Vänsterfiaskots historia

Boktips
Hundra år av socialism
Donald Sassoon
Atlas

Vänsterfiaskots historia

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Det är socialismens historia i korthet. Ett av mänsklighetens största misslyckanden. Bra i värderingar, men usel i praktiken.

Kommunism eller socialdemokrati. Reformism eller revolution. Anpassning eller ”tredjevägism”. Klasskamp eller klassamarbete. Nationalism eller internationalism. ”Borgerlig demokrati” eller ”proletariatets diktatur”. Ingen väg har lett fram till socialismen i betydelsen fri och jämlik ekonomisk vardagsdemokrati.

Det skildrar tusensidategelstenen ”Hundra år av socialism – vänstern i Europa under 1900-talet” (med betoning på Västeuropas socialdemokratiska och stora kommunistpartier). Ett bitskt granskande, skarpt iakttagande, djupt analyserande och extremt kunnigt verk, vars detaljer och omfång snarare gör det till ett referensverk än till en vanlig bok (en kompletterande kortversion efterlyses härmed).

Boken visar också socialismens framgångssida; demokratisering, modernisering, inledande ekonomiska framgångar i realsocialismens länder, välfärdsbyggen och sociala framgångar under både kommunistdiktatur och socialdemokrati, samt stabilisering och infrastruktur åt kapitalismen. Kanske är socialisterna och deras påtryckningar rentav det kapitalistiska systemets räddning från kollaps i anarki och klasskonflikter, spekulerar författaren Sassoon.

Finns det då någon framtid för den krisande socialismen? Svårt att säga, menar Sassoon, som dock antyder att klyftan mellan folkets lojalitet med nation och nationalstatlig demokrati, och kapitalets flykt bort i globalisering måste överbryggas av detta årtusendes potentiella socialister.

Själv efterlyser jag lite mer av självkritisk ödmjukhet och lyssnande öppenhet hos den vissnande vänster hos vilken jag – trots allt – ännu har mitt hjärta.

Hans Norebrink

Läs mer: AB, Knuff, Röda Rummet, KB,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Adlibris

  • super_leggera

    Det är väl frågan om vilken vänster man menar. Planekonomi, partiets diktatur med proletariatet som förevändning och krig som medel att uppnå det realsocialistiska samhället är ju ingen framgångssaga. Men den socialdemokratiska metoden, att använda staten till att driva fram resultat som marknaden gör långsammare av sig själv, den har varit framgångsrik, och stödd av frivilliga majoriteter som fick välja. Infrastruktursatsningar på utbildning, boende, kommunikationer och kraftförsörjning har varit lyckade. Vänstern i sin ursprungliga form hade liberala och socialistiska delar. Tillsammans utgör de en solid majoritet mot de kungatrogna krigsentusiaster och nationalister som utgjorde höger. Vänstern i bred ursprunglig bemärkelse har segrat, då ändrade sig förväntningar och villkor. Anhängarna av proletariatets diktatur har aldrig haft något jättestöd. Deras förmätna sekterism, devota hyllningar till massmördare och plakatpolitik utan någon som helst känsla för vad som rör sig i folkdjupet har säkerställt promille-stöd. Om det är de som är vänstern har den alltid varit illa ute. Det skadar inte många.

    • http://www.zaramis.nu/blog/ Anders_S

      Hans är präglad av sin ungdoms maoism/stalinism. Socilademokratin och den svenska välfärdsstataen var ett lyckat socialistiskt expriment. Kom aldrig riktigt ända fram men skapade det bästa samhälle som nånsin funnits.

      Öststaterna, tramset om ”proletariatets diktatur”, stalinismen osv var självklart ett stort misslyckande. Ett fiasko.

      • Satans Pack

        Halleulja för tvångssteriliseringar, mångmiljonprojekt med segregation och ökad kriminalitet som följd, psykiatri med tabletter istället för att lösa trasiga barns situation, dyra miljöfiaskon som Hallandsåsen, Nuder & Co. Ur det perspektivet ser det socialdemokratiska experimentet lika misslyckat ut som dåtidens och dagens högerpolitik.
        Men antagligen försöker jag väl pådyvla dig något  för att jag är skeptisk. Som den 15 åring jag är ;).

  • hermes44

    Vadå ”vissnande vänster” – den blommar ju för fullt. Om än inte i den tokvänstertappning som förekom på 70 talet. Vänster, som politisk hållning och ideologi, har inte misslyckats. I så fall har vi misslyckats med välfärden, våran syn på jämställdhet och på rättvisa. Tvärtom är det högern – den borgerliga antisolidariska rörelsen – som stuckit upp först de senaste åren. Redan nu ser man vad som går fel där.

    • http://www.zaramis.nu/blog/ Anders_S

      Jag håller med dig. Hans N har ett problem. Han har ingen kontakt med dagens vänster och drar för långtgående slutsatser utifrån sin egen isolering.

    • Satans Pack

      Antisolidarisk. Intressant uttryck, precis samma typ av uttryck som återfinns i högerlibertaianska politiska krestar i USA. Långt ut på högerkanten dessutom.  

      • http://www.zaramis.nu/blog/ Anders_S

        Nähä? Fascist var ett ord som italienska högererextremister hittade på. Skulle vi inte kunna använda det då? Lite löjligt är du nog nu?

        Per definition är libertarianer (när ordet används på svenska) höger. Långt ut på högerkanten dessutom. Sluta kom med självklarheter och larvigheter.

  • super_leggera

    Som sagt, det är en fråga om vad man betraktar som vänster. I ett hundraårsperspektiv är folkpartiet ett vänsterparti. Moderaterna är till skalet det gamla högerpartiet, men till innehållet ett liberalt parti. Ur ett historiskt perspektiv har vänstern som helhet lyckats. Ur bolsjevismens synvinkel, förstådd som Stalins praktik av Lenins tankar, har den misslyckats. Nästan alla är nöjda med det.

    Idag föreligger nya problem. Hela expansionen av välfärdsstaten från 1933 till 1980 byggde på drastisk skattehöjning på hela befolkningen, och att kvinnorna tvingades ut i förvärvslivet. Det är många som gillar det, men det är ett tvång, man kan inte driva upp en familj på en lön längre, det gick fram till 70-talet. Skattehöjarvägen är stängd. Det går inte att höja skatten så värst mycket över 50% för alla och samtidigt ha stöd av över 50% av elektoratet. Det finns en motsättning mellan höjd skatt och ökat stöd när man kommer upp i för hög kvot. Dessutom verkar det gamla paradigmet ”profitkvotens fallande tendens” som garanterade att levnadsstandarden skulle falla och arbetarna tvingas göra revolution under partiets heroiska ledning, ha ersatts av misstanken om något helt annat; att staten måste höja skattekvoten hela tiden för att ens leverera samma nytta, och att stagnerande skattetryck innebär fallande service per betald krona. En slags avtagande effektivitet i staten. De enda lösningar som dykt upp är osthyveln, pressa ut mer ur personalen för samma lön, och sist privatisering. Obligatoriska skatter utdelade som vinst till aktieägare kan inte ha majoritetsstöd hos elektoratet särskilt många minuter. Den offentliga sektorn har problemet att den inte kan svälja en ökande  andel av inkomsten i evighet, det är det problem som den traditionella vänstern har att ta sig an.

    Sen har det dykt upp en ny ”vänster”. Miljörörelsen saknar den riktiga vänsterns intresse för massornas stigande levnadsstandard, påbjuder sänkt levnadsstandard, sabotage mot elförsörjning och kommunikationer, stora ingrepp i friheten, allt med hänvisning till statiskt tänkande om ändliga resurser. De gamla partierna försöker använda miljörörelsens argument till underlag för att höja skatten till nya fantasikvoter, och gå i allians med den för att ha den som röstunderlag. Miljörörelsen är moralistisk, bannande och hyttande med pekfingret; den liknar mycket den gamla högern. Miljörörelsen har inte ett enda förslag som löser några problem, men däremot spenderar den gärna statens pengar, som inte räcker till annat än krympande förmåner, på ineffektiv och dyr elproduktion och kollektivtrafik utan underlag. Miljö”vänstern” har inte samma ursprung eller uppsåt som den ursprungliga vänstern, och det är ett mått på fiaskot för de stalinistiska delarna av vänstern att de trillat i miljörörelsens romantiska och helt verklighetsfrånvända fälla.  Det moderna projektet, bevattnat och ompysslat av vänstern fram till 1980, bygger på billig energi och stordrift med skalfördelar, miljörörelsen vill riva fundamentet för välfärden och höja skatten samtidigt. Detta är sakinnehållet i den del av vänstern som blommar idag, om den lyckas blir det synd om människorna. För att ta ett citat från den vänster som faktiskt lyckades.

