Pirater har inte alltid svultit – istället har de varit statstjänstemän

Historiskt sett har de flesta pirater inte svultit utan har varit en slags statsanställda. På svenska kallas denna typ av pirater för kapare, på engelska privateer. Ett annat ord är korsar (franska corsair). I Sverige, huvudsakligen i Göteborg, hade vi många statsanställda pirater i början på 1770-talet och i början av 1800-talet. Många av dem blev rika, exempelvis Lars Gathenhielm, Christian Gathenhielm, Peter Wennerstierna, Christoffer Hedenberg, familjen Knape, familjen Chapman och Olof Wijk. Andra var redan rika innan de gav sig på kaperiverksamhet som Jean von Utfall och hans bröder, amiral Sjöblad och familjen Habicht. Nordfrankrike var ett annat känt tillhåll för kapare. En mycket känd brittisk kapare var Francis Drake, en känd fransk var Robert Surcouf.

En del andra kända affärsmän av skotskt och engelskt ursprung som blev inblandade i det svenska Ostindiska Kompaniet kan för sin del ha skapat sin första förmögenhet genom att delta i sjöröverier i Indiska Oceanen. I det fallet handlar det om klassiska pirater och inte kapare som kapade och rövade fartyg i samma farvatten som somaliska pirater gör det idag.

I Medelhavet fanns på 1700-talet stater som var uppbyggda på sjöröveri. Där piratverksamhet hörde till staternas huvudsakliga inkomstkällor. Det handlar om de så kallade barbareskstaterna, Marocko, Alger, Tripoli är väl de kändaste och var de största. De rövade och kapade fartyg i hela Medelhavet samt på Atlanten utanför Västafrika, Spanien och Portugal. En så framgångsrik verksamhet att de flesta europeiska stater på den tiden skaffade sig avtal med dessa länder genom att betala årlig tribut, avgift, för att slippa bli utsatta för sjöröveri.

De flesta länder hade också en aktiv konvojverksamhet där örlogsfartyg följde handelsfartyg för att skydda dem mot andra länders kapare och sjörövare

Så när Cecilia Verdinelli skriver om de närmast svältande somaliska sjörövarna så är dessa kanske typiska för dagens Somalia och sjöröveriet där. Men inte ens det är riktigt sant. De är dock inte den klassiska typen av pirater, där har hon helt rätt. Den klassiska typen av pirater var affärsmän som hade statliga kaparbrev. Män som blev rika på sjöröveri. Deras anställda, de som gjorde själva arbetet blev inte rika förstås. Men svalt gjorde de i allmänhet inte. Det är de anställda vi ser bli tillfångatagna utanför Somalias kust. De anställda, inte de som driver verksamheten. Och i Somalia är det sannolikt många som svälter. Även många av de som rabtera med piratveksamhet. Men inte de som ligger bakom verksamheten. För jag är helt säker på att de som driver verksamheten i Somalia, från Puntlands kuster, är rika affärsmän (eller gangsterbossar om man vill kalla dem så) med godkännande av Puntlands regering. Precis på det sätt som sjöröveri allmänhet bedrivits.

Andra områden där sjöröveri bedrivs i stor skala är Guineabukten utanför Västafrika och kring Singapore. I de vattnen handlar det i huvudsak om organiserad brottslighet, dvs också en typ av affärsverksamhet. Sannolikt är det delvis så i Somalia också. Det handlar i Västafrika och Sydostasien inte främst om lösen och utpressning utan om att man säljer lasten och gör stora förtjänster på det. Förtjänster för de som styr verksamheten, men inte för fotfolket. Så gör man förstås också i Somalia, säljer lasten alltså.

Och makrillen vi äter i tomatsås är knappast fiskad utanför Somalia. Mer troligt kan den vara fiskad utanför Västsahara av fiskebåtar med kopplingar till Sverige. Om utfiskning och piratfiske utanför Somalia har Verdinelli sannolikt helt rätt däremot. Det är troligen orsaken till att piratverksamheten brett ut sig i somaliska farvatten. Kriget, utfiskning, kaos och fattigdom är alltihop orsaker till piratverksamheten utanför Somalia. De stora tjuvfiskarna är dock inte västerländska fiskeflottor utan kinesiska, företag som ibland har den kinesiska staten som ägare. Ibland sker det illegala tjuvfisket i samarbete med mer eller mindre obskyra västerländska fiskeriföretag. Men Spanien är rätt. En stor del av världens illegalt fångade fisk landas i Las Palmas på Kanarieöarna.

Att fattigdom och arbetslöshet är orsaker till att folk tar anställning inom piratverksamhet och att det är en bidragande orsak til brottslighet som Verdienll skriver är förstås en självklarhet. Utan möjlighet att försörja sig genom jordbruk eller på ett normalt jobb får man ta det som står till bjuds. Jobb inom sjöröveri, medlemsskap i gangstergäng eller annan typ av kriminalitet är då några av de alternativ som finns. Och kanske spelar det andra i Verdinellis krönika mindre roll if örhållande till budskapet. Brottslighet är främst en social fråga, en socioekonomisk fråga, inte i första hand en polisiär, inte i först hand en ordningsfråga (det är det naturligtvis också, men inte i första hand).

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!