Rubriken är hämtad från Lena Andersson som skrivit en signerad kolumn i DN med anledning av Breivikrättegången. Kolumnen handlar om urbefolkning och urbefolkningars rätt och hur högerextremister utnyttjar detta tankegods:
Uppvärderandet av särart och lokala kulturer anammades även av nordiska nationalister. Det är förvridet men inte förvirrande.
Breiviks tal om nödvärnsrätt till försvar för ”sin ursprungsbefolkning” och dess ”hotade kultur” visar hur genomsyrande tanken har blivit att utsatthet ger rätt. Trots avgrundslikt bestialiska makthandlingar hänvisar han till svaghet. I decennier har de invandrarfientliga spridit synsättet att de är indianer, ofrivilligt invaderade och med rätt till försvar för ”sitt folk”. Detta i fullt medvetande om att rättänkande människor förfasas över ”ursprungsbefolkningars” öde och små kulturers undergång.
[…]
Urbefolkningskonstruktionen utgår från den blodsromantiska tanken att man är sina förfäder, att man har rättigheter genom släkten, att man föds till det man är. Genom historiens nycker och postkolonial diskurs blev särartsidéer av det slaget eftersträvansvärt allmängods: ”andra gruppers” värderingar eller sätt att leva lägger sig den toleranta inte i. Efter kolonialismens förbrytelser prioriterades försvaret av ”lokala kulturer” och ”folk”. Förutsatt att man varit koloniserad.
[…]
Vad gör man då när nordiska och europeiska nationalister hävdar att invandringen påverkar den lokala kulturen på liknande sätt som en kolonisation, och önskar sig samma rätt som andra att slippa denna förändring? Säger man att det visserligen är rätt att hålla kulturer fria från yttre influenser men att just den här kulturen inte förändras av influenser? Eller ifrågasätter man och avvisar hela idén om bevarande som självändamål, om autenticitet, ursprung och nedärvda rättigheter?
Jag tror på det senare, men det innebär att man måste göra det också för grupper som anses ömtåliga. Också den som räknar sig som minoritet eller förfördelad har att rannsaka sin kulturnostalgi och sina uteslutningsmekanismer.
Så långt Lena Andersson. Det finns dock problem med hennes resonemang. Hon skiljer inte på förtryckare och förtryckta, makthavare och maktlösa, undertryckta och överhet. beroende på vem och vilken grupp vi pratar om så ställs alltså frågan annorlunda. Gäller det att hävda undertrycktas rätt kan man mycket väl hävda rätt till självbestämmande och annat.
Man kan dock inte kräva att kulturen inte får påverkas utifrån. Kulturer och folk som inte påverkas blir med tiden kulturer som stagnerat, hamnat i förfalla, som stelnat. Resultatet är ofta extremt konservativa könsmönster, ovanligt mycket våld osv. Sådant kan ses i de flesta så kallade ursprungskulturer på jordklotet, bland san-folken i södra Afrika såväl som bland indianfolken i Amazonas och så kallad urbefolkning i Asien.
Frågan kompliceras dessutom av att det i många fall är omöjligt att bestämma vad som är urbefolkning eller ens vilka som tillhör en viss befolkningsgrupp. Varken svenskar, norrmän eller samer är exempelvis ursprungsbefolkning i Norden. Varken finnar eller svenskar är ursprungsbefolkning i Finland. Norrmännen talar dessutom inte ett eget språk utan danska, en dansk dialekt uttalad på ett sätt som är lätt att förstå för en svensk, så egentligen finns kanske inte ens norrmän som eget folk.
Är det språket som ska användas som definition för vem som tillhör ett folk? Hur är det då med grekisktalande människor som är muslimer. De ansågs 1921 inte var greker. Serber, kroater och bosnier talar samma språk men anser inte att de är samma folk. Bulgarer och makedonier talar samma språk, men i stort sett ingen anser att de är samma folk.
Eller kanske religionen ska avgöra. En svensk är lutheran helt enkelt. Fast det är ju en rätt ny grej. De enda svenskarna kanske är de som är asatroende. Några hundra stycken helt enkelt. Som hör hemma nånstans i Tyskland egentligen. Eller i Turkiet för turkarna är ju definitivt inte ursprungsbefolkning i Turkiet. Men å andra sidan är ju de flesta turkisktalande egentligen inte turkar utan nåt annat. Om svenskarna är lutheraner, hur gör vi då med de svensktalande som är katoliker, ortodoxa, ateister, judar eller muslimer? Så där kan vi hålla på. Det hela är omöjligt. Det går inte att definiera vad som är vad och vem som är vem på ett bra och användbart sätt. Inte i Europa och inte nån annan stans heller.
