Handelshuset Donner

Del 2 av 6 i serien Borgarfamiljer på 1700-talet

Jürgen Hinrich Donner (-1751) flyttade från Lübeck till Visby år 1746, två år efter hans giftermål med Margaretha Lythberg (-1774) från den gotländska staden. Till en början drev det handelsföretag som Donner skapade främst en handelsbod där det såldes bland annat mat, järnvaror och så kallade korta varor som sybehör, kammar och sidenband. Detta sammanföll med en period då Visbys befolkning ökade kraftigt. Donner utökade snart verksamheten och ägnade sig även åt export. Makarna investerade i mark vid Follingbo och senare hela gården Hallfreda. De köpte också andelar i Visbys tobaksfabrik. Donners förbindelser i Lübeck innebar fördelar:

Då firman Donner inrättades och man engagerade sig i det företagande, som var specifikt för ön, kunde Jurgen Hindrich D redan vid starten 1746 stödja sig på ett brett varusortiment, som han importerade från Lübeck. Det bestod till övervägande del av färdigvaror, särskilt vävprodukter. Bland dessa var det framför allt det populära tyget kattun (ett tunt men tämligen tätt bomullstyg, vävt som lärft samt glättat), som fick en vinstgivande avsättning på Gotland. Genom denna försäljning band Donner å ena sidan till sig leverantörer av råmaterial (kalk virke,tjära) och skaffade sig å andra sidan exportvaror genom byte med yrkeskollegor. Redan tidigt investerade han sin vinst i produktionsanläggningar, nämligen kalkugnar.

Margaretha (Greta) Donner tog från början hand om räkenskaperna. Och vid makens död 1751 tog den då 25-åriga hustrun över makens roll som ledare för verksamheten. Hon engagerade sin bror Johan Lythberg för att hjälpa henne med korrespondensen med Tyskland och England och hade även bokhållare anställda. Exporten, som bland annat omfattade spannmål, tjära och trävaror, skötte hon själv. När hon tog över verksamheten fanns ett tjugotal handelsfartyg och hon utökade ständigt sin handelsflotta genom nya skeppsbyggen. Fartygen seglade främst till tyska handelsstäder längs Östersjökusten. Hon såg även till att skaffa sig fribrev för att kunna bedriva handel i andra länder. På Gotland lät Margaretha Donner bygga flera kalkugnar och grundade även en fabrik för tillverkning av såpa.

Nya handelskontakter hade ofta svårt att föreställa sig att en kvinna kunde styra en sådan omfattande affärsrörelse. Det var inte ovanligt att hon mottog brev ställda till ”Herr Madam Donner”. I Visbys förnämare kretsar kallades hon Madam Donner och bland vanligt folk var hon känd som Donnersmor. Handelshuset Donner var en uppskattad arbetsgivare och känt för att ta väl hand om sina anställda.

Margaretha Donner var mycket restriktiv med att ge sina söner tillträde till handelshuset. Georg Mathias Donner skickades till Tyskland för att studera, men Margaretha ansåg att han slösade med pengar, så hon kallade hem honom igen och lät honom starta en egen verksamhet, en handelsbod i Ljugarn. Den yngre sonen Jacob Niklas Donner inledde sin handlarbana med att sälja aska och fårskinn i Klintehamn. Först när Margaretha Donner blev sjuk i tuberkulos och insåg att hon skulle dö gav hon sönerna tillträde till sitt handelshus. Hon dog 1774 och då tog sönerna över handelshuset.

Efter Margaretha Donners död slog sönerna ihop sina bolag med hennes till GM & JN Donner. Georg Mathias Donner gifte sig med Margaretha Elisabeth Bachérus och Jacob Niklas Donner (1749-1809) med Hedda Helena Romdahl. Bägge kvinnorna deltog i arbetet i handelshuset, särskilt när det gällde att utrusta handelsflottan med proviant. Jacob Niclas Donner förestod handelshusets verksamhet i Klintehamn medan den äldre brodern huserade i Visby dit han flyttade från Ljugarn.

De båda bröderna utökade handelshusets verksamhet ytterligare med bland annat kalkbrytning, tobaksodling, kvarnar, kattunstryckeri och skogsbruk. Importen omfattade bland annat tyger, glas, porslin salt och kryddor. Som mest fanns det 70 skepp i handelshusets rederi. Man hade även ensamrätt på att bärga alla förlista fartyg längs Gotlands kust. Handelshuset hade verksamhet på flera gotländska orter, däribland Ljugarn från 1828, men huvudkontoret låg kvar vid Donners plats i Visby. Rederiverksamheten blev med tiden allt mer betydelsefull och i likhet med redarna i Uddevalla började man med långväga handel:

Till en början var firma Donner framför allt engagerad i partrederier. Vid denna tid var det endast undantagsvis som Donner uppträdde som ensam ägare av en mindre östersjöseglare. En stark utbyggnad av den Donnerska handelsflottan skedde under mitten av 1770-talet, sedan det amerikanska frihetskriget hade inletts. Rederiverksamheten var i stor omfattning beroende av betingelserna i den internationella handeln och läget på den internationella fraktmarknaden.

Donner utnyttjade de möjligheter som den svenska neutralitetspolitiken skapade på den europeiska fraktmarknaden. I vilken omfattning detta skedde visar insättandet av Donnerska skepp på den s k saltrutten dvs fraktresor från nordeuropeiska vatten till Medelhavet. Dessa resor började med att man fraktade gotländska produkter (virke, tjära, slipsten, stenflis) till en första destinationshamn, ofta Le Havre, Lissabon eller Marseille. Från dessa orter sökte man få vinstgivande anslutningsfrakt. Dessa resor kunde vara i flera år – resan för Donners brigg Concordia under kapten Calissendorff varade i fem år (1778 – 1783) – och slutade i regel med att skeppet återvände till Gotland lastat med salt.

En av de skepppare som familjen Donner hade anställd i sitt rederi var Anders Christoffer Calissendorff (-1795). Den senare dog 1795 i Setubal (S:t Ybes) i Portugal, den tidens största hamn för saltinköp för import till Sverige. Med tiden blev Donner en redare som i huvudsak hade helägda fartyg och inte andelar på det sätt som var vanligast vid denna tid. Flertalet skepp byggde dessutom på handelshusets egna varv i Visby och Klintehamn.

I Klinte drevs tre kalkugnar, vars produkter skeppades ut på egna kölar. Firman startade ett skeppsvarv på Stora Grundet (Varvsholm) på 1780-talet. Klintehamns näringsliv dominerades av skeppsbyggeriet, handeln och alla biverksamheter. J N Donner köpte flera gårdar, däribland Klintebys (1777 samt senare tillköp), som han bebodde och formade till ett ståndsmässigt gods med många nymodigheter. I Klinte och angränsande socknar köpte han också flera egendomar, däribland Stora Snögrinda med tomten vid Strands, där kontoret – ”karaktärsbyggnaden” byggdes.

Även en nära släkting till familjen Donner, Margareta Donners svåger Lorentz Engedal var verksam i kalkbranschen med en stor kalkugn i Alskog, Rudvide:

1740 ingår Lorentz Engedahl, från Burs, äktenskap med Maria Lythberg i Visby. Samma år flyttar de till Alskog där driftige Lorentz drar igång Alskogs första industri, Rudvide kalkugn. Alskog är väl lottat med råvara för sådan industri och det har funnits många kalkbruk i socknen. De flesta för husbehovsbruk, men nu skulle det brännas för export och utskeppningen gick över Ljugarn. Lorentz lyckades relativt enkelt ordna nödvändigt kapital, vilket kan ha underlättats av att fru Maria var dotter till visbyskräddaren Lars Lythberg (och därmed kusin till de blivande kändisarna ”rike Lythberg” och ”fru Donner”). Paret Engedahl får flera barn.

Ett av paret Engedahls barn var Petrus Engedahl (1745-) som övertog kalkbruket i Alskog. Förmodligen samarbetade han med familjen Donner, men det är något oklart. på 1770-talet eller i början av 1780-talet anlade Donners ett varv i Ljugarn.

Donners handel skedde till stor del med Lübeck. Inte så mycket vad det gällde ecxpotrne, men desto mer när det gällde importen:

Lübeck var som avsättningsmarknad för Donners exportprodukter av underordnad betydelse. Desto mera stod själva Lübecks varuleveranser i förgrunden.

Handelshuset Donner hade under den period, som undersökts, kontakt med 49 företag i Lübeck. Det sammanlagda antalet kontakter, som samtidigt gällde, översteg dock inte 20. Omsättningsvolymen skilde sig också mycket åt gentemot de olika firmorna i Lübeck. En större kontinuitet hade firma Donner med åtta handelshus i Lübeck. Tre fjärdedelar av Donners omsättning gick på dessa handelshus. Bland dessa åtta dominerade särskilt tre firmor: Arend Hering med 51 000 lybska mark 1761-1784, Hermann Wilhelm Behncke med 54 000 lybska mark 1767-1784 och Gebhard Kollmann med 60 000 lybska mark 1768-1784.

[…]

Orsak till att Donner avsatte få varor i Lübeck var att firman där inte alltid kunde ta ut de priser, som man önskade. Priserna på råvaror var som regel lägre i Lübeck än i andra delar av Östersjöområdet. Det var på dessa andra marknader utanför Lübeck, som Donner sökte få ut sina varor till högsta möjliga pris. Det fanns i städerna i den västra delen av Östersjöområdet, från Jylland till Mecklenburg, köpmän som bedrev handel med gotländska råvaror både för egen konsumtion och i transitosyfte. I samma takt som Donners affärsverksamhet spreds utanför Östersjöområdet under de tre sista årtiondena av 1700-talet, blev i motsvarande grad finansmarknaden i Hamburg viktig för Donner. Här var det framför allt bankhuset J & A Lampe, som var en viktig affärspartner för Donner.

Under bröderna Donners tid som ägare var handelshuset det tredje största i Sverige. Efter Jacob Niclas Donners död tog sönerna Georg Niclas Donner och Mathias Henrik Donner tillsammans med svågern P.H. Cramér över. Firman bytte då namn till Donner & Cramér. De två senare ersattes senare av andra. När firman gick i konkurs 1845 ägdes den av Georg Niclas Donner och Johannes Ihre och hette Donner & Ihre.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Svenska borgarfamiljer och handelshusDassau >>