Carl Söderström – en 1700-talsfifflare

Del 14 av 17 i serien Handelsmän och handelshus i 1700-talets Göteborg

Carl Söderström var en handelsman som användes som agent av flera göteborgs- och stockholmsfirmor på 1700-talet. Som agent agerade han på olika firmors vägnar som uppköpare av järn från bruk i Bergslagen, Värmland och Dalsland. Några av de firmor han arbetade för var de stora handelsfirmorna Sahlgren & Alströmer och Christian Arfvidsson & Söner i Göteborg.

1774 antogs Carl Söderström till Handelssocieteten i Göteborg efter att ha arbetat hos Beckman, Beyer och Schutz och på deras rekommendatiooner. Söderström bildade en handelsfirma från år 1776 tillsammans med en man vid namn Sten Alsing vars mor var Margareta Sahlgren och som var gift med Emerentia Wilhelmina Grubb, kusin till Niclas Sahlgrens andra fru Catharina Christina Grubb. Sten Alsing blev medlem i Handelssocieteten 1776 på rekommendation av Patrick Alströmer.

Firman Söderström & Alsing handlade med järn med hamnade redan efter två år i problem. 1780 konstaterades det att Alsing stod i skuld till firman med 4 748 riksdaler specie och släktingarna i firmma Sahlgren & Alströmer blev tvungna att hjälpa honom. Samtidigt hade också Alsings fru  6 000 riksdaler innestående i Söderström & Alsing, men det förändrade inte läget. Problemet löstes på det sättet att Carl Söderström kunde fortsätta verksamheten i firman under överinseende av Sahlgren & Alströmer i vilken firma Patrick Alströmer, Johan Alströmer och Clas Alströmer då var delägare. Sahlgren & Alströmer lånade honom pengar mot 6% ränta, Emerentia Grubbs kapital stod kvar i firman och hälften av vinsten som firman gjorde skulle betraktas som avbetalning av Alsings skuld.

Carl Söderströms affärsidé var att exportera järn till USA. För att kunna göra det investerade Söderström också i bruk på hemmaplan i Sverige. 1780 köpte han således, tillsammans med Christian Ludvig Jöransson, Thorskogs bruk i Västerlanda tvärs över älven från Lödöse av Olof Wengren. Firma Sahlgren & Alströmer stod för säkerheten (borgen) vid köpet. Jöransson var vid tillfället anställd i Sahlgren & Alströmer.

1781 anlände Richard Söderström, bror till Carl Söderström till USA. Samma år togs ett större lån i firman Bernhard Rottiers i amsterdam av Sahlgren & Alströmer mot säkerhet i Clas Alströmers gods Bollerup i Skåne. Sahlgren & Alströmer hade dock redan en del problem med återbetalning av lån till olika långivare, exempelvis klagade Hope & Co i Amsterdam på att man inte fått betalt. Sahlgren & Alströmer hade en skuld på 62 000 pund till denna bank år 1781. Även firman Adrian Janssen i Antwerpen klagade.

En del av dessa lån i Sahlgren & Alströmers namn upptogs av Carl Söderström utan att några egentliga affärer med USA verkar ha kommit till stånd. Det har ibland gjorts gällande att det amerikanska frihetskrigets slut år 1783 kan ha varit det som drog undan fötterna för hela järnexportprojektet. Men mycket tyder på att det aldrig fanns några egentligt fungerande planer på affärer utan att det hela var ett luftslott, kanske rent av lurendrejeri från början till slut.

Firman Lindegren Son & Grill i London vägarde snart ta emot växlar med Sahlgren & Alströmers namn, firman Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam klagade på Carl Söderström och krävde betalning från Alströmers. Även Lindegren son & Grill klagade på Carl Söderström och krävde att Alströmers skulle ta tag i saken.

