Krig, fred och Syrien

I tidningen Internationalen har de utbrutit en debatt om hur man ska ställa sig till upproret i Syrien. Utlösande orsak till debatten är en artikel av Håkan Blomqvist som också återpublicerats på Mullvaden. Blomqvist skriver bland annat:

Den revolutionära massrörelsen med alla de sociala och demokratiska krav som vänsterkrafter traditionellt burit fram, befinner sig inte på Assadregimens sida utan i uppror mot denna. Den demokratiska massrörelsen hotas från mängder av håll. Från regimens militär och mordskvadroner, förstås. Men också från imperialistiska stormaktsplaner, regional maktpolitik och reaktionära fundamentalistiska krafter och sekterism.

Till skillnad från i Libyen finns i Syrien självständiga, organiserade och aktiva vänsterkrafter med demokratiska och sekulära program i ledningen för viktiga delar av folkrörelsen. De lokala koordinationskommittéerna organiserar befolkningen i bostadskvarter och byar, sköter försörjning och sjukvård och manifesterar oupphörligt för fredliga vägar och lösningar. Den nationella samordningen av kommittéerna har återkommande tagit avstånd från utländsk intervention i vetskap om att en sådan skulle utlösa ett än värre blodbad.

Det är diktaturens militära repression, bombardemang av civila bostadsområden, massakrer, fängslanden och tortyr som drivit den politiska och sociala konflikten över kanten mot inbördeskrig. Ett krig som i den syriska mosaiken kan spränga fördämningarna mot ett allas krig mot alla, där inbördeskrigets dagar i grannlandet Libanon förbleknar.

Det är i massiv s
olidaritet med den demokratiska upprorsrörelsens bästa krafter mot såväl diktaturen som det internationella stormaktsspelet den internationella vänstern kan bryta både sin egen förlamning och den syriska krigscirkeln. Den demokratiska rörelsens nederlag – i brist på stöd från de kamrater som borde vara dess okuvliga internationella allierade – är det säkraste receptet för de imperialistiska och reaktionära segrar alla socialister fruktar.

För handfallenhet finns helt enkelt ingen plats när revolutioners öden står på spel.

Inlägget föranledde ett inlägg om vikten av att kräva fred från Stig Broqvist med ett efterföljande svar av Håkan Blomqvist som jag i stort sett är överens med:

Det är sant att de fredliga massprotesternas övergång till väpnad kamp och inbördeskrig skadar folkrörelsen och revolutionen. Det är bara i ultravänsterromantik den väpnade revolutionen bärs fram av skrattande vietnamesiska bönder med geväret på axeln på väg mot soluppgången. I verkligheten medför kriget inte bara stort mänskligt lidande, folkhat och materiell förstörelse. Det tenderar också, som du fruktar, till att gynna auktoritära ledarskap och odemokratiska lösningar till skada för framtida återuppbyggnad. Exemplen från striderna i Syrien är bara nog så många på hur fredliga massrörelser och oppositionella krafter tystats under bombardemang och kulspruteeld. Och på hur våldets logik kan alstra brutalitet även bland kämpar mot förtrycket.

Men det var inte den demokratiska och revolutionära oppositionen som valde kriget, utan, med en sliten klyscha, kriget som valde dem. Det var diktaturens massakrer, terror och tortyr som drev fram det väpnade självförsvaret. Det var när vanliga soldater inte längre stod ut med att döda på regimens order utan anslöt sig till folkupproret som det ensidiga kriget från regimens sida besvarades. Detta är inget historiskt unikt utan följer dessvärre logiken i revolution och kontrarevolution sedan hedenhös om ingen av sidorna på kort sikt segrar eller besegras.
När eller om revolutionen på så sätt möter kontrarevolution måste de insiktsfulla revolutionärerna, de som bär fram ideal om jämlika demokratiska och sociala lösningar, ta även den väpnade striden. I annat fall kommer initiativen att övertas av andra krafter med helt andra program eller som bara blint följer våldets logik, just sådana krafter du varnar för. Det är, såvitt jag förstår, just det skede inbördeskriget nu gått in i där demokratiskt och socialt revolutionära krafter försöker hålla en progressiv kurs mitt igenom kaoset av diktaturens massakrer, lokala uppror, hämndaktioner, utländska säkerhetstjänster, religiösa sekterister och andra motsättningar.

