Stefan Löfven blir ny partiledare i sossarna

Metallbasen Stefan Löfven kommer att vara partiledare i sossarna fram till nästa kongress. Det är ingen överraskning, kommer inte att innebära några överraskningar men heller inte innebära att socialdemokratin något sätt kommer att förändras i en riktning som gynnar Sveriges arbetande befolkning:

Det blir definitivt ingen radikalisering utan fortsatt stöd till avregleringar, privatiseringar, marknadsstyrning, kort sagt en politik som gynnar rika, som gynnar de som redan har det bra. Till en politik som ökar klyftorna i samhället och inte löser några problem som arbetslöshet, ojämlikhet, klimathot osv.

Stefan Löfven innebar fortsatt status quo inom sossarna, men möjligtvis utan turbulensens som fanns kring Håkan Juholt. Kanske ger det visst ökat stöd i opinionen, men det förändrar ingenting i grunden. Med Löfven vid rodret i socialdemokraterna tror jag nog att högerpartierna vinner även nästa val.

Samtidigt ska man också nämna att det väsentligaste för socialdemokratins kris inte är vem som är partiledare eller hur denne utses. Stefan Löfven är visserligen en kandidat som strå för den politik som socialdemokarterna haft i cirka 30 år. Det kommer inte att hjälpa socialdemokraterna:

Mer än ett år efter socialdemokraternas katastrofval och ungefär ett år efter extrakongressen där HåkanJuholt valdes till partiledare tyder inte mycket på att en lösning av partiets kris är i sikte. Men så är inte heller dilemmat en fråga om formuleringskonst eller ordförandeprofil, orsaken sitter mycket djupare än så.

Efterkrigstidens trygga socialdemokratiska maktinnehav var ett resultat av både ekonomisk stabilitet och en folkrörelseförankring som ännu var relativt stark, om än toppstyrd och byråkratisk. Politikens kärna var ändå det som den gamle finansministern Gunnar Sträng formulerade: ”Vad som är bra för storföretagen är bra för samhället och löntagarna.”

När så vinden vände och den ”krisfria kapitalismen” återgick till sin normala skepnad fanns inget annat på dagordningen än den så kallade Tredje väg som man slog in på under 1980-talet, nyliberalism i socialdemokratisk skepnad, en praktik som över tiden på ett genomgripande sätt förändrat partiet som blivit allt mindre av folkrörelseparti och alltmer av politisk apparat.

Hur djupt ledningen vuxit samman med den borgerliga eliten avspeglades i en intervju med den gamle SSU-ordföranden, ministern och tidigare partiledarkandidaten Jan Nygren, som förklarade svårigheten med att hitta lämpliga ledare med att villkoren var så mycket bättre i näringslivet. Han menade då givetvis jobb som hans egna, när han klev från regeringsansvar för vapenexport till en vice VD-stol på vapentillverkaren SAAB. Man behöver inte ens nämna Göran Persson för att se hur bekymmersfritt dagens S-ledning rör sig mellan att företräda partiet och kapitalet. Konsulterna i Prime visar att man också kan sitta på båda stolarna samtidigt.

En central del i S-debatten har ända sedan förra valet varit förhållandet till ”medelklassen”. Den vanligaste hållningen har varit behovet att anpassa politiken till denna grupp, vars intressen framställts som om de inskränkte sig till villalån, subventionerade hushållstjänster och skattesänkningar. Nu är det inte främst i ”medelklassen” man tappat röster utan bland den LO- anslutna arbetarklassen – från över 70 procent under 1980-talet till bara 50 procent i fjol.

Men framför allt är ”medelklassen” ingen klass. De allra flesta av dem som räknas hit tillhör den samhällsklass som måste sälja sin arbetskraft för att överleva; den mångformiga och breda arbetarklassen. Tekniker, lärare eller programmerare har lika lite som sjukvårdsbiträden eller industriarbetare något intresse av storbolagens miljardvinster, att riskkapitalister tar över vården eller att gemensamma trygghetssystem ersätts med privata försäkringar. Att SAP inte förmår framstå som ett parti som företräder hela denna sammansatta klass är inte en fråga om kommunikation. Det beror helt enkelt på att partiet inte gör det!

Gårdagens välfärdspolitik byggde på en stark kapitalism som ändå var tvungen att kompromissa med en arbetarrörelse som den fruktade. Idag är kapitalet inte intresserat av detta. Varför kompromissa när man kan diktera villkoren och arbetarrörelsen mest backar?

En politik idag för gemensam välfärd kan därför bara drivas igenom i strid mot kapitalets intressen och kräver fackföreningar – både för arbetare och tjänstemän – som organiserar underifrån och slåss för sina gemensamma intressen.