Allra hårdast gick firman Poppe de Chaperouge i Hamburg ut. De hade vägrat acceptera en skuldsedel med Söderströms namn och då hade denne istället ställt ut en i Sahlgren & Alströmers namn för ett lån på 20 000 Hamburger banco som Söderström tog upp. Situationen förvärrades efterhand, Hasselgreens vägrade ha med Söderström att göra från 1783, Goodchild, Slater & Jackson i London stoppade alla krediter till Söderström. Poppe de Chaperouge krävde 1784 att Sahlgren & Alströmer skulle betala Söderströms skuld till dem. Genom att agera hårt fick firman in huvuddelen av sina pengar. Detta löstes bland annat genom att Peter Svalin ställde upp med pengar som lån till Patrick Alströmer och Carl Söderström. 1785 hade firman Sahlgren & Alströmer skulder till Hasselgreen på 31 033 riksdaler, Lindegren son & Grill 10 052, Bernhard Rottiers 71 356, Adrian Janssen 70 602 plus 20 280 för lån till Carl Söderström.

Clas Alströmer hade också i firmans namn gjort den del spekulativa och olönsamma investeringar i silverutvinning i Dalsland, en ren bluffaffär (Dals Bergs Societet) och i Strömsholms kanal, en verklig men olönsam affär.

Situationen var allvarlig och blev än besvärligare när Nils Silfverschiöld, gift med Anna Margareta Alströmer (1766-92), dotter till August Alströmer som dött 1773, ville få ut sitt arv ur firman. Nils Silvferschiöld behövde pengar för inevsteringar i s sina gods Koberg och Håberg samt i Virsbo bruk. Han föröskte därvidlag överta egendomarna Svenholm och Säffle som en del av betalningen. SÄffle visade sig dok i princip vara värdelöst så en försäljning av dessa egendomar inbringade kanppast så mycket som Silfverschiöld förväntat sig.

När Patrick Alströmer sedan drabbades av en annan bedragare, lagmannen Johan Simmingsköld, som semt ut ur landet med en skuld på 60 000 år 1764 förvärrades läget då en stor del av denna skuld var till Patrick Alströmer. Sahlgren & Alströmer krävde pengar av Söderström för de lån som han tagit upp i deras namn eller mot deras säkerhete och borgen. De fick inga pengar. 1785 fattade Peter Svalin oråd och begärde inteckningar i ett antal fastigheter i Göteborg för sin fordran på 6 363 riksdaler. Han erhöll inteckningarna. Även Olof Wengren vill ha betalning för bruket Thorskog som Söderström och Jöransson köpte men faktiskt aldrig betalt. Även han fick inteckningar i fastighetr för fordringen på 5 300 riksdaler.

Sahlgren & Alströmer förklarades i konkurs 1785 och i konkursansökan angavs att tillgångarna var 651 837 riskdaler specie och fordringarna 615 773 riskdaler specie. Bland de angivna tillgångarna fanns också Clas Alströmers och hans frus privata fastigheter till ett värde av 200 575 riksdaler. Fordringar på Carl Söderström hade satts till värdet noll, men egentligen var han skyldig bolaget 242 070 riksdaler, men det fanns inga förutsättningar att få in dessa pengar då Söderström flytt landet.

En hel del tillgångar såldes av året efter, godsen Bollerup och Övre Byborg, Clas Alströmer shalländska strögods, bruken Dömle, Kvarntorp, Gräsbosiö, Alingsås manufaktur, Clas Alströmers fastighet vid Lilla Torget osv. En hel del skulder avskrevs och värdepapper av olika slag såldes. En överenskommelse gjordes och underskrevs av Lars Segerström för Kammarkollegiet och Jernkontoret, G.H. Brahelén som företrädde Jan & Carl Hasselgreen samt Bernhard Wohlfahrt för Janssen, Bernhard Rottiers och ytterligare en fordringsägare i Antwerpen. En som dock inte var nöjd var Nils Silfverschiöld. Han ordnade så att konkursboet (konkursmassan) blev ansvarigt för ytterligare en rad skulder som inte fanns i den ursprungliga överenskommelsen, skulden för Thorskog, skulder i utlandet och en del annat, däribland borgen på ett lån som upptagits i Brabant av firman Christian Arfvidsson & Söner.