Hela ursprungsbefolkningstanken är problematisk. I alla fall om man menar att kulturer inte ska påverkas utan är nåt statiskt. Att leva är att påverkas. Utifrån. Det gäller alla.
Läs också:
Hur många muslimer finns det i Sverige?
Hur många invandrare finns det i Sverige?
Nog tillhör man en global familj
Jag är inte svensk
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Vänstra Stranden,
Borgarmedia: DN1, 2, GP1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, SVT1, 2, 3, 4, BT1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om Breivik, Anders Behring Breivik, Lena Andersson, Ursprungsbefolkning, Etnicitet, Språk, Religion, Konservatism, Nationalism, Förtryck, Underordnad, Politik, Samhälle
Det är nog bara nationalister som ”kräver” att kulturen inte skall påverkas utifrån.
Det som utmärker nationalisterna i Sverige är ju att de etniskt tillhör en dominerande majoritet och att deras idéer därmed är fantasifoster. Statistiken talar sitt tydliga språk. Än mer problematiskt blir det när man ser att denna etniska majoritet inte alls är speciellt ”ren” (vad vi nu menar med det).
När det gäller ursrpungsbefolkningar i den vanliga bemärkelsen, minoriteter som ofta, men inte alltid, lever i nationens periferi som exempelvis otillgängliga bergstrakter handlar det ju om deras rätt att få välja sin eget liv och väg. Inte om att inte vara ”opåverkade”. De är idag hotade på grund av kommersiella intressen. Men också förvaltningsreformer påverkar dem negativt. Sociala mönster för jordägande som exempevis gynnar kvinnors rättigheter, trasas sönder när centralmakten inför nationell lagstiftning för fastighetsregistering. En förmögenhetsöverföring äger alltså rum från kvinnor till män när det ”moderna” gör sin entré.
Ursprungsbefolkningar försvarar sina rättigheter utifrån helt andra föreställningar än rasistiska nationalister. Den exotiska västliga föreställnnigen, delad av eliten i många länder i Syd, att dessa befolkningar är ”isolerade” och ”primitiva” är likaledes falsk. Det har alltid funnits ett utbyte av människor, varor och tjänster mellan centralmakt och periferi i båda riktningar. Detta utbyte har med tiden blivit osynliggjort då centralmakten skall skriva sin nationella historia.
När du skriver att dessa urbefolkningar är präglade av mycket våld och extrema könsrollsmönster så är det en konstruktion som bygger på just föreställningen att de är isolerade och primitiva. Men är det sant överhuvudtaget? Däremot kan vi se att det ”moderna” centralmaktsmaskineriet marginaliserat dessa befolkningar och de har svårt att få sina liv att gå ihop, och deras kultur och språk är inte respekterad utan sedd som ”exotisk” i bästa fall och ”primitiv” i värsta fall. Är det då så konstigt att vi får en social problematik?
Jag rekommenderar ”The Art of Not Being Governed – an Anarchist History of Upland Southeast Asia” av James C Scott utgiven av National University of Singapore Press. Han hävdar övertygande att ursprungsbefolkningar har valt sin livvstil i perifierin som ett motstånd mot slättlandets reglerade centralmakter. I denna motståndsstrategi ingick till och med att avhända sig skriftspråk och läskunnighet (det är oerhört svårt att styra ett land effektivt, om folket inte kan läsa och skriva centralmaktens dekret). Han pekar också på hur dessa ursprungsbefolkningar fungerade som länkar mellan slättlandets imperier och att dessa ursprungsbefolkningar faktiskt inte alls är ”isolerade” ”primitiva” etniska grupper utan aktörer med omvärlden i egen kraft. Och han pekar på den omfattande migrationen mellan slättland och bergstrakterna.
Detta är på väg att förändras. Först kom nationalstatens hermetiska gränser som gjorde det svårare för både människor och varor att röra sig fritt. Sedan kom vägar och elektricitet som möjliggjorde nationalstatlig ekonomisk integration samt obligatorisk skola som givetvis bygger på ett curriculum som skall befästa nationalstatens och centralmaktens hegemoni och den nationella enheten, framförallt språkligt.
Scott illustrerar detta med att berätta om det som kallas Zomia, den bergsrygg som löper från Kambodja hela vägen till Yunnan i sydvästa Kina. Det är en trakt präglad av starkt ökad exploatering, motstånd och marginalisering av ursprungsbefolkningarna.
Det är mot denna bakgrund som ursprungsbefolkningars rättigheter skall ses. Inte uttifrån etnocentriska teorier om ”renhet” som är nationalisternas och extremisternas grundläggande, men fullständigt bisarra och imaginära, idé. Och dessa nationalister må vara svenska, thai, burmeser eller khmerer.
All forskning visar att san-folket, Yanomami och andra liknande folk har våldsammare kultur än den västliga kulturen. Se exempelvis Pinker.