Socialdemokraterna – kris utan lösning

Mer än ett år efter socialdemokraternas katastrofval och ungefär ett år efter extrakongressen där Håkan Juholt valdes till partiledare tyder inte mycket att en lösning av partiets kris är i sikte. Men är inte heller dilemmat en fråga om formuleringskonst eller ordförandeprofil, orsaken sitter mycket djupare än .

Efterkrigstidens trygga socialdemokratiska maktinnehav var ett resultat av både ekonomisk stabilitet och en folkrörelseförankring som ännu var relativt stark, om än toppstyrd och byråkratisk. Politikens kärna var ändå det som den gamle finansministern Gunnar Sträng formulerade: ”Vad som är bra för storföretagen är bra för samhället och löntagarna.”

När så vinden vände och den ”krisfria kapitalismen” återgick till sin normala skepnad fanns inget annat på dagordningen än den så kallade Tredje väg som man slog in på under 1980-talet, nyliberalism i socialdemokratisk skepnad, en praktik som över tiden på ett genomgripande sätt förändrat partiet som blivit allt mindre av folkrörelseparti och alltmer av politisk apparat.

Hur djupt ledningen vuxit samman med den borgerliga eliten avspeglades i en intervju med den gamle SSU-ordföranden, ministern och tidigare partiledarkandidaten Jan Nygren, som förklarade svårigheten med att hitta lämpliga ledare med att villkoren var så mycket bättre i näringslivet. Han menade då givetvis jobb som hans egna, när han klev från regeringsansvar för vapenexport till en vice VD-stol på vapentillverkaren SAAB. Man behöver inte ens nämna Göran Persson för att se hur bekymmersfritt dagens S-ledning rör sig mellan att företräda partiet och kapitalet. Konsulterna i Prime visar att man också kan sitta på båda stolarna samtidigt.

En central del i S-debatten har ända sedan förra valet varit förhållandet till ”medelklassen”. Den vanligaste hållningen har varit behovet att anpassa politiken till denna grupp, vars intressen framställts som om de inskränkte sig till villalån, subventionerade hushållstjänster och skattesänkningar. Nu är det inte främst i ”medelklassen” man tappat röster utan bland den LO- anslutna arbetarklassen – från över 70 procent under 1980-talet till bara 50 procent i fjol.

Men framför allt är ”medelklassen” ingen klass. De allra flesta av dem som räknas hit tillhör den samhällsklass som måste sälja sin arbetskraft för att överleva; den mångformiga och breda arbetarklassen. Tekniker, lärare eller programmerare har lika lite som sjukvårdsbiträden eller industriarbetare något intresse av storbolagens miljardvinster, att riskkapitalister tar över vården eller att gemensamma trygghetssystem ersätts med privata försäkringar. Att SAP inte förmår framstå som ett parti som företräder hela denna sammansatta klass är inte en fråga om kommunikation. Det beror helt enkelt på att partiet inte gör det!

Gårdagens välfärdspolitik byggde på en stark kapitalism som ändå var tvungen att kompromissa med en arbetarrörelse som den fruktade. Idag är kapitalet inte intresserat av detta. Varför kompromissa när man kan diktera villkoren och arbetarrörelsen mest backar?

En politik idag för gemensam välfärd kan därför bara drivas igenom i strid mot kapitalets intressen och kräver fackföreningar – både för arbetare och tjänstemän – som organiserar underifrån och slåss för sina gemensamma intressen.

Trots att såväl politik som ledning är djupt inbäddade i det borgerliga samhället är socialdemokraterna ändå ett arbetarparti genom sina band till arbetarklassen, framför allt utifrån fackföreningarna. Även om dessa band tunnats ut betänkligt och facken själva är i kris – inte minst genom sin okritiska uppslutning bakom S-politiken – skulle räddningen för partiet kunna vara en revolt underifrån, för det är ingen liten taktisk förändring som krävs utan en veritabel revolution i partiet.

Ledningens fiasko borde dock ha skapat ett gyllene läge för en radikal, gräsrotsförankrad vänster, men hittills har ingen därifrån gjort det som borde vara en reflex inom arbetarrörelsen; att organisera sig för att ta strid. Och ett parti som inte tillåter kritiska medlemmar att organisera sig för sina åsikter har små möjligheter att lösa sina problem. Ledningen är ju alltid en organiserad fraktion som kommer att försvara sig och sin politik.

Behovet av ett nytt arbetarparti framstår därför större idag än på mycket länge.

En tidigare ledare i Internationalen, aktualiserad av mig, men inte ursprungligen skriven av mig.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , ,  

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

8 svar på “Socialdemokraterna – kris utan lösning”

  1. Du har naturligtvis en femetta i konstaterandet av att trots villa i förorten, Volvo i garaget och en vecka på Mallorca varje sommar…så…den som inget annat har än sin yrkeskunskap och erfarenhet, och det må vara hur fina titlar som helst, han är och förblir en proletär!…Någonting jag varit medveten om i hela mitt liv!
    Uppvuxen i politiskt/fackligt medveten arbetarefamilj på 50-talet så måste jag nog göra Dig besviken med det konstaterandet att jag sedan några år lägger min röst på SD…och kommer så att fortsätta göra tills dess att SAP återtar sin identitet som ett arbetarparti i samarbete med LO och tjänstemannafacken …samt återgår till en politik i enlighet med Luciabeslutet 1989!
    mvh
    kjell karlsson 

  2. (s) hade en politik för bruksarbetarna i samarbete med ägarna, sånt brukar kallas korporativism; den var ändå populär. På den tiden var vitsen med politiken jämnt stigande levnadsstandard åt så många som möjligt. När (s) politik skiftade över till en aldrig sinande ström av skattehöjningar och moralistiska pekfingrar mot levnadsstandarden via klimathysteri tappade de kontakten med väljarna, som ger sig av åt alla håll. Allt ligger i spillror; de hade en bostadspolitik (allmännyttan), en energipolitik (vattenkraft och kärnkraft), en utbildningspolitik (den finns kvar), en försvarspolitik (starkt försvar, allt är nedlagt). (s) roll som moderniserare av ett bondeland med starka äganderättsliga traditioner är antagligen över. Synd, barnet åker ut med badvattnet, många saker var bra, men partiet kan inte ens identifiera sina framgångar, då är det svårt att hitta rätt. Stödet för det allt finmaskigare nätet av kontrollerande pekpinnar som styr medborgarnas ”val” av konsumtionsinriktning är inte populärt, kombinerat med allt grovmaskigare socialt skyddsnät är stödet ännu sämre. Försäkringskassan producerar uteliggare, statliga företag levererar vinst till staten i stället för billiga produkter åt alla. Det bristande stödet är naturligt, arbetande uppfattar (s) som ett parti för vargodling, hbt-frågor, klimatalarmism och ständigt stigande skatter. Stockholmsfraktionen är allra mest anfrätt. Juholt fick många att hoppas på en återgång till socialdemokratisk politik av det industribaserade slaget, att han kom från kärnkraftsstaden Oskarshamn var ett plus. Carin Jämtin verkar trevlig och sansad, men partiets destruktiva vänster har tummen i ögat på arbetarna. Arbetarna formulerar sig som Kjell här ovanför. De vill inte ha högre skatt på allt åt sig själva. (s) har ingen politik för dem.

    1. Och vi är inte överens. De hade n politik för ett kapitalistiskt samhälle där det fanns ett samhällskontrakt mellan kapitalet och arbetarklassen. Borgarklassens intressen av det var för att de ville undvika en sovjetisk utveckling i väst.

      Det finns inget utrymme för sådan politik idag och kapitalismen ständiga kriser har fört oss in det läge vi nu befinner oss. Socialdemokratin kan inte lösa problemen, borgarregeringar kan inte lösa problemen. Kapitalismen kan lösa problemen på ett enda sätt. Så som krisen på 1920- och -30-talen löstes. Genom omfattande kapitalförstöring och genom miljoner människors död. Krig.

      Din analys är helt enkelt ingen analys utan olika åsikter, delvis motsägande, delvis helt fel, ibland rent lögnaktigt, staplade på varandra. Och en mycket liten del av arbetare formulerar sig som trollet Kjell (som sannolikt inte alls är arbetare, sannolik är han en aktiv medlem i SD). Många av de människor jag känner är arbetare (jag har trots allt arbetat på fabrik större delen av mitt liv) och ingen av dem formulerar sig så som han.

      1. Bäste Anders S!
        Dina sannolikheter tangerar limes noll!
        Jag är inte aktiv medlem av SD…jag är inte aktiv medlem av något parti överhuvudtaget!
        Däremot är jag aktiv, i allra högsta grad aktiv, medlem i min fackliga organisation, där jag f.ö satt som klubbordförande i ett och ett halvt decennium och där medlemmarna givit mig förtroendet som kongressledamot 5 kongresser på raken! Samt att jag dessutom suttit suppleant i förbundsrevisionen i två kongressperioder!
        Vilket förbund det rör sig om tänker jag dock inte skylta med här!
        Vad Du definierar som arbetare eller inte arbetare må vara Din sak…men jag faststår vid min definition av begreppet proletär, något som Du också borde instämma i om Du är den Du utger Dig för att vara!
        Och jag är som sagt proletär och har så varit hela mitt liv och det finns inget som tyder på att det skulle på något sätt förändras!
        Och därvid har det mindre betydelse att jag defacto i organisationen både har underställd personal och överordnade chefer!
        Vidare så har jag aldrig förstått vitsen med att klistra  epitetet
        Troll på personer med avvikande mening…det tyder enligt min mening på oförmåga att i ta debatten i sakfrågor och i stället förfalla till personliga påhopp när argumenten tryter!
        Så därför: Bäste Anders S…tänk Dig för innan du låter truten fladdra!

        1. Men om du är en arbetare och medveten om din position i klassamhället finns det väl för sjutton inget mer pantat än att rösta på SD? Den som har den minsta insikt ser ju att bortom deras sliskiga folkhemsfernissa ligger rent fascistoida idéer om klassfred och organisk samhällssyn.

        2. Så länge du uppträder anonymt och vägrar uppge några som helst kontrollerbara fakta är du inte trovärdig. Inte ett dugg trovärdig. men din mejladress och ditt nick antyder ju att du inte är arbetare utan förman eller verkmästare, kanske till och med maskinchef till sjöss (chief). Dvs arbetsgivarens högra hand på en arbetsplats.

Kommentarer är stängda.