Lars Henriksson är optimistisk om världen

I en tid när fascismen bereder ut sig, när kapitalet tycks regera oinskränkt, när demokratin i Grekland och Italiens sätts ur spel, när arbetarklassen går på knäna, jobben försvinner, regeringen i Sverige blir värre och värre, klimatet löper amok osv är det lätt att bli pessimist. Då är det alltid roligt att läsa människor som ser möjligheterna, människorna som nara en möjlighet bakom krönet på den fruktansvärda uppförsbacke som vi nu är inne i.

Tidigare har jag skrivit om Johan Lönnroth och hans positiva syn på utvecklingen så som han lagt fram det i DN. Desutom har jag publicerat Hans Norebrinks recension av Murray Bookchin. Där seer både Bookchin och Norebrink möjligheter. En annan som också er möjligheter i skuggan av nedlagda bilfabriker och förlorade jobb, även när vi hukar inför annalkande klimatkatastrof, är Lars Henriksson som skrivit följande i Internationalen som ett svar på ett öppet brev från Klimataktion (brevet hittar jag inte på nätet). Henrikssons svar:

I ett öppet brev som publicerades i Internationalen 2/2012 uppmanar Klimataktions talespersoner Elisabet Strand och Jonas Paulsson miljöminister Lena Ek att bedriva en klimatpolitik som inte utgår från ”flörten med människors egenintresse” utan istället tar fasta på människors vilja att lösa klimatproblemet utan hänsyn till egen vinning och till och med, enligt opinionsundersökningar, är beredda att göra stora uppoffringar för klimatets skull. Jag ser flera stora problem med detta.

Jag delar den underliggande tanke som finns i Strands och Paulssons brev, att de förändringar som krävs behöver ske i samhällsskala och inte kan överlåtas åt individuella initiativ. Det är när beslut fattas i demokratiska former som vi gemensamt förmår göra sådant som vi vet är bra men där en egen insats är alltför liten för att spela någon roll eller till och med är omöjlig.

Men detta är en helt annan sak än att vädja till en av regeringen Reinfeldts ministrar att hon ska grunda sin klimatpolitik på att människor ska göra ”uppoffringar”. De flesta löntagare är grundligt trötta på att avkrävas uppoffringar från överheten, såväl när det gäller rationaliseringar på jobbet som nedskärningar i den gemensamma välfärden. Om klimatrörelsen gör det till sin strategi att tillsammans med regeringen kräva mer av den varan är det ett effektivt sätt att driva människor i armarna på klimatförstörarna.

Det betyder inte att vi ska påstå att inget behöver förändras om den globala uppvärmningen ska kunna stoppas, tvärtom. Utmaningen för oss är att formulera och ta i bruk en strategi som upphäver den falska motsättningen mellan en klimatfråga och de stora gruppernas intressen, det vill säga att göra verklighet av parollen om en rättvis omställning, i Sverige och internationellt. Jag tror att detta inte bara är möjligt utan helt nödvändigt.

Ett exempel från min egen verklighet: När jag och mina arbetskamrater ställdes inför massuppsägningarna i bilindustrin krishösten 2008 skulle det varit att göra klimatfrågan en allvarlig björntjänst att säga: ”Bilismen är skadlig för klimatet. Det är bara bra att bilföretagen går under.” (En ståndpunkt jag faktiskt stötte på i klimatrörelsen.) Istället försökte jag finna ett sätt att förena våra omedelbara behov som anställda med långsiktiga lösningar för klimatet.

Min slutsats var att skärningspunkten fanns i frågan om jobben, en ståndpunkt jag sedan utvecklat i min bok Slutkört. Genom krav på bevarade jobb genom omställning av produktionen skulle vi anställda och våra fackföreningar kunna förena klimatomställningen med vårt egenintresse av att försvara jobben. Så skulle vi kunna sätta den kollektiva, men idag sorgligt outnyttjade, styrkan bland de arbetande i klimatfrågans tjänst och samtidigt använda klimatkraven för att ge striden för jobben en samhällsförankring.

De stora internationella mobiliseringarna inför toppmötet i Köpenhamn 2009 blev en kulmen för klimatrörelsen, och konferensfiaskot ledde inte till ökad aktivitet. Kanske var en del av orsaken just inriktningen på och förhoppningarna om att regeringarna skulle lösa frågan genom ett avtal. Visst måste varje rörelse som vill förändra samhället ställa krav på de politiska makthavarna, men än viktigare är att rörelserna inser sin egen vikt. Det är bara genom starkt folkligt tryck politiken kommer att förändras och varje aktion och aktivitet bör ha som delmål att stärka rörelsen.

Problemet för klimatrörelsen av idag är att den är idéburen och saknar den nödvändiga sociala förankring som krävs för att tvinga igenom förändring vilket gör att man lätt hamnar i att vädja till makthavarna att göra det som är förnuftigt. Men det är inte okunskap som är orsaken till att världens koldioxidutsläpp ökat med 40 procent under det kvartssekel som nu sett 17 misslyckade klimattoppmöten komma och gå.

Det är det faktum att världen styrs av opersonliga intressen drivna av en omättlig jakt på ökade vinster och tätt sammanbundna med fossilsamhället. Mot dessa gigantiska ekonomiska krafter hjälper goda argument föga, de måste bemötas av organiserade samhällskrafter som är starkare än dem, och den fråga klimatrörelsen bör ställa sig är hur sådana krafter ska kunna mobiliseras.

Idag skulle det kunna innebära att utmana de passiva fackliga ledningarna kring gemensamma kampanjer för klimat och arbete, till exempel genom att i den brittiska, och numera även den sydafrikanska, klimatrörelsens efterföljd lansera en plan för klimatjobb. En sådan konkret plan skulle kunna arbetas fram av klimat- och miljöorganisationer i samarbete med fackliga aktivister och organisationer på olika nivåer, och sedan ligga till grund för en långsiktig folkrörelsekampanj för satsningar på klimatomställning av olika samhällssektorer.

Detta är en inriktning jag tror är betydligt bättre än att vädja till ministrar och tala om uppoffringar.

Lars Henriksson

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!