Lindahl och Jancke – Ostindiska, textifabriker och tobak

Olof Lindahl d.ä. (171?-1760) anlade tillsammans med Peter Christofersson Algher (1703-1760) ett stärkelsebruk i Norrköping med privilegier utfärdade år 1741. Verksamheten drevs under firmanamnet Algher & Lindahl. Stärkelsebruket kallades Kronan. Efter grundarnas död 1760 övergick bruket till arvingarna, vilka en lång följd av år fortsatte driften. Då barnen till Olof Lindahl d.ä. ännu inte var vuxna hamnade stärkelsebruket i praktiken i familjen Alghers ägo.

Peter Algher efterlämnade 5 barn av vilka dottern Gertrud var gift med Jacob Neostadius, handelsman i Stockholm, vilken övertog privilegierna 1760. Dottern Anna Maria blev 1761 gift med Jacob Schotte (1732-98), dottern Christina gifte sig 1758 med Claes Eckhoff (1740-78) och dottern Margareta 1763 med Fredrik Berholtz (1730-96). Alla dessa 3 mågar var handelsmän i Norrköping.

Av Olof Lindahls 11 barn dog 6 stycken i späd ålder. Den ende som stannade i Norrköping var sonen Olof Lindahl d.y. (1748-1801) Olof Lindahl d.y. tog anställning i Svenska Ostindiska kompaniet för vilket han genomförde resor samt en period i Kanton som superkargör:

Den första resan påbörjades den 17 januari 1774 och Olof Lindahl, som då var 26 år, reste som 4:e superkarg på skeppet Drottning Sophia Magdalena. Titeln superkarg betyder att han var den person ombord på skeppet som hade att bestämma om lastens inköp och liknande. Han var med andra ord kompaniets man ombord på skeppet. Resan till Kina och med staden Kanton som slutmål tog ca 200 dagar. Där stannade man i regel tre månader. Lindahl var tillbaka i Sverige den 16 maj 1775. Han stannade i Sverige 11/2 år innan han åter den 20 januari 1777 med samma skepp,Drottning Sophia Magdalena, begav sig till Kina. Denna gång reste han som tredje superkarg. När han återvände till Sverige, den 10 juni 1778, stannade han endast nio månader innan han den 7 mars 1779 begav sig på sin tredje resa till Kina.

Inför denna resa hade det skett vissa förändringar vad gällde kompaniets handelsförhållanden i Kina. Fr o m 1776 hade kineserna upphävt det gamla förbudet att låta kompaniets folk stanna kvar i Kina efter det att skeppen lämnat landet. Detta kom att underlätta kompaniets skötsel av sina affärer. Det blev nu superkargerna som stannade kvar i Kina. De olika länderna lät uppföra sin respektive faktorbyggnader i Kanton. Dessa innehöll kontor och bostad för kvarvarande superkarger.

När Olof. Lindahl gav sig iväg på sin tredje resa, den 7 mars 1779, på skeppet Gustaf III, hade han fått uppdraget av Svenska Ostindiska Companiet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannade i Kina sju år och tre månader. Förutom Olof Lindahl var också James Maule, Peter Johan Blaadh, E. von Stockinström och William Chalmers stationerade vid det svenska faktoriet under delar av den tid Lindahl var där. Denna tid, närmare bestämt åren 1777-1783, kom att bli kompaniets framgångsrikaste tid, de gyllene åren. Det var teet som var den klart dominerande handelsvaran under denna tid. Teet stod för 83% av den totala handeln.

Efter tiden i Kanton flytade han 1785 hem till Norrköping där han träffade Charlotta Jancke, dotter till Fredrik Jancke som då var en av Norrköpings rikaste män. Fedrik Jancke var textilfabrikör och drev bland annat den så kallade stenhusfabriken, en textilfabrik som vari i familjen Janckes ägo sen 1730-talet. 1799 övertog Jancke också Drags Fabriker, en av Norrköpings största textilindustrier. Redan 1811 övertogs dock denna av Christian Lenning då Jancke avvecklade alla sina industriintressen när han blev gammal. Stenhusfabriken köptes av Magnus Lorentz Ekelund. Norrköping var vid denna tid en stad i kris. Det var ingen av Sverige större handels- och exportstäder under 1700-talet förutom när det gällde export av stångjärn, koppar och mässing. När det gällde koppar och mässing var staden den näst största exportstaden efter Stockholm och för stångjärn var staden den fjärde största efter Stockholm, Göteborg och Gävle.

