Boknytt
Den dag jag blir fri
Lawen Mohtadi
Natur & Kultur
På botten av det svenska klassamhället
Under hela min uppväxt, under hela Sveriges moderna historia, under hela Sveriges historia och kanske idag också har romerna haft lägst status av alla invånare i Sverige. De har varit och är fortfarande på botten av det svenska klassamhället. Idag är det mycket bättre för romer i Sverige än det var på 1930-talet när Katarina Taikon föddes.
Lawen Mohtadis bok berättar om Katarina Taikons bakgrund och hennes liv. Det är en berättelse om hur de människor som stod längst ner på klasstegen fick det bättre genom den kamp som Katarina Taikon och andra runt omkring henne bedrev på 1960-talet och fram mot 1970-talet.
Boken är också en berättelse om det svenska klassamhället, om den fattigdom och misär som fanns på 1930-talet och långt in på 1970-talet i delar av Sverige och för delar av befolkningen i Sverige. Det är en fantastisk bok. En fantastisk berättelse om en kraftfull kvinna som dog alltför tidigt.
Katarina Taikon föddes ett år innan min far föddes och 4 år innan min mor föddes. På den tiden fick romer inte var bofasta, de var tvungna att flytta runt. Då gick det fortfarande att försörja sig på traditionella romska yrken som tivoliägare, kopparslagare, hästhandlare.
På 1950-talet när jag föddes så gick det inte längre att lev på det viset. Romerna flyttade dock fortfarande runt eller tvingades in i fasta läger på olika platser i Sverige. Förskräckliga förhållanden rådde i dessa läger i Stockholm. Några liknande läger har jag inte hört talas om från den tiden i Göteborg, däremot från nutid. Meros camping.
Jag kommer dock ihåg att romer och resande flyttade runt i Bohuslän på 1960-talet. Ofta stod vagnar, husvagnar och bilar utanför Folkets Park i Kungälv. På kraftverksberget i Stenungsund vet jag att de bodde i baracker. Permanent eller periodvis vet jag dock inte. Jag hade vänner där som barn och besökte barackerna ett par gånger. För mig som barn kändes det väldigt exotiskt och annorlunda.
På en bondes mark i Ström (Hjärtums socken, på Bohussidan av älven vid Lilla Edet) vet jag också att de fick stå under längre tider. Det var så också 1940-talet och 1950-talet när min mamma var ung också. Min mormor var småskollärarinna i Ström och hon tog på somrarna och efter skolan om det var skolsäsong hem romska barn till sin lägenhet och läste för dem. Hon ägnade sig alltså åt att undervisa romska barn på sin fritid för i skolan kunde hon inte göra det. Romer fick nämligen oftast inte gå i skolan på den tiden.
Romska barn gick inte i skolan, romer fick inte bosätta sig fast och romer hade inte rösträtt. De kunde inte heller resa fritt för mellan 1914 och 1954 var det förbjudet för romer att resa in i Sverige. De som fanns här fick vara kvar under miserabla förhållanden.
Först på 1960-talet ändrades romernas förhållande till det bättre genom den kamp som i mångt och mycket var Katarina Taikons verk. Om detta handlar huvuddelen av boken. Kampen är dock oskiljbar från de usla förhållanden som romerna levde under. Det framgår klart i boken som är alldeles utomordentligt medryckande och inspirerande. Det är en bok som berättar om ett svenskt samhälle som de flesta unga svenskar idag inte har den minsta susning om. Kanske inte heller de flesta svenskar i min ålder.
Liksom många inte vet nånting om romernas historia i Sverige vet de flesta mycket lite om Katarina Taikon. Och vet de nånting om henne är det att hon skrev Katitzi-böckerna som handlar om en roms flicka. Egentligen om Katarina Taikon själv. Lawen Mohtadi ger oss en mer fullständig bild av Katarina Taikon. Bilden av den människorättsförkämpe hon var kommer fram. Även om det främst är en bild av aktivisten Katarina Taikon och lite mindre om människan och personen.
Katarina Taikon var förgrundsfiguren i romernas kamp för samma rättigheter som alla svenskar. Förhållandena förändrades gradvis under 1960-talet och 1970-talet.
Det är en bok om kamp, om romernas miserabla levnadsförhållanden, om rasism, antiziganism, förföljelse och om en stark kvinna som var med och förändrade en del av detta. Mycket återstår dock. Romerna återfinns fortfarande på det svenska klassamhällets botten. De utsätts mycket ofta för olika typer av diskriminering och rasism. Oftare än de flesta andra folkgrupper i Sverige, möjligtvis med undantag av svarta människor.
Läs boken, lär dig en massa om ett Sverige som få kommer ihåg, som få kanske vill komma ihåg. Ett Sverige fyllt att fördomar om och rasism mot romer.
Anders Svensson
Läs mer: EX, SVD1, 2, 3, AB, Kulturen, DN1, SMP, SR1, 2, 3, SVT, GD, GP,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Den dag jag blir fri, Lawen Mohtadi, Katarina Taikon, Klassamhälle, Romer, Katitzi, Klass, Rasism, Välfärd, Rättvisa, Samhälle, Politik, Kultur, Böcker
3 svar på “På botten av det svenska klassamhället”
Kommentarer är stängda.