Socialdemokratin är inne i en djup kris, nya partiledare och ytliga förändringar innebär inte några lösningar på den kris som länge brett ut sig inom socialdemokratin:

Det socialdemokratiska partiet är inne i en kris som inte främst orsakas av vilken partiledare man har, oavsett om denne heter Håkan Juholt, Mona Sahlin, Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg eller nåt annat. Det handlar istället om en långvarig kris med utdraget förlopp där socialdemokratin i praktiken övergivit den politisk som en gång byggde upp partiet och dess makt. Den politik för ökad jämlikhet och människors lika värde som kunde få stöd från breda befolkningsgrupper, från den arbetande befolkningen.

Samtidigt får vi inte heller glömma bort att förändringar i omvärlden har gjort att utrymmet för socialdemokratisk politik i praktiken försvunnit. När Sovjetunionen föll fanns inte länger någon anledning för kapitalisterna att gå med på en omfördelning av resurser från rik till fattig inom systemets ramar. Hotet om revolution var borta.

Redan innan Sovjets fall ägde rum  var det uppenbart att det skulle ske och socialdemokratin började förändra sin politik redan på 1980-talet. Från en jämlikhetspolitik med omfördelning från rik till fattig till en invidualiserad politik där egoism och individualism sattes i först rummet. Marknadsanpassning, utförsäljning, privatisering blev mantran som också kom att omfattas av socialdemokratin i Sverige. Denna anpassning av det socialdemokratiska partiet gick till och med långt in i de egna organisationerna. Tidningarna såldes av, reklambyrån såldes av osv. Socialdemokraterna gjorde sig av med sin propagandaapparat och kvar i samhället finns bara media som kontrolleras av borgarklassen och de rika. Borgerlig media som inte stöder socialdemokraterna.

Massrörelser som fackföreningar och bostadsföreningar, nykterhetsrörelser och ungdomsorganisationer började byråkratiseras redan på 1950- och 60-talen och demokratin dem urholkas under jakten på kommunister under kalla kriget. Stödet för organisationerna och dess verksamhet urholkades genom att demokratins urholkades i dem. Idag fungerar facken som försäkringsbolag och inte som kämpande arbetarorganisationer. Det stöd som socialdemokratin tidigare kunde hämta från breda befolkningsgrupper gei olika folkrörelser har totalt försvunnit genom dessa rörelser urholkning och byråkratisering. Den politik som det socialdemokratiska partiet slog in på under 1980-talet accelererade sönderfallsprocessen i folkrörelserna vars byråkrati var fats uppknuten till det socialdemokratiska partiet.

På så sätt monterade socialdemokraterna ner både välfärdsstaten och det som en gång gjorde partiet unikt med ett mycket strakt stöd i den svenska arbetarklassen. Socialdemokraterna själva är orsaken till krisen i partiet. Socialdemokraterna själva skapade förutsättningarna för drevet mot Håkan Juholt och för  det vikande stödet.

Stefan Löfven är personligen en representant för nedmonteringen av de fackliga organisationerna, för byråkratisering och toppvälde. Han är i själva verket personligen ett tydligt exempel på det grundläggande problemen inom socialdemokratin.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

9 svar på “Stefan Löfven blir ny partiledare i sossarna”

  1. Ge honom en chans! Du skriver som om du redan dömer ut hans möjligheter. Han har trots allt lång erfarenhet av att leda en stor organisation. Det är viktigare än vad han tycker i enskilda frågor som person. Det centrala nu är att tillsätta en stor, kraftfull och trovärdig stab. 

    Som liberal vill jag att sossarna skall stå upp för vad de alltid varit: industri och tillväxt. Sedan möts vi på mitten, eller rättare sagt i Saltsjöbaden. 

    1. Jag har lång erfarenhet från facket av sån som Löfven. Han är en högerman. Han kommer inte att medföra något som är bra för vanligt folk. Något han redan bevisat, vilket många redan påpekat.

  2. Den chansen försatte Löfven direkt genom att agera lydigt stödparti åt högern i dess strävan att lura in oss i Eur-mardrömmen.

  3. Helt otroligt ! Var det euro-pakten hela den obegripliga Juholt-cirkusen handlade om ? Ett par timmar med Löven och det är påskrivet. 
    Detta blir en episk händelse.

    1. Yepp. Det var vad avsättningen av Juholt handlade om.
      Att det var mycket viktigt att gå med i europakten för högersosseriet förstår man när både Göran Person, som jobbar för höger-pr-firman JKL,  och förre finansminister  Åsbrink, som jobbar som rådgivare åt Goldman Sachs helt plötsligt  dyker upp och propagerar för det. Goa sossar det…

Kommentarer är stängda.