Vänsterfiaskots historia

Som sagt, det är en fråga om vad man betraktar som vänster. I ett hundraårsperspektiv är folkpartiet ett vänsterparti. Moderaterna är till skalet det gamla högerpartiet, men till innehållet ett liberalt parti. Ur ett historiskt perspektiv har vänstern som helhet lyckats. Ur bolsjevismens synvinkel, förstådd som Stalins praktik av Lenins tankar, har den misslyckats. Nästan alla är nöjda med det.

Idag föreligger nya problem. Hela expansionen av välfärdsstaten från 1933 till 1980 byggde på drastisk skattehöjning på hela befolkningen, och att kvinnorna tvingades ut i förvärvslivet. Det är många som gillar det, men det är ett tvång, man kan inte driva upp en familj på en lön längre, det gick fram till 70-talet. Skattehöjarvägen är stängd. Det går inte att höja skatten så värst mycket över 50% för alla och samtidigt ha stöd av över 50% av elektoratet. Det finns en motsättning mellan höjd skatt och ökat stöd när man kommer upp i för hög kvot. Dessutom verkar det gamla paradigmet ”profitkvotens fallande tendens” som garanterade att levnadsstandarden skulle falla och arbetarna tvingas göra revolution under partiets heroiska ledning, ha ersatts av misstanken om något helt annat; att staten måste höja skattekvoten hela tiden för att ens leverera samma nytta, och att stagnerande skattetryck innebär fallande service per betald krona. En slags avtagande effektivitet i staten. De enda lösningar som dykt upp är osthyveln, pressa ut mer ur personalen för samma lön, och sist privatisering. Obligatoriska skatter utdelade som vinst till aktieägare kan inte ha majoritetsstöd hos elektoratet särskilt många minuter. Den offentliga sektorn har problemet att den inte kan svälja en ökande  andel av inkomsten i evighet, det är det problem som den traditionella vänstern har att ta sig an.

Sen har det dykt upp en ny ”vänster”. Miljörörelsen saknar den riktiga vänsterns intresse för massornas stigande levnadsstandard, påbjuder sänkt levnadsstandard, sabotage mot elförsörjning och kommunikationer, stora ingrepp i friheten, allt med hänvisning till statiskt tänkande om ändliga resurser. De gamla partierna försöker använda miljörörelsens argument till underlag för att höja skatten till nya fantasikvoter, och gå i allians med den för att ha den som röstunderlag. Miljörörelsen är moralistisk, bannande och hyttande med pekfingret; den liknar mycket den gamla högern. Miljörörelsen har inte ett enda förslag som löser några problem, men däremot spenderar den gärna statens pengar, som inte räcker till annat än krympande förmåner, på ineffektiv och dyr elproduktion och kollektivtrafik utan underlag. Miljö”vänstern” har inte samma ursprung eller uppsåt som den ursprungliga vänstern, och det är ett mått på fiaskot för de stalinistiska delarna av vänstern att de trillat i miljörörelsens romantiska och helt verklighetsfrånvända fälla.  Det moderna projektet, bevattnat och ompysslat av vänstern fram till 1980, bygger på billig energi och stordrift med skalfördelar, miljörörelsen vill riva fundamentet för välfärden och höja skatten samtidigt. Detta är sakinnehållet i den del av vänstern som blommar idag, om den lyckas blir det synd om människorna. För att ta ett citat från den vänster som faktiskt lyckades.