Överklassafari och klasshat

Jag kan förstå om en palestinier hatar en israelisk minister. Jag kan förstå om en jude kan känna hat mot en nazist. Men en sak vet jag, hat leder inte framåt. Hat kan inte erbjuda en lösning. Hat kan aldrig vara grunden för en varaktig förändring till det bättre. Hat är destruktivt och bakåtsträvande.

Därför kan jag inte förstå det passionerade försvaret för hat som känsla hos en del vänsterdebattörer. Vi vill ju skapa en ny värld, en värld som styrs med andra målsättningar och inriktningar. Hat hör inte hemma där. Naturligtvis kommer det att finnas, men det är inget som ska uppmuntras och det är ingenting som kan föra kampen framåt. Det är ett misstag att tro det. Och vad är klasshat? Ar det sunt? Det tycker jag nog inte. Därför att hat är en destruktiv känsla som inte kan leda till nåt positivt. Nog fan tyckte jag illa om de som bodde på Kvarnberget i Stenungsund, företagens chefer, men inte hatade jag dem eller deras barn. Nog tyckte jag att villkoren var orättvisa i klassamhället Stenungsund. Nog tycker jag att klassamhället är fel och att det är fel att vi ska olika möjligheter beroende på var vi kommer ifrån. Nog är det fel, men hat kan inte förändra det.

Nog kan jag bli förbannad, nog kan jag bli ordentligt upprörd. Men det är inte hat. Ilska kan också vara destruktivt, men det kan ibland vara bra. Hat däremot kan aldrig vara bra. Det tär på själen (om jag som ateist får uttrycka mig så) helt enkelt. Det tär på en själv och hotar att gör en till en känslomässigt handikappad och förtappad sate. En människa som hatar kan inte lösa saker konstruktivt.

Men man kan prata om hat på ett sätt som innebär en slag institutionaliserat hat. Där är det okej. Jag tycker Trotten uttrycker detta väl när hans skriver:

Jag kan villigt erkänna att jag hatar den ordning som leder till att en stor del av världens befolkning svälter samtidigt som andra lever i överflöd, jag hatar den ordning som leder till krig, och jag hatar den värlsordning som förvägrar mig ett värdigt liv.

Men hatet får inte förblinda oss. Vårt hat mot den rådande samhällsordningen får inte leda till att vi helt glömmer att diskutera, analysera och nyansera våra åsikter. Då blir nämligen hatet fördummande och leder inte till något konstruktivt. Här kan jag citera Michael Corleone: “Hata inte din fiende, det sänker ditt omdöme” (Gudfadern III).

Trotten har också rätt när han säger att politik är känslor. Politik är känslor, stämningar, logik och mycket annat. Men hatet som personlig känsla är inte bra. Den leder inte framåt. Däremot är det användbart som ett symboliskt uttyck för den avsky vi känner för det kapitalistiska systemet, förtryck och övergrepp.

Nog skulle jag kunnat hata de poliser som körde upp maskingevär i min rygg under Göteborg 2001, tvingade ner mig på blöt asfalt och skrek okvädningsord åt mig i en halvtimma (åt andra i fler timmar). Nog skulle jag kunna hata dem. Men det skulle inte lett nånstans. Jag valde en annan väg, jag valde att prata med dem jag kunde hatat. Jag valde förhandlingens väg istället för hatets väg. Den har så här långt nått mycket längre. Idag är poliser och polisen i stort sett överens med vänsteraktivister om vad som gjorde fel i Göteborg år 2001. Vad polisen gjorde fel, vad politikerna gjorde för fel, vad journalisterna gjorde fel och vad aktivisterna gjorde för fel.

Okej, jag kan acceptera klasshat som en term, jag kan acceptera hat som ett teoretiskt uttryck för en allmän motvilja mot det vi inte gillar. Problemet är att ordet då leder fel. Det leder oss att tänka på den personliga känslan hat. Den känslan kan man visserligen känna ibland. Men den är destruktiv. Den är inget som man kan bygga inför framtiden med. Därför bör vi ta bort den. Precis som vi bör ta bort idiottermer som proletariatets diktatur. För det vi vill ha är ju inte diktatur. Vi vill ju ha en utvidgad demokrati där demokratiska beslut ska gälla alla områden i samhället, inklusive ekonomin och storföretagens skötsel. På samma sätt vill vi ha ett samhälle utan hat, varför ska vi då bygga det med hat? Det går inte, det fungerar inte.

Man hatar inte något för att värdeackumulationen är allt, man hatar inte något för att kapitalet har en pervers logik. Man hatar inte någon på grund av ett abstrakt klassbegrepp, för att den är rik, överklass eller nåt annat. Man hatar något för att förmannen beter sig som en idiot, man hatar jobbet på fabriksgolvet därför det är så jävla tråkigt. Så hjärndött, så befriat från krav på tankeverksamhet. Jag har hatat fabriksjobben sen första dan till sista dan (cirka 25 år har jag jobbat på fabriker). Men inte att gå till arbetet, inte att arbeta. Men det faktum att man inte vill att jag ska använda hjärnan, att man betraktat mig som en idiot, har jag hatat. Men det jag säger är att denna känsla är destruktiv. Den kan inte användas för att bygga upp nåt, bara riva ner. Det är det som är problemet.

Men, jag säger inte som Jesus, vänd andra kinden till. Det är inte kärlek oavsett vad som händer som jag vill ha. Det är respekt och tolerans jag vill ha, som jag vill uppnå. Det kan man inte uppnå med hat. Det kan man uppnå genom att prata med varandra. Tänk på det Israels regering och Hamas!

Min position är inte att man i första hand måste få motståndaren att förstå. Se exempelvis på polisen och Göteborg 2001. För det första polisen är inte våra motståndare, polisen är motståndarnas, dvs kapitalisterna som klass betraktat, våldsapparat. Kan man vinna över delar av våldsapparaten till revolutionen är mycket vunnet. (just detta har hänt i de flesta revolutioner i världen). Att man kan vinna över delar av borgarklassens våldsapparat beror ju på att den strukturella förtryckarapparaten som polisen ändå är, också utgörs av individer. Individer som i stor utsträckning rekryterats ur arbetarklassen. Alltså finns det ett värde i att vinna poliser för våra ståndpunkter. Detta utan att ha några illusioner om att polisen som struktur eller organisation kan förändras. Man kan säga att man bör ha ett dialektisk förhållningssätt till polisen och de enskilda poliserna i borgarstatens våldsapparat. (Det finns åtskilliga andra, mer jordnära uppfattningar till varför jag anser att man inte ska slåss med polisen i onödan, men de hör hemma i ett annat sammanhang och i en annan diskussion).

Det är ofta bra att förstå sin motståndare, i detta fall överklassen (borgarklassen, de rika), utan att sympatisera med den eller dess åsikter. Det är bra att veta hur det ser ut i samhället, bra att tar reda på saker. Därför skriver jag inlägg om den svenska kapitalismen, finansfamiljer, kapitalismens framväxt, banker och storföretag. Inte för att jag älskar dem, inte för att hatar dem utan för att det är bar med kunskap. På samma sätt kan resorna som kallas överklassafari användas. Som källa till kunskap och insikt om hur samhället ser. Det är absolut inte nödvändigt att använda dem för att sprida hat oavsett om det kallas klasshat eller nåt annat. Inte ens det faktum att borgarna tycks hata besök från de mindre priviligierade utgör någon anledning till att vi måst hata dem.

Det är inte rätt att hata. Men kanske inte heller alltid fel. Men kärlek är helt klart bättre och skönare än hat. Definitivt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Anonym

    Déja vu. Förra året sattes en pjäs upp i Stockholm som gick ut på att synligöra sexism och kvinnohat genom att vända upp och ner på begreppen och i tydligaste mån visa hur det skulle sett ut om det vore tvärt om. Men det enda som skrevs om pjäsen var hur dåligt män behandlades i den, och det gick så långt att de som medverkade i pjäsen hängdes ut med namn och adress på nätet och mordhotads utan att någon reagerade.

    Bara några månader senare har vi ett gång som gör kritiska bussturer i några av landets rikaste och mest segregerade områden och få utstå glåpord och äggkastning för det. Men hela debatten verkar ha hakat upp sig på ett enda ord i deras slogan och vad det säger om deras moral.

    Jag vet inte om jag ska anklaga dig för dumhet eller en medveten strategi för att tysta debatten om klassfrågor.

    • Jag vet inte om du är dum eller inte. men du har antingen inte läst mitt inlägg eller så förstår du inte vad du har läst. Jag har inget mot resorna till Saltsjöbaden och ar inte skrivit något som helst negativt om dem, så jag begriper faktisk inte vad du menar med att anklaga mig. Inget i mitt inlägg går emot resorna.

  • Pingback: Orter med olika klass. « PEPPRAT RÖDGRÖNT()

  • Pingback: Björn Wiman är obegriplig - eller - jag skiter i kulturradikalismen | Svensson()