1789 gifte sig den då 17-åriga Charlotta Jancke med den 41-årige Olof Lindahl. De bosatte sig i ett nyinköpt hus som än idag finns kvar i Norrköping och kallas Ringborgska huset. 1792 stod dock en herrgård som Lindahl låtit bygga i Tvartorp klar och familjen flyttade dit.

Vid hemkomsten så övertog Olof Lindahl också driften av stärkelseburket som han drev intill är 1800 då det överläts till Abraham Wallerstedt. Från 1798 var Olof Lindahl d.y. också direktör i Svenska Ostindiska Kompaniet som under denna den fjärde oktrojen hade stora ekonomiska problem:

1791 klagade direktionen på de alltmer tilltagande avsättningssvårigheterna. 1798 blev tonen alltmer pessimistisk och man funderade på att helt enkelt lägga ner kompaniet, eftersom förlusterna blev allt större.

Läget på den svenska valutamarknaden var oroligt och detta skulle drabba kompaniet och dess direktion hårt. Vid riksdagen i Norrköping 1800 beslutades om en myntrealisation och kompaniet tvingades, trots tidigare utfästelser om att få slippa ytterligare avgifter och pålagor betala 150 000 piastrer till Riksgäldskontoret. I och med detta var den fjärde oktrojens öde beseglat.

Som ledamot i kompaniets direktion blev Olof Lindahl både personligen och som företagsledare direkt påverkad av de svåra ekonomiska förhållanden som kompaniet stod inför. Detta föranledde honom att under vintern 1801, året Norrköpingsriksdagen, bege sig till Göteborg och Svenska Ostindiska Companiets kontor för att diskutera kompaniets framtid. Under detta besök i Göteborg 1801 avled Olof Lindahl den 16 februari. Han var då 53 år.

Änkan sålde Tvartorp år 1815 men bodde kvar till 1818 då hon dog.

Det fanns från 1730-talet en tobaksfabrikör i Norrköping vid namn Lorents (Lars) Lindahl (1710-?). Om han var släkt med ovanstående personer vet jag inte, men det verkar ju sannolikt. Han tobaksspinneri som kallades Tobaksspinneriet Linden startade 1733 och var ganska stort. Det sysselsatte år 1740 hela 40 personer. 1750 var Johan Lindahl (1727-78), sannolikt en bror, troligen också delägare i fabriken då den drevs av Lars Lindahl & Co det året. Lars Lindahl hade egna tobaksodlingar kring Norrköping och köpte även av andra odlare. 1760 drev Johan Lindahl fabriken för Lars Lindahls sterbhus räkning och senare ägdes det av Johan Lindahl & Intressenter.

Lars Lindahl startade även pipbruket Stjernan år 1757. Efter hans död övertogs detta av sonen Herman Lindahl (1745-82) för att vid hans död övertas av Jöns Brunbeck, borgmästare i Norrköping. Lars Lindahls två söner Göran Lindahl (1747-1811) och Herman Lindahl drev var sin snusfabrik, Göran Lindahls fabrik exisetarde bara en kort period och Herman Lindahls snusfabrik nedlades vid hans död.

En yngre Lars Lindahl (1758-?) var handelsbokhållare i Stockholm och senare handlande i Norrköpin. enligt en del uppgifter var han anställd i Ostindiska kompaniet en tid, bland annat som superkargör. Men det sistnämnda verkar inte sannolikt då han inte återfinns i de listor på superkargörer som finns. Hans bror Johan Niclas Lindahl (1762-1813. Han var handelsman i Norrköping efter att ha arbetat i Amsterdam 1783-85. Sannolikt var dessa två söner till Johan Lindahl eller Lars Lindahl. Om uppgiften om Ostindiska kompaniet stämmer kan den äldre Lars Lindahl kanske vara bror till Olof Lindahl d.ä.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

3 svar på “Lindahl och Jancke – Ostindiska, textifabriker och tobak”

Kommentarer är stängda.