Framgångsrik bekämpning av brottslighet

Det finns en polismyndighet i Sverige som är effektivare än andra. Man har en högre uppklarningsprocent för många typer av brott och är en av få poliser i Europa som regelbundet fått medlemmar i kriminella nätverk och organisationer att ange sina egna, att tjalla. Dessutom verkar det som man mycket effektivt klarar av att skydda dessa vittnen därefter genom nya identiteter, bostadsorter och annat. Det handlar om Göteborgspolisen (Västra Götalands polisdistrikt).

Sannolikt är det också Göteborgspolisens effektivare sätt att arbeta som ligger bakom skillnaden vad det gäller ungdomsrån, i Malmö har antalet rån mot ungdomar ökat mycket kraftigt under en längre period, i Stockholm har de ökat, men i Göteborg finns ingen redovisad ökning.

I dagens SVD skriver Jerzy Sarnecki och Helena du Rées om blufföretag:

Blufföretaget går dock inte med på att häva det avtal som de påstår vara ingånget. De hänvisar till en ljudfil som återger en del av samtalet mellan deras säljare och småföretagaren. Naturligtvis inte den del där säljaren hävdar oriktiga uppgifter. En enkel sökning på internet visar att detta blufföretag är välkänt och på nätet finns tusentals vittnesmål från andra som råkat ut för deras bedrägerier. Företagaren bestrider fakturan skriftligen och gör även polisanmälan.

Så småningom kommer ett krav från ett inkassobolag som ingår i samma koncern som blufföretaget. Företagaren fortsätter att bestrida. Eftersom kronofogden inte tar upp stridiga fordringar så hotar blufföretaget att stämma småföretagaren som inte vill betala. Till skillnad från kronofogden är tingsrätten skyldig att ta upp en tvistig fordran och ska försöka åstadkomma förlikning mellan blufföretaget och småföretagaren. Det kostar blufföretaget 450 kronor att få tingsrättens hjälp att driva in sin bedrägliga fordran. Samtidigt som företagaren blir stämd till tingsrätten får denne ett beslut från polisen att de inte inleder någon förundersökning för det anmälda bedrägeriet eftersom de inte anser sig kunna styrka brott.

[…]

Å ena sidan gör inte rättssamhället något för att skydda småföretagen från det gissel som blufföretagen utgör, å andra sidan används samhällets resurser för att hjälpa blufföretagen att driva fordringarna mot dem. För de drabbade måste denna ordning te sig absurd. Att småföretagare hänvisas till att det är upp till de själva att klara upp tvisten genom en civilrättslig process vittnar om en mycket märklig syn på rättsstaten.

Det går inte att bevara förtroendet för ett rättssystem där polis och åklagare påstår sig maktlösa att rå på organiserad brottslighet eftersom det inte går att bevisa att den enskilde säljaren i det enskilda fallet hade uppsåt att lura just en enskild företagare.

Också på detta område kan vi se en stor skillnad mellan Göteborgsområdet och de andra två storstadsområdena i Sverige. I Göteborgsområdet finns i stort sett inte ett enda blufföretag, i stort sett inte en enda katalogfifflare, webbedragare, domänskojare eller fakturaskojare. I Malmöområdet finns många och i Stockholm finns också en del. Frågan är om inte polisen sätt att arbeta påverkar detta också.

Betänk också att gripanden för morden i Malmöområdet började trilla in så fort som poliser från andra polisdistrikt kom ner till staden för att utreda. Något tyder på att allt inte står rätt till inom Malmöpolisen och något tyder på att Göteborgspolisen arbetar på ett annorlunda sätt än man gör på andra håll. Jag tror inte framgångarna beror på samverkan mellan myndigheter så som ledarskribenten Daniel Persson i SVD tror. Sådant är naturligtvis bra men det förklarar inte varför gripanden för flera av morden i Malmö kom så fort när väl poliser från andra polisdistrikt börjat arbeta med fallen.

Grundläggande skillnader i polisarbetet finns alltså troligen. Vad de beror på och exakt hur de ser ut vet jag inte. Men mycket tyder på att de verkligen finns.

DIntressant är också att det även på andra områden finns tecken som tyder på skillnader mellan Malmö/skånepolisen och polisen i Stockholm och Göteborg. Det nya konceptet i samband med arbete med demonstrationer, och gatuprotester etc har genomförts effektivt och bra i Göteborg, i Stockholm har det funnits ett kraftigt motstånd men det är på väg att genomföras. I Malmö har man inte prioriterat detta arbete och nu finns det enligt uppgift  inte längre någon fungerande dialogpolis i Skånes polisdistrikt och Malmö. Skillnaden mellan städerna är tydlig. I Göteborg har det inte funnits en enda allvarlig incident med bråk mellan demonstranter och polis sen 2001. I både Malmö och Stockholm har det funnits åtskilliga.

Frågan är vad det är för fel med Skånepolisen och Skånepolisens organisering?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements