När kommer revolutionen till Sverige?

Världen skälver igen. Sammanbrottet för diktaturerna i nordafrika har sänt chockvågor genom världsordningen och elektrifierat vanliga, unga, arbetande, lidande, kämpande människor från New York till Malaysia: nu tar vi saken i egna händer. Polisbrutaliteten, bostadsbristen, evighetspresidenterna, arbetslösheten, utförsäljningarna, rättslösheten, de galopperande klyftorna har gått för långt: vi samlas nu. vi går ut på gatorna nu. vi tar torgen i besittning, håller möten, marscherar, strejkar, vi kräver de styrandes fall.

Och här? Här är det ännu tyst.  Sverige står still. Inte för att det saknas problem i vårt land: en offentlig sektor som bit för bit tas över av kapitalet, en vårdsektor som får förfalla, förorter som gradvis förskjuts ur samhället, poliser som plötsligt bryter sig in hos oskyldiga familjer, tusentals SAAB-jobb som äventyras utan att någon ingriper, unga och invandrare som inte får jobb hur många de än söker, anställningar som klipps upp i permanent osäkerhet, arbetare som övervakas och hetsas ännu hårdare, inkomstklyftor mellan män och kvinnor som växer, trupper som sänds att kriga i Afghanistan, och politiker som stoppar huvudet i sanden och tror att det annalkande klimatkaoset kommer lösa sig av sig självt. Listan kan, som du vet, göras längre. Men i Sverige händer inte mycket. Än.

En resning händer inte av sig själv. Inte heller kan den dikteras fram. Ingen individ, inget parti, ingen liten grupp av smarta strateger kan sätta ett samhälle i gungning: det är en uppenbar lärdom av 2011 års revolutioner och revolter, från Tunis till London. Saker händer först när massor av människor strömmar till från alla håll, ser varandra med nya ögon, finner de gemensamma nämnarna – allt som varit så fel så länge och som nu ska rättas till. Det är social rörelse som skapar skalvet.

Om det är något Sverige lider brist på är det just detta: social  rörelse. Våra en gång så stolta rörelser – fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen, miljörörelsen, antikrigsrörelsen – ligger till största delen i dvala, nedfrysta, stelnade. Det är det vi först av allt behöver ändra på. Vi måste hitta nya sätt att komma i rörelse.

Ett uppsving för rörelser i Sverige kan inte beställas eller trollas fram. Men vi som tror att något är i grunden fel på vårt samhälle, vi som ryst i kroppen och glött i kinderna när vi sett scenerna från Egypten och Spanien, vi som längtar efter att människor ska kräva sin rätt även här behöver komma samman redan nu. Vi behöver prata med varandra. Vi behöver utbyta erfarenheter, lära oss hur man kan göra, jobba ihop oss och, framför allt, agera i varje miljö i våra vardagsliv där fronterna dras.

När egyptiska aktivister utlyste demonstration till den 25 januari 2011 var det få av dem som trodde på fler än några tusen. Det kom femtio tusen, hundra tusen och sedan var skredet igång. Men för att driva revolutionen till seger krävdes organisation, för att försvara den krävdes organisation, för att bekämpa den nu styrande militärjuntan och hålla islamisterna borta från makten och sy ihop strejkvågorna och universitetsockupationerna och bonderörelserna krävs även nu organisation: det är med organisation Egyptens framtid  står och faller.

I de egyptiska händelsernas centrum står en liten grupp – de var inte fler än ett par hundra när allting började– av revolutionära socialister. De har varit med och utlyst samtliga stora demonstrationer sedan revolutionen startade. De jobbar hårt med att organisera fria fackföreningar i fabriker och på bomullsodlingar, de bloggar och fotograferar och sprider tidningar och möter aktivister från andra inriktningar: de rinner som ett kvicksilver genom Egyptens sociala rörelser. De gör ingenting för att ta över dem, stämpla dem som sina projekt; det är inte det som är deras ambition. De bygger rörelse.

Vi vill vara Sveriges revolutionära socialister. Två samhällen kunde knappast vara mer olika än Egypten och Sverige, men en sak är universell: ingenting händer av sig självt, inte ens en jättelik sammanstrålning av människor. Det behövs någon som utlyser den där demonstrationen, ställer sig upp på den där arbetsplatsen, skickar ut det där blogginlägget i precis rätt stund.

Vi är Socialistiska Partiet. Kom med! Vi är ett litet parti, men vi har några unika kvaliteter: vi är inte främst intresserade av oss själva, utan – just det – av att bygga rörelser. Vi är aktiva där vi finns i våra vardagsliv, på ungdomsgården och sjukhuset, på bilfabriken och universitetet, framför datorn och utanför vårdcentralen, i avtalsrådet och stadsdelen. Vi är som ett litet kärl av många erfarenheter om hur kamp kan bedrivas.

Vi tror inte att Sverige förändras främst inifrån riksdagen, utan inifrån vardagen. Vi sätter en ära i att diskutera fritt, i att låta olika åsikter brytas mot varandra öppet och friskt; vi har aldrig följt order från någon stat, alltid bekämpat den dödgrävare för vänstern som kallas stalinism. Vi avskyr sekterism. Vi tror på kontakter över gränser, och tillhör därför en international där tusentals aktivister som tänker ungefär som vi kommer samman i ett mycket större kärl: människor som organiserar hemarbetande kvinnor i Pakistan och leder strejker i USA och försvarar skogar mot skövling på Filippinerna och agiterar inne i Israel mot ockupationen. Vi är svensk sektion av Fjärde Internationalen. Vi är revolutionärer.

Socialistiska Partiet

Ladda ner texten som ett flygblad.

Intressant?
Läs mer: Internationalen1, 2, SP1, 2, Fria1, 2,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3DN1, 2, 3, SVT1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements