Mycket små skulle jag vilja säga. Personligen har jag sökt någon stans mellan 400 och 500 jobb på 7 år. Jag är utbildad till 3 bristyrken på den svenska arbetsmarknaden. Elektriker, mekaniker och programmerare. Men jobb får jag inte för det. Trots att företagen har svårt att få tag på folk till alla de yrkena.
Samma problem har naturligtvis riksdagsmän med vänsteråsikter och som är över 50 år. De har svårt att få jobb. Även äldre riksdagsmän med andra politiska uppfattningar kan säkerligen ha det svårt, men inte lika svårt och därför är det en högre andel före detta riksdagsmän med vänsteråsikter som uppbär inkomstgarantin än andelen borgerliga. Det är själva anledningen till riksdagens inkomstgaranti finns. Svårigheten för folk som varit politiker under lång tid att komma tillbaks till arbete, att få jobba är det som gjort att man införde ersättningen en gång i tiden. Inget konstigt alls, utan kanske en nödvändighet för att folk ska våga satsa på att vara politiskt förtroendevalda under en period i sitt liv.
Därför tycker jag inte heller det är nåt att vara upprörd över. Att riksdagsmän uppbär inkomstgaranti alltså. Problemet är istället riksdagsmännens höga löner som gör att de får inkomstgaranti i samma nivå. Det är nivån på ersättningen och riksdagsmännens löner som är problemet, inte inkomstgarantin.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Riksdagen, Inkomstgaranti, Riksdagsmän, Arbete, Riksdagsmannalöner, Arbetsmarknad, Arbetslöshet, Samhälle, Politik, Löner