Arfvidsson & Söner hade också affärer med Carl Söderström och de hamnade också i problem när denne upptagit lån och växlar i deras namn och låtit bli att betala. Lånet i Brabant som Sahlgren & Alströmer gått i borgen för hade därför bara betalats till häften. Först 1790 avslutades konkursen i Sahlgren & Alströmer när Bernhard Wohlfahrt och landssekreterare Hummel överlämnade vad som fanns kvar i konkursboet till Clas Alströmers fru Sara, född Sahlgren.

1786 avslöjades också att Carl Söderström i Göteborg hos Riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid inventering visade det sig att av Arfvidsson och Söderström belånade järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppund hade från vågen uttagits resp 10 000 och 8 100 skeppund, utan att de motsvarande lånebeloppen betalats. Skyldig till det hela var Carl Söderström, men Christian Arfvidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig då han tagit upp lån och hjälpt Söderström att sälja de järnpartier som tagits ut utan att lånen betalats. Söderström flydde från Sverige, Arfvidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar genom att handelshuset John Hall & Co med en s.k. aversionshandel (ett ackord) med bankstyrelsen övertog ansvaret för skulden.

Konkurs för Arvidsson & Söner kunde undvikas men firmans dominans på många områden försvann då tillgångar fick avyttras för att firman skulle kunna överleva. John Hall & Co övertog en stor del av intressena i järnbruk och sågverk samt blev den dominerande eportören av brädor och järn från Göteborg. Produktionen vid de av företaget ägda sillsalterierna liksom exporten av salt sill tycks också ha minskat kraftigt.

Andel av järnexporten från Göteborg år 1777: Christian Arfvidsson & Söner 41%, John Hall & Co 30%, Vincent Beckman & Co 8%
Andel av järnexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 76%, Martin Holterman 7%, Christian Arfvidsson & Söner 4%

Andel av brädexporten 1777: John Hall & Co 30%, Christian Arfvidsson & Söner 21%, Vincent Beckman & Co 3%
Andel av brädexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 71%, Christian Arfvidsson & Söner 9%, George Bellenden & Co 2%

Huvuddelen av Arfvidssons export av sill gick till Västindien (via Cork) och minskningen av sillexporten kan ha med att företaget på olika sätt hamnade i onåd hos brittiska kreditgivare och handelsparttners på grund av Söderströms vidlyftiga affärer (rättare sagt lurendrejerier) i Arfvidssons och Alströmers namn:

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Varulagret i bolagets hamnmagasin förblev oförändrat månad efter månad. Oron spred sig bland långivarna i hemmahamnen Gustavia, där Schürer tappert försökte hålla ställningarna. I mitten av september tvingades företaget ställa säkerheter för lånen i forma av mark och byggnader i Gustavia, slupen, gods och varor under sigill samt fyra negerslavar.

Den 16 oktober 1785 inträffade katastrofen! I en Londonbank protesterades en av företaget den 22 maj utställd växel om £ 500! Ryktet härom nådde snabbt Västindien. Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

Anledningen till växelprotesten i London var Söderströms och Arfvidssons bedrägerier mot järnvågen i Vänersborg.

Carl Söderström och hans bror Richard Söderström tycks onekligen ha lurat av en massa bankirer och svenska företagare stora summor pengar och sen smita undan till USA. Genom att ta upp lån och inte betala fick dessutom Söderström ett stort handelsbolag i konkurs (Sahlgren & Alströmer) och ett annnat hamnade i stora problem (Arfvidsson & Söner). Richard Söderström blev handelsman i Boston och konsul. Pengarna som bröderna med stor sannolikhet snodde åt sig i Europa kan ha fungerat som ett bra startkapital. Både Carl Söderström och Richard Söderström finns omnämnda i brev av John Quincy Addams, en av USA:s grundare.

Söderström tycks inte heller ha varit ensam som fifflare på 1700-talet. Ovan nämnde Simmingskiöld var en, Peter Westman som fiffalde med växlar var en annan och Samuel Gustaf Hermelin en annan med sitt fiffelprojekt Dals Bergs societet (i vilket firma Sahlgren & Alströmer investerade).

Andra källor: Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< De rikaste i Göteborg på 1700-taletKvinnliga företagare på 1700-talet >>
About these ads