Jag var nere en sväng på Göteborgs kulturkalas i går kväll. Såg Nationalteaterns Rockorkester med en krum Ulf Dageby på gitarr och en Nicke Ström med oborstat skägg och hår. Det svängde bra och flera av låtarna har jag naturligtvis hört ett oändligt antal gånger. Första gången var när jag åkte från Stenungsund till Ljungskile som 16 eller 17-åring för att se på Speedy Gonzales på Ljungskile folkhögskola.
Sen hörde jag dem åtskilliga gånger när jag arbetade på 1970-talets största klubb och musikarrangör i Göteborg, Sprängkullen. Vid en sejour på Sprängkullen så vet jag att jag en dag gick med 107 000 kronor i kontanter fickan till banken. Mitt i natten för att slänga in pengarna i serviceboxen. Det var inte så långt mellan Sprängkullen på Sprängkullsgatan i korsningen med Vasagatan där Universitetet nu har en institution och banken på Bergsgatan. Men nog kändes det lite obehagligt att ha så mycket pengar på fickan. Det var mer än en årslön för de flesta människor på den tiden.
Efter det har jag hört dem många gånger förstå och hört låtarna både i radio, på skivor, internet och i alla möjliga sammanhang. Senaste gången blev så här långt igår tillsammans med 10 000-tals andra människor på Götaplatsen. Människor i ålder från 15 till 70, allt från knarkare i alla åldrar till prydliga tonåringar och prydliga mor- och farföräldrar.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nationalteatern, Nationalteaterns rockorkester, Ljungskile folkhögskola, Sprängkullen, Vasagatan, Bergsgatan, Sprängkullsgatan, , Musik, Göteborg, Götaplatsen, Göteborg, Musik, Samhälle
