrådet i Stockholm. Under hovkansler Gustav Cronhielms ledning resulterade utredningen i att Sjöblad ställdes inför rätta, anklagad för ”åtskilliga svåra mål af egennytta, missbruk och egenvillighet”.

I oktober 1711 blev han av senaten suspenderad från sina befattningar och först den 26 april 1712 avkunnades domen i Göteborgs rådhus, där han dömdes han att till att mista sina ämbeten och även ”lif, ära och gods”. Sjöblad fördes på egen begäran till Stockholm under hösten 1712, där han hölls under bevakning i en hyrd våning, men vid olika tillfällen fick han – under uppsikt av en officer – besöka sina beslagtagna gods. Dödsstraffet upphävdes av kungen den 23 december 1717 och omvandlades till livstids fängelse på Örebro slott. En nådeansökan från Sjöblads maka bifölls den 2 januari 1719 av drottning Ulrika Eleonora, han återfick då friheten samt rätten att titulera sig amiral och guvernör.

Förutom korruptionen i sin tjänst med förskingring av allmänna medel var han också delägare i kaparfartyg. Han ägde exempelvis 1/8 av kaparpinassen Fröken, ytterligare en åttondel ägdes av Karl Boström medan 3/4-delar ägdes av Samuel S:t Leger, en kaparkapten som kom till Svrige i Lars Gathenhielms tjänst. 1720 ägde han Hornbjässen tillsmmans med Christoffer Hedenberg. mellan 1711 och 1716 ägde han kaparhuckerten Merkurius som sistnämnda år såldes till Lars Gathenhielm.

Även Erik Sjöblads son Karl Sjöblad (1683-1754) var delägare i kaparfartyg, 1715 ägde han kaparhuckerten Ulf liskom även kaparen Räven under år 1715. Sjöblad var vid denna tid sen 1710 schoutbynacht men blev efter hand efter hand viceamiral, amiral och överamiral. 1734 utnämnd till landshövding i Blekinge län och 1739  kallad till riksråd, men han undanbad sig detta. 1740 blev han landshövding i Malmöhus län och överkommendant i Skåne. Han mest kända militära bedrift var en ordervägran med lyckosam utgång:

Under sin tjänstgöring vid flottan deltog Siöblad i åtskilliga ”sjötåg och skärmytslingar”, bland annat som befälhavare för en avdelning av flottan som den 27 juli 1720 – mot order – anföll en mycket överlägsen rysk sjöstyrka. Siöblads styrka bestod av 3 skepp, 3 fregatter, 3 bevarade handelsfartyg och några galerer som låg vid Arholma. De anföll den ryska galerflottan den 27 juli, då den gjorde ett försök att rycka fram från Ledsund, vid Ålands södra udde, och lyckades att skjuta två av de ryska galererna i sank. Under förföljandet hade 2 svenska fregatter och 2 handelsfartyg gått på grund, och förlorats. Insatsen hejdade för avsevärd tid ryssarnas framryckning. Siöblad blev för orderbrott ställd under åtal och dömdes att mista lönen under 6 månader, men blev för övrigt frikänd från allt ansvar.

Far och son Sjöblad var inte ensamma bland militära officerare om att vara kapare och delägare i kaparfartyg. En som ägde många kaparfartyg eller andelar i kaparfartyg var Martin Heldt, från 1719 kommendör i flottan. En annan var Berend Schierna (adlad Hedenstierna tillsammans med 4 av sina bröder)  Den senare tjänstgjorde som kapten i flera av de kaparfartyg som Heldt ägde eller var delägare och ägde själv andelar i en del. Andra var David Ankarloo, Olof Knape (Strömstierna) och Frans Rauvert. Den senare ägde eller ägde del i en rad kaparfartyg. Han var ofta i konflikt med  Lars Gathenhielm och låg bland annat bakom en anmälan mot Gathenhielm för smuggling. Bland kaptenerna på kaparfartygen var militära officerare ännu vanligare.

Läs mer på Gamla Göteborg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Habicht – handel, kaperi och ostindiskaChapman – kapare och fartygsbyggare >>
About these ads