[…]

Folkrevolutioners masskraft underifrån har fått gamla världar att häpna – och falla – gång på gång i vår tid. Det syriska upproret har inte uppvisat mindre skaparkraft och självaktivitet. Lokala folkkommittéer som tar över samhällens skötsel, försörjning, sjukvård och självförsvar. Det civila samhällets starka solidaritet och ömsesidiga självhjälp. För att inte tala om de tusentals självuppoffrande kämpar, män och kvinnor, som tagit strid mot diktaturens övermakt.
Att det bland internationella vänsterkrafter finns många som tvivlar – och förtvivlar – inför utvecklingen och möjligheterna är ofrånkomligt, och förståeligt. Alla med ett minimum av omvärldskunskap kan iaktta västimperialismens ansträngningar att intervenera i sammanhanget och omvandla revolutionen till verktyg för egna planer att pacificera regionen. Men att låta sådan strävan från stormakternas sida motivera ett avståndstagande från den folkliga kampen mot diktaturen vore en förödande återvändsgränd.

Alla försök till folkliga revolutionsrörelser mot förtryck och ofrihet i vår tid kommer att utsättas för samma tryck från imperialistiska och andra intressen. Att då avstå striden och kompromissa med förtrycket (eller rent av urskulda det som något mindre ont) av fruktan för imperialismens ”intresse” vore att överge kampen för de undertrycktas ”intresse”. Visst kan vi demonstrera mot imperialism och reaktionär sekterism om vi samtidigt förenar oss till stöd för det folkliga upproret mot den syriska diktaturen. I annat fall riskerar vi att bli till så kallade ”nyttiga idioter” för Assadregimens blodsvälde.

Inlägget har fått andra att reagera och Jörgen Hassler skriver så här om krigets förråande inverkan och de problem som följer på det:

Om vi bortser från det mänskliga lidande och kriget förråande effekt – känt och erkänt av de flesta – så finns det i grunden tre skäl till att krig inte är ett bra sätt att åstadkomma politiska förändringar i socialistisk riktning.

1 För att föra krig behövs vapen. Dom som har vapen kommer inte att ge dem ifrån sig utan att få någonting tillbaka. För du krig kommer du att få allierade. Se dig om i världen: finns det några allierade du vill ha?

2 Priset du betalar kommer inte bara att vara politiskt. Dom som har vapen kommer också att vilja ha pengar. Krig kräver stora mängder vapen, vilket i sin tur kräver stora pengar. Ganska snart kommer en av krigets huvuduppgifter att bli att finansiera kriget, och i det arbetet kommer inte frivilliga insamlingar i befolkningen att förslå särskilt långt. Kommer du på några bra sätt att finansiera ett krig som inte kommer i konflikt med demokratiska metoder och socialistiska värderingar?

3 Det finns bara ett enda skäl att föra krig: att vinna. Det finns hundra anledningar att starta krig, tusen ursäkter för att fortsätta dom, men anledningen att föra dem är alltid densamma: att vinna. Skälet till det är att alternativet till att vinna oftast är att dö. Kriget är med andra ord alltid akut; och när läget är akut finns ingen plats för tvekan, inget utrymme för reflektion, ingen tid för diskussioner eller demokratiska beslut. Kriget utrotar därför genom sin natur alla förutsättningar för demokrati, och därmed för socialism.

Jag är helt överens med Jörgen Hassler om de problem som finns med krig och överens om att krig måste undvikas så mycket som möjligt och så ofta man kan. Men ibland är det tyvärr inte möjligt. Syrien är ett sådan fall som jag ser det. Att ge sig in i en kompromiss för att få fram fred med Assad är en omöjlighet ska som jag ser det. Det innebär endast att man gynnar Assadregimen. Därför måste upproret i Syrien ges stöd, samtidigt som västvärldens försök att styra det fördömas. Därför är jag inte överens med Hassler i resten av hans inlägg eller kring de slutsatser han drar. Jag vet dessutom krig som finansieras på demokratiskt acceptabla sätt i vilka medlemmar av Fjärde Internationalen (SP:s världsorganisation) deltar. Några baspunkter i ett lämpligt förhållningssätt kan vara följande:

  1. Solidaritet med det syriska folkets kamp för demokrati och frihet mot Assadregimens blodiga diktatur  liksom solidaritet de syriska revolutionärer som kämpar för demokratiska, egalitära och ickesekteristiska målsättningar.
  2. Försvar för självorganiseringens  (exempelvis i form av lokala koordinationskommittéer) rätt att företräda Syriens folk gentemot varje försök att ”kidnappa” revolutionen från exilgruppers och internationella aktörers sida. Det är det syriska folkets massor som själva ska besluta om sin framtid, inte regionala och internationella stormakter, exilpolitiker och internationella legogrupper.
  3. Fördömande av Assadregimen, dess våld och förtryck, liksom dess allierade i Syrien och världspolitiken. Dessutom motstånd mot de som legitimerar Assaddiktaturen som antiimperialistisk.

Intressant?
Bloggat: SvenssonRöda MalmöKildén & Åsman
Media: GP123DN123, 4SVD1, 2, 3, Fokus1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

Advertisements