Varje vinter drabbas det svenska samhället av den sjukdom vi kallar vinterkräksjuka. Den är mycket smittsam och man kan få den igen ganska snart efter att man hade den. Immuniteten är alltså ganska kortvarig. Så är det för de flesta.
Men sen finns det en minoritet av den svenska befolkningen som inte kan få sjukdomen överhuvudtaget. Det gäller ungefär 20% av befolkningen och kanske dubbelt så stor andel av de som har blodgrupp B. Bägge mina föräldrar har blodgrupp B och det har också en del av mina syskon. Sannolikt är vi alla immuna. Jag är det med all sannolikhet. Jag har aldrig haft vinterkräksjuka och det trots att jag haft hela familjen sjuk i övrigt. Sonen har dock inte varit sjuk så han är sannolikt också immun.
Immuniteten har dock inte med blodet att göra:
Somliga människor verkar ändå kunna formligen vada i virus utan att bli sjuka. På Läkarstämman rapporterade Lennart Svensson, professor i molekylär virologi, Linköpings universitet, att ungefär 20 procent av alla svenskar bär på en genvariant som skyddar mot smitta från calicivirus.
Genen kallas FUT2 och ger upphov till ett enzym. Enzymets uppgift är att sätta fast sockerarten fukos på ytan av de celler som bygger upp tarmens slemhinna. Men när FUT2 är inaktiv saknas sockret på cellytan och virus kan inte tränga in i cellerna.
Den genvarianten återfinns på samma kromosom (19) som kodar för blodgrupp. Den finns alltså oftare hos folk med blodgrupp B än hos andra.
Snart är det vinter och snart är det dags för vinterkräksjukan. Men alltså inte för mig och de ganska många andra som är immuna.
