Tjära och beck – en gång en svensk monopolvara

I slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ahde Sverige i det närmaste monopol på tjära och beck som behövdes för att bygga fartyg. Därmed kunde priset i stort sett bestämmas enbart av de svenska handelshusen som exporterade varorna. En stor del av den svenska exporten av tjära kom från den finska delen av landet. Fram till 1717 fanns också ett Tjärhandelskompani som hade monopol på exporten. Under 1700-talet blev Storbritannien det stora mottagarlandet för tjära och beck som exporterades från Sverige. Ryssland kom under århundradet att uvecklas till en större exportör vid sidan av Sverige. Storbritannien försökte också med start redan i början av århundradet att göra sig fri från beroendet av Sverige och Ryssland för sin försörjning med tjära och beck.

I detta sammanhang kan det kanske också var bara att tala om vad tjära och beck är för något och skillnaden dem emellan. Tjära är en trögflytande vätska som erhålls som vid destillation av organiska material som kol, petroleum, oljeskiffer, torv eller ved. På 1700-talet handlade det om ved. Tjära är svart eller brun till färgen och dess konsistens varierar mellan trögflytande vätska och halvfast. Vid destillation av tjära kallas destillationsresten beck. Beck på 1700-talet framställdes främst genom att koka tjära och betingade ett högre pris samt var lättare och billigare  att transportera på grund av sin fastare konsistens. Beck var det som användes för att täta dåtidens träfartyg.

En av de vktigaste hamnarna för den svenska tjärexporten på 1600-talet var Viborg. I freden i Nystad år 1721 blev dock Viborg ryskt inklusive viktiga produktionsområden för tjära. Den svenska exporten flyttdes dock till stor del över till Fredrikshamn samtidigt som tjärbränningen i Österbotten och exporten över Stockholm ökade i betydelse. Exporten ökade omedelbart efter krigslsutet men den minskade på 1730-talet igen.

Den totala svenska tjärexporten under 1600-talet var enskilda år så stor som 100 000 tunnor per år, men under 1740-talet hade denna export minskat till i medeltal 50 000 tunnor per år. Exporten från rsyka Arkangelsk var på 1730-talet liksom på 1760-talet i medeltal omkring 40 000 tunnor per år.

Efter 1730-talet ökade tjär- och beckexporten kraftigt under varje krig, exempelvis sjuårskriget 1756-63 då mer än 100 000 tunnor tjära utfördes och US-amerikanska frihetskriget  1776-83 (sammanföll också med ett annat krig mellan Storbritannien och Nederländerna).  Även under revolutionskrigen och napoleonkrigen ökade exporten så att det under åren 1801-08 utfördes i medeltal 140 000 tunnor tjära per år jämfört med 40 000 tunnor under 1730-talets sista år. 1743 blev även Fredrikshamn ryskt.

Vid 1700-talets mitt exporterades ungefär 5 gånger så mycket tjära som beck. Beckexporten stagnerade efter 1780-talet medan tjärexporten fortsatte att öka. Orsaken till detta var en förändrad inriktning för exporten. Av tjärn exporterades  mellan 32 och 43% till Östersjöområdet med Köpenhamn som den största importhamnen för tjära från Stockholm. Under napoleonkrigen ökade exporten till Danmark avsevärt och det är sannolikt att svensk tjära reexporterades från Köpenhamn på danska fartyg då dessa hade en del privilegier under Napoleonåren. Nederländerna var en annan viktig marknad för svensk export av tjära och beck. På 1740- och 1750-talen gick drygt 30% av tjärexporten dit liksom 40% av beckexporten. Därefter minskade exporten till Nederländerna men fortfarande på 1790-talet gick cirka 10% till Amsterdam och andra hamnar i Nederländerna. Minskningen skedde främst på 1760-talet i samband med att Nederländerna ökade sin import av tjära från Arkangelsk i Ryssland. Under kriget 1756-63 tycks det också ha varit en del reexport av tjära från amsterdam till Frankrike.

Under 1740-talet exporterades årligen omrkign 11 000 tunnor tjära till Sydeuropa (Frankrike, Portgual, Spanien, Medelhavet). Exporten från de österbottniska städerna Uleåborg och Gamlakarleby som började på 1760-talet efter att det bottniska tvånget att handla vi Stockholm upphävdes var främst inrikatd på Medelhavsländerna.

Den svenska exporten av tjära och beck till Storbritannien varierade mycket från år till år och innan 1770-talet var den främst bestående av tjära medan beck hämtades från kolonierna i Nordamerika. Det US-amerikanska frihetskriget ökade efterfrågan på svenskt beck i Storbritannien. Faktum är att alal rkig på 1700-talet i parktiken innebar en ökning av den svenska tjärexporten och senare också beckexporten till Storbritannien.

1724-25 gick 51% av Sveriges tjärexport via Stockholm, men ökade till 63% åren 1738-40 och 79% udner 1750-talet. Från 1770-talet minskade Stockholms andel men ännu i början av 1800-talet stod Stockholm för över 60% av tjärexporten. Viktiga exportörer av tjära från Stockholm var Grill (1730-talet till 1760-talet), Jennings (1740-talet), Lefebure (1730- till 1760-talet), Tottie och Tottie & Arfwedson (från 1750-talet till 1820-talet), Bohman, Hassel & Görges (1740-talet till början av 1800-talet), Wahrendorff (1770-talet och 1780-talet) och visas år i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet Björkman.

De finska hamnarna Uleåborg, Vasa, BrahestadGamlakarleby, Kristinestad, Nykarleby och Jakobstad stod sammanlagt för 14% av exporten åren 1771-80 men denna andel ökade senare till över 20% och till 24% under 1790-talet och i början av 1800-talet. Uleåborg var enskilt den största exporthamnen. I såväl Jakobstad som Gamlakarleby spelade familjen Roos en stor roll som både tjärexportörer och redare och i Jakobstad spelade familjen Malm också en stor roll.

De småländska hamnstäderna Västervik och Kalmar stod för för cirka 20% av tjärexporten 1738-40 men andelen minskade sedan allteftersom, på 1740-talet cirka 18%, 1750-talet 16%, 1760-talet 13%, 1770-talet 10%, 1780-talet 8%, 1790-talet 4% och i början av 1800-talet 3%. Kalmar och Västervik exporterde i stort sett inget beck. De gjorde däremot Kristianstad via sin hamn Åhus. När det gäller beck så var Kristianstad faktiskt landets näst största utförselhamn efter Stockholm efter år 1743 när Fredrikshamn blivit ryskt. Kristianstad exporterade främst till Amsterdam, men till viss del även till Köpenhamn och Lübeck. Göteborg hade i stort sett ingen betydelse för exporten av tjära och beck, förutom 1777 då 11 300 hl exporterades av främst Christian Arfvidsson (55%) och John Hall (30%).

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Tjära och beck – en gång en svensk monopolvara”

Kommentarer är stängda.