  • super_leggera

    Då förenklar vi så här; dagens vänster är inte vänster i historisk betydelse. Dess framgångsrika partier har annat klassinnehåll och kämpar inte för genomförbara förbättringar. Den agerar bete för försämringar, hänvisande till mumbo-jumbo. De krympande och minimala bokstavssekterna springer åt samma håll, under veklagan om socialdemokratins högervridning. De kallar sig själva vänster och allt annat höger. I historiskt perspektiv är det inte sant. Vänstern är sekter med sekters politik. Historisk vänster var enorma folkmassor med önskan om förbättringar. De har infriats på många sätt.

    • http://www.zaramis.nu/blog/ Anders_S

      Ok. Men vi är förstås inte helt överens även om jag är överens om att en vänster värd namnet måste vara en massrörelse. Men den är förstås liten i början, inget startar som en massrörelse.

  • super_leggera

    Nej, men detta är ingen början. Dagens vänstersekter är svansen på något som var en massrörelse, en svans som tagits över av helt andra sociala krafter än dem som engagerades den gång det var en massrörelse. Idén att dagens lilla vänster kritiserar folk för att konsumera är ett skämt ur historisk synvinkel. När vänstern var ung, stor och betydelsefull var det själva idén, samt en önskan om inflytande över sin egen vardag förstås.

    • http://www.zaramis.nu/blog/ Anders_S

      Jag är inte överens om din beskrivning.

  • http://twitter.com/motbilder Hampus Eckerman

    En hopplöst förlegad text. Vänstern går som tåget i hela Latinamerika, har minskat fattigdomen och gett en röst åt ursprungsbefolkningen. Som om Norebrink inte läst en enda tidning de senaste 10 åren.

    • http://www.zaramis.nu/blog/ Anders_S

      Samma reaktion hade faktiskt jag också. Men publicerade ändå. I Asien och Latinamerika blir vänstern bara starkare hela tiden. Därmot så var ju Östeuropa ett uppenbart fiasko. När det gäller socialdemokratin är det faktiskt inte lika uppenbart förrän de slutar vara socialdemokrater.

  • super_leggera

    latinamerika kanske befinner sig där vi var för 50-100 år sen? I latinamerika expanderar också protestantiska frikyrkor, precis som hos oss för 100 år sen.

    • http://www.zaramis.nu/blog/ Anders_S

      Knappast. Flera latinamerikanska länder befinner sig där Sverige kommer att befinna sig om 10-20 år. Uruguay, Argentina och Chile hade välfärdsstat redan på 1920-talet. Långt innan Sverige hade det. Då var länderna bland västvärldens rikaste och Sverige bland de fattigaste.

      • super_leggera

        Hade de inte en välfärdsstat baserad på köttproduktion och jordbruk? Man har inte hört talas om så många argentinska bilmärken, kullager, datamaskiner, flygplan eller annan industriell hitech. Välfärdsstater har en ekonomisk bas som betalar.

        • http://www.zaramis.nu/blog/ Anders_S

          Det är ointressant i sammanhanget. Men då fanns förmodligen lika många argentinska bilmärken som svenska. Den svenska välfärden är baserad på skog (70-80% av netteoexporten) och malm (5-10%) så det är inte så stor skillnad egentligen.

    • http://twitter.com/motbilder Hampus Eckerman

      För knappt 100 år sedan skickade Argentina bistånd till svensk fackföreingsrörelse.