Maos svältmassmord

Boknytt
Mao´s Great Famine
Frank Dikötter
Bloomsbury

Maos svältmassmord

Det Stora Språnget 1958 – 1962 är en okänd del av Mao-Kinas historia. Massvälten är känd, men många har efterlyst bättre dokumentation. Nu med nyöppnade lokala och regionala partiarkiv pekar denna noggranna vetenskapliga undersökning på otroliga 45 miljoner döda!

Maos tanke var att med en enorm nationell ansträngning komma ikapp kapitalistländerna, och bli världssocialismens ledare. Landsbygden skulle industrialiseras via primitiva stålproducerande ugnar. Resultatet blev värdelöst stål och eftersatt jordbruk.

Bönderna pressades till enorma muskelbyggda dammar och bevattningsprojekt, som ofta misslyckades och störde vattenförsörjningen och den ekologiska balansen. Maos ”krig mot naturen” resulterade också i avskogning, försaltning, ökenutbredning, insektsinvasion, översvämning, jorderosion och förgiftning. En nyckfull och katastrofal jordbrukspolitik gick emot tusenåriga bondeerfarenheter.

Mao, partiet och landet fångades i sin propaganda och karriärsugna och/eller rädda partikadrer höjde produktionsmålen för att imponera på överordnade. Massarbetena fick matproduktionen att stagnera, men spannmål skulle ändå skickas till staten. Resultatet blev massvält som hölls hemlig, eftersom sanningssägare brännmärktes som ”reaktionära högerkonservativa antiparti-dåliga element”.

Mao vägrade höra sanningen. Först när hela samhället hotades av ekonomisk kollaps, social desintegration och moraliskt sammanbrott tvingade de andra partihöjdarna honom att avbryta den misslyckade och dödliga kampanjen (men fyra år senare kom han igång igen via kulturrevolutionen). Kejsardiktatorn Mao bär därför det tyngsta ansvaret för den människoskapade apokalypsen i Kina.

Partimedlemmar som inte var hårda nog gentemot bybor byttes ut mot brutalare typer. En total tvångskollektivisering av böndernas jord och egendomar genomfördes, mött av förtvivlat motstånd. Partikadrerna övergick till våld mot folket för att pressa upp produktionen till varje pris.

Bönderna svalt, frös, arbetades, misshandlades, torterades, levandebegravdes, våldtogs, matnekades, fördrevs, mördades och förnedrades till döds. Barn, sjuka, kvinnor och äldre sågs som mindre värda produktionsmässigt, fick mindre mat och dog först. Sjukdomar och kannibalism (!) bröt ut.
En fasansfull regim slutligen demaskerad alltså. Jag får en ångestklump i magen eftersom jag en gång trott på och försvarat och ordförande Mao. Vad är min skuld?

I boken framgår också tydligt att Kina redan tidigt efter revolutionens seger inrättades som ett hierarkiskt klassamhälle. I botten de så upphaussade bönderna med minst sociala rättigheter. Sedan arbetare och stadsbor med bättre social ställning. Överst i klasspyramiden partimedlemmarna med privilegier efter maktnivå. Högst partieliten med lyxvillor och egna chaufförer – samt Mao med eget tåg och lyxbostäder landet runt där han horade med unga ditkommenderade kvinnor (alltså ungefär som i Nordkorea idag).

Evolutionsmaterialistiskt är detta helt enligt förväntan. Sociala däggdjur samarbetar, men bildar också sociala hierarkier för att hantera de interna gruppkonflikterna mellan individerna. Att kämpa sig till alfahanneställning i flocken innebär att få mest makt. Syftet med den makten är att lägga beslag på mest produktiva resurser (mat, skydd etcetera) för den egna överlevnaden, samt mest reproduktiva resurser (sex med unga fertila honor) för den egna fortplantningen (lyckad spridning av de egna generna).

Därför den så tröttsamma kombinationen i alla mänskliga samhällen av rika, mäktiga män och unga vackra kvinnor. Uppenbarligen kan vi räkna detta till en naturlag i alla klassamhällen, och de så kallade realsocialistiska samhällena var/blev uppenbart nya klassamhällen som var lika värda förakt som det kapitalistiska klassamhället.

Kina och andra ”kommuniststater” var alltså aldrig socialistiska. Socialism står för jämlikhet och det fanns inte i östblocket. Där fanns varken ekonomisk jämlikhet i fördelningen av mat och andra resurser, eller politisk jämlikhet i form av arbetarmakt-folkstyre-demokrati.

Maos Kina och Stalins Sovjet framstår snarare som lika vidrigt totalitära och terroristiska stater som Hitlers Tyskland. Lika väl som vi bör lära av och ta avstånd från nazismens brott mot mänskligheten bör vi alltså lära av och ta avstånd från den östliga statstotalitarismens brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det enda är att dessa stater inte bör kallas socialistiska eller kommunistiska för det var de inte, och socialism och kommunism står ju i grunden och i teorin för fina ideal. Ideal som perverterades i öst. Alla vänstermänniskor bör därför fullständigt fördöma den totalhavererade statstotalitarismen i öst.

Uppenbart är också att stora språnget och kulturrevolutionen (liksom all politik i det ”röda” Kina) handlade om kamp mellan olika maktfraktioner inom partieliten = överklassen. Där fanns partigrupperingar med olika intressen och visioner. Liksom vanlig rå manlig maktkamp alfahannar emellan.

Jag mår illa när jag inser att jag så länge gått på lögnen att det handlade om Maos vänster mot Dengs höger. När det i själva verket handlade om en under socialistisk fernissa fördold maktkamp inom den nya borgarklassen i Kina.

Hans Norebrink

Läs mer: Guardian, Literary Review, Daily Beast (Newsweek), NYTimes, HuffPost, DailyMail, Wikipedia,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements