Kosmopolitisk vikingatid

Boknytt
Vikingatidens härskare
Anna Lihammer
Historiska media

Kosmopolitisk vikingatid

Bästa vikingaskildring jag läst. Många vackra färgillustrationer. Levande detaljbeskrivningar. Välberättat om hur skickligt arkeologerna ur jordens trasiga fyndfragment kan väcka en svunnen värld till liv. Men det som imponerar mest är det breda anslaget som placerar vikingarna i rummet och tiden – i världen och i den bredare historien från forntid till nutid.

Glöm den högernationalistiska 1800-talsbild av vikingen som ännu dominerar – krigisk och mansdominant supersvensk. De flesta på vikingatiden (800-1050) var fredliga jordbrukare, och den elit som reste ut var ofta handelsmän som öppnade Sverige i vardande för världen. Vikingarna var kosmopolitiska resenärer som importerade utländsk kultur – från Nordamerika, Medelhavet, Afrika, Islamvärlden, Indien och Kina.

Vikingarna var således, kan man säga, ”blandkulturella”. De tog i stor skala till sig främmande kulturyttringar vilka integrerades och assimilerades i de lokala försvenska kulturerna. De var ingalunda renhetsivrande ursvenska monokulturalister som rasisterna inbillar sig – och mångkulturalister var de bara i betydelsen att det fanns olika bygde- och landskapstraditioner. Bäst kan de beskrivas som öppna och vidsynta ”samkulturalister”, som gärna tog till sig vad de gillade från andra länder (kursivt mina ordval).

Författaren Anna Lihammer, 39, filosofie doktor i historisk arkeologi, gör i denna sin tredje skrift upp med dem som använder vikingahistorien för högerextrema, nationalistiska och rasistiska syften. Lika fel var den gamla ”vänsternationalistiska” (mitt ordval) bilden av vikingarna som fria, jämlika och demokratiska odalsbönder som avgjorde sina tvister på tinget. Vikingasamhället var ett utpräglat klassamhälle med slavar, livegna och någon slags typ arrendebönder i botten (oklart proportionerna dem emellan).

Men det var inte ett utpräglat manssamhälle, visar Anna Lihammer. Även det är en social konstruktion i efterhand – en del av den påhittade bilden av vikingarna, som eftervärlden uppfunnit. Tvärtom visar bortglömt och undangömt arkeologiskt och museimaterial att kvinnorna hade en väl så stark ställning som männen i de styrande aristokratkretsarna (något som inspirerade henne till att skriva boken).

Det senare har hon en mycket intressant förklaring till. På vikingatiden hade överklassen ingen modern territoriell stat som makt- och tvångsapparat till sitt förfogande (vilket är statens kärna i ett klassamhälle enligt marxismen, min kommentar). Man hade bara en mindre militär livvakt – hirden – där yngre män ur den egna och andra aristokratiska släkter tycks ha ingått.

Istället byggdes den aristokratiska överklassens ställning främst på inflytande över människor. Detta via familj, släkt, vänner, allierade, relationer, lojalitetsband, ömsesidigt stöd samt elitkontakter över stora avstånd – och inte minst äktenskapsallianser. I det hierarkiska överklassbyggandet var därför kvinnor lika viktiga som män. Män gifte gärna upp sig socialt, och också det gav kvinnan en stark ställning i familjen och inom aristokratin.

Noterbart är hur viktig släkten i vid och flexibel bemärkelse var för vikingatidens härskare. Eliten byggde ut de släktaristokratiska nätverken i rummet och tiden. Förfalskade genealogier uppfann släktband med tidigare generationer i lokalbygden (låtsade förfäder), och ända tillbaka till hednagudarna (del av ett större traditionsbygge). Gamla gravmonument byggdes på med de egna avlidna för att skapa bilden av en självklar tidlös kontinuitet för den privilegierade ställning man själv hade i det dåtida klassamhället (”ideologisk överbyggnad” för att fortsätta prata marxistiska) .

Släkten i nutidsrummet (mitt ord) utvidgades och förstärktes genom påhittade blodsband, fiktiva biologiska samband och föreställda släktgemenskaper (även genom att förneka ointressanta släktingar). Detta genom olika former av överenskommet broderskap och släktliknande lojalitetsband. Vidare gudföräldraskap, fostringsrelationer, ingift släkt, hirden som skapad familj, adoption eller liknande, utvidgad föräldra/familjeroll för det aristokratiska härskarparet, krigskamrater som sågs som bröder, ”Släkten var juridisk snarare än biologisk”, som Anna Lihammer sammanfattar.

Det rurala vikingatida samhället skulle ha tett sig främmande för oss. De samverkande aristokratfamiljerna bodde statusmässigt på jämt utspridda centralplatser där det egna godset samsades med rituella religiösa byggnader – hallar –, påbyggda gravmonument, och spridda runstenar. Allt omgivet av underlydande gårdar med vanliga bönder – landbor. Då jorden var samhällets ekonomiska bas var befolkningen koncentrerad till de stora slättbygderna.

Sedan kom i slutet av vikingatiden – från runt år 1000 – den stora omstörtande samhällsomvandlingen som skulle föra det blivande Sverige in i medeltiden. De förment ursupersvenska vikingarna importerade den utländska religionen kristendomen (instiftad av judar i Mellanöstern). De sneglade på minnet från Rom, på de stora katolskkristna rikena på kontinenten, på Bysan (ortodoxkristet i vardande) och på det muslimska kalifatet de mötte i Medelhavet och Kaspiska havet – och importerade från dem den främmande idén om en stark centraliserad kungamakt.

Alliansen kyrka-kungamakt började skapa Sverige ur vikingatidens lokalbygder. Städer uppstod för första gången (Birka var en handelsplats) med början i Sigtuna och Lund. Kyrkor och kloster växte fram som kultplatser, administrativa knutpunkter och importörer av kontinentalt kunnande och kultur. Borgar, palats och befästningsverk konstruerades. Mynt präglades och med dem kom en mer penningbaserad ekonomi. Lagar instiftades, byråkrati byggdes upp.

I det arkeologiska materialet från denna tid kan man utläsa den bittra klasskamp som åtföljde den sociala omvälvningen när rural, decentraliserad och hednisk aristokratimakt ersattes av ett alltmer urbant, centraliserat och kristet kungadöme. Den övre aristokratin kämpade förtvivlat för att behålla sin makt, medan kungamakten samarbetade med de missnöjda i den lägre aristokratin (som inte sällan hade krigstågserfarenhet från England), som genom att byta lojalitet till den nya framväxande klassen förbättrade sin samhällsställning.

Spännande värre. Och i motsats till 1800-talets ”nationalistiska baklängeshistoria” som hittade på urtida ”folkkungar”, så var det först nu som Sverige fick riktiga kungar. Förvånansvärt nog så beskrivs dock inte dessa i boken, alltså perioden 1000-1050 ungefär. Som jag ser det kan man symboliskt se Sveriges ”födelse” som rike när Olof Skötkonung runt 995 börjar prägla mynt (med kung och kors på varsin sida) i Sigtuna i Svealand, och lät döpa sig i Husaby i Götaland (en ”tvåvaggsteori” alltså).

Varför finns inte detta, de första kungarna och det påbörjade enandet av svear och götar till Sverige med? Och eftersom författaren menar att det egentligen inte fanns några som kallade sig vikingar, och att vikingatiden inte var så åtskild från andra tidsepoker som man trott; Då undrar jag varför man inte räknar den svenska medeltiden från den kristna kungamaktens första trevande framträdande kring år 1000 (även om byggandet av det enade territoriella kristna kungadömet senare led tillfälliga hedniska och splittrande bakslag).

Sedan har jag några andra synpunkter med anledning av att Anna Lihammer helt korrekt säger att forskaren ofta är tidsbunden i sitt tänkande (som högerpatriotisk vikingaforskning på 1800-talet). Det är hon även själv i sin politiskt korrekta feminism, men där har hon på fötterna när hon avslöjar hur kvinnorna gömts undan. Hon påvisar fakta och sanning, och gör ingen välvillig vinkling till kvinnors fördel.

Hon demaskerar också 1800-talsnationalismens myter om vikingarna, men för i sammanhanget även fram en tidstypiskt negativ bild av nationalismen som fenomen. Då glömmer hon (som nästan alla andra samhällsvetare och intellektuella i Sverige idag) att nationalismen började som en vänsterradikal rörelse i franska revolutionen – och senare fortsatte att vara progressiv i kampen mot fascism och kolonialism. Nationalism kan vara både bra och dålig alltså (se ”Vad är nationalism?)

Ovanstående är ju sidokommentarer som inte specifikt har att göra med Anna Lihammer, och som absolut inte sänker omdömet om hennes utmärkta, spännande, välskrivna, lättlästa och rekommendabla bok. Det gör inte heller följande sidokommentar;

Man talar ju om ”de två kulturerna” (Snow), klyftan mellan naturvetare och humanister-samhällsvetare. Till exempel så har inte de senare tagit till sig evolutionsforskningen, vilket gör att de inte ställer vissa frågor. Det gäller även Anna Lihammer och andra historiker. Exempelvis tar dessa oreflekterat släktlojalitet som självklar.

I boken framhåller ju Anna Lihammer släktens betydelse. Men varför är den så signifikant? Räcker det med att svara ”det är väl självklart” eller ”det bara är så”? Nej, evolutionärt sett är släkten viktig för vi är av naturen sociala varelser, och en av de mekanismer som skapar grupper är släktskapsaltruism – att vi hjälper nära släktingar för att detta sprider våra gemensamma gener.

Som Anna Lihammer beskriver kan denna biologiska beteendetendens också manipuleras kulturellt genom fiktivt släktskap som skapar en känsla av blodsband i ätter, ”stammar”, ”etniska grupper” och ”folk”. Det är bland annat så man uppfinner olika avgränsade människogrupperingar – se boken ”Den föreställda gemenskapen”. Men trots att dessa är sociokulturellt konstruerade och obiologiska företeelser (avlägsna blodsband har ingen genetisk betydelse) så blir de verkliga i människors ögon – och därmed en samhällskraft.

På liknande sätt kan en annan viktig evolutionär beteendetendens användas för att skapa socialitet – ömsesidig altruism(jag kliar din rygg så kliar du min). Den gäller förstås också inom grupper, och den svenska politisk-medborgerliga internsolidariska folkhems- och välfärdsnationalismen omfattar en sådan befolkningsgrupp (”svenskar”) avskärmad från ”De andra” genom gränser och medborgarskap.

Anna Lihammer beskriver i boken hur släkter och allianser byggdes på detta sätt med tjänster och gentjänster. Ofta skapar så bildade grupper sin egen subkultur och identitet så man ska veta vem man ska hjälpa och känna lojalitet med. Med intern likhet som igenkänningsmekanism skapas ett inre ”vi” och ett yttre ”dom”.

Slutligen skulle jag vilja försöka placera vikingatiden i det större historiska sammanhanget. De, och deras närmaste föregångare, befann sig i en lång övergångsepok mellan det enkla (småskaliga) statslösa, jämställda och klasslösa jägarsamlarsamhället, och den moderna klassuppdelningen i (storskaliga) patriarkala och starka (kunga)stater.

Som Anna Lihammer påvisar var de jordbrukande klassamhällen utan stater. Där kvinnor fortfarande hade en stark samhällsställning.

Hans Norebrink

Läs mer: Bokparet, Het historia, Benitas bokblogg,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Adlibris

Advertisements