Felriktad antirasism

Antirasism i all ära, men man måste ha något konstruktivt att komma med också. Och det saknar jag i författaren och kulturskribenten Mattias Hagbergs säkert välmenande debattartikel i Göteborgs-Posten tidigare i höst; ”Rasismen går igen”.

Där angriper han det nya forskningsfältet genetisk geografi, som undersöker historiska och nuvarande släktskapsförhållanden mellan olika människogrupper. Och hur man i massmedia rapporterar om detta. Speciellt att man i sammanhanget använder de enligt honom historiskt belastade begreppen ”blodsband” och ”folk”.

Dessa två ord kopplar han till övergrepp, massmord, rasism och nazism. Att svenska journalister ”oreflekterat och okritiskt använder sig av ord som folk och blodsband är inget annat än tjänstefel. Dessa ord hör inte hemma i ett modernt samhälle.”

Och att även ”välrenommerade forskare använder sig av rasismen språkbruk är skrämmande. Att tunga vetenskapliga tidskrifter ger spridning åt denna forskning är pinsamt.”

Men ordet blodsband är ju blott ett gammaldags uttryck för släktband. Jag har exempelvis känsloband till såväl vänner som släktingar, men enbart blodsband till de senare. Och som Mattias Hagberg själv skriver så handlar denna forskning i grunden om att via DNA konstatera hur nära eller avlägset släkt olika människor är med varandra.

Orden folk, folkgrupper och etnicitet handlar om att grupper av människor av sig själva och andra uppfattar sig som kollektivt sammanhörande på olika sätt. Inget konstigt med det. Människan är en social varelse som alltid och överallt har organiserat sig gruppvis i olika samhällen.

Mattias Hagbergs argumentation är sålunda ett praktexempel på ”guilt by association”, som jag skulle vilja översätta med ”associativ skuldbeläggning”. Istället för att diskutera sakfrågan – i detta fall främst betydelsen av orden ”folk” och ”blodsband” – så associerar han dessa begrepp med grumlig högerextremism, som ingen vettig politisk korrekt människa vill bli sammankopplad med.

Det är nästan lika innehållslöst som att konstatera att såväl socialdemokrater som nazister har kallat sina organisationer för socialistiska arbetarpartier, och därmed mena att man har sagt något väsentligt. Det är ett djