Arbetsplatskamp – fällor och återvändsgränder

sin egen blogg har Frances Tuuloskorpi skrivit ett inlägg, Kampen och ofarliggörandet, som bland annat berör förhållandet mellan vänstern, dvs en rad små och mindre små politiska partier som exempelvis mitt eget parti Socialistiska Partiet. Även Jan Wiklund har skrivit om ämnetFolkrörelsebloggen, ett inlägg som jag delvis återpublicerat på min blogg. I detta inlägg ska återpublicera delar av Frances Tuuloskorpis inlägg om arbetsplatskamp. I första hand de avsnitt om berör förhållandet till vänstergrupper:

Vems agenda?

På 1970-talet var det gott om strejker och annat liv och kiv på svenska arbetsplatser. Till detta bidrog vänsterfolk, som i många fall medvetet tog jobb med avsikt att driva på i klasskampen. Det hade positiva effekter att vänstern deltog som en del av klassen istället för att ranta runt någon annanstans. Men varje vänstergrupp förde också med sig sin egen agenda. På ordvalen i uttalanden som antogs på fackklubbars medlemsmöten, kunde man lätt se vilken gruppering som hade kader på just den arbetsplatsen. I och med att man förde in sin politiska grupps agenda på arbetsplatsen, så drabbades också arbetsplatserna när splittringar och utmattning drabbade vänsteraktivisterna. Det bidrog till den hopplöshetens tystnad som sedan brett ut sig.

Dalauppropet

En episod på 1980-talet. Dalauppropet startades av ett par verkstadsklubbar i Falun och Ludvika som ville ha en mer stridbar fackföreningsrörelse. Det fick snabbt stor spridning. Jag var åhörare på ett av mötena i Falun. Det dominerades av ditresta vänstergrupper som stred om vad det skulle stå i Dalauppropets uttalanden och planer. Det röstades om varje ord. För de flesta av de ursprungliga initiativtagarna var ordvalsstriderna förstås helt obegripliga. Den som inte har varit med i de politiska idiotdiskussionerna kan omöjligt veta vilka symbolvärden som de olika orden och formuleringarna har i vänstergrupperna. Bakom mig satt ett par tanter och suckade: Dom är ju likadana som fackpamparna!

Det var början till slutet för dalauppropet. Vänstern tog helt enkelt död på underifråninitiativet.

Risken för sådana ofarliggörande processer är lika aktuell idag.

Tunnelbanestriden

Då klubbordföranden för tunnelbaneförare och spärrvakter i Stockholm Per Johansson sparkades av Connex 2005, ledde det till två vilda endagsstrejker i tunnelbanan. Strejkerna hade stor genomslagskraft, hela stan korkades igen. Men strejk två hade färre deltagare än strejk ett, och striden ledde till besvärlig splittring mellan arbetarna, med långvariga effekter. Det finns förstås flera skäl till detta. Framför allt, tror jag, av att det inte fanns tillräcklig vana av att snacka ihop sig och agera tillsammans på golvet, även om den fackliga aktiviteten ökat under Johanssons tid som ordförande. Men till avmattningen och splittringen bidrog också, enligt min mening, den vänsterkampanj som som i praktiken tog över ledningen av striden.

Tre minnesbilder

1. Ett möte där man läste upp tjusiga uttalanden och hälsningar från hela världen, medan de flesta förarna satt som tysta åhörare. Om man är van vid att känna av stämningen på en arbetsplats så märkte man den oro och tveksamhet som fanns bland arbetarna. Jag var inbjuden av arbetare som visste att vi haft framgångsrika strejker på min dåvarande arbetsplats. Jag föreslog ett möte för de strejkandes familjer eftersom det var ett känsligt läge med hotande splittring av arbetarkollektivet, och då hänger allt på det bakersta/nedersta ledet. Men jag tror inte att de ledande aktivisterna ens lyssnade, de hade sin agenda klar och målet var att ‘lyfta upp frågan’ – inte att lyfta ner.

2. En nätenkät på Aftonbladet hade visat att 70% av de svarande (som var väldigt många) tyckte att det varit rätt att strejka vilt mot uppsägningen av Per Johansson. På ett möte kort därefter reser sig en politisk aktivist och säger ‘nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga’. Han kunde lika gärna ha sagt: ‘Fuck 70%. Nu ska vi göra det här smalt.”

Att använda vänstern för mobilisering i samband med arbetsplatsstrider kan få helt motsatt effekt än vad man tänker sig. Bedömningarna av vad som bör göras blir vänsterns bedömningar, det som passar dem och deras upptrampade fåror. Ibland är det rent skadligt med aktiviteter som inte demonstrerar något annat än att det finns vänstergrupper. Det innebär en inordning i ett ofarligt mönster som är lätt att känna igen och lätt att skaka av sig för de höjdare som man hade tänkt att skaka om.

3. Samtidigt gjordes en obegriplig felbedömning åt andra hållet av situationens potential. Det planerades att man skulle ”utvidga kampen” och bilda grupper, i alla förorter, som skulle samla alla kollektivåkande människor. Men att människor tycker att det var rätt att strejka är inte detsamma som att de kommer att ansluta till kollektivtrafiks-kampgrupper i sina bostadsområden. Det var optimistiskt intill blåögdhetens gräns.

[…]

Jag brukar sammanfatta (och grovt generalisera) de gemensamma problemen så här:
De reformistiska organisationernas samhälleliga funktion är att ofarliggöra den större delen av arbetarklassen genom passivisering och byråkratisering. Trots att det inte är den ärlige reformistens önskan eller strävan. De radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion är att ofarliggöra resten av klassen genomutmattning och splittring. Trots att det inte är den ärlige radikalens önskan eller strävan. Är icke-organisering lösningen? Nej, det är också en organisationsform, och dess funktion är att ofarliggöra genom individualisering och flyktighet.

Lösningen då, vad är det? Det är arbetarkollektivens och klassens självständiga kamp. Men den är inget som uppstår ur ett problemfritt drömläge utan den pågår, motverkas och utvecklas i det dagliga livet i den skiten vi står i.

Hela texten kan läsas på Frances Tuuloskorpis blogg.

Även när gäller denna text av Frances Tuuloskorpi är det likadant som med texten av Jan Wiklund på Folkrörelsebloggen. Jag håller med om mycket, men inte om allt. Kommer att skriva om det i ett kommande inlägg.

Läs också: En annan värld – mina år på Saab

Intressant?
Bloggat: Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Arbetsplatskamp – fällor och återvändsgränder”

Kommentarer är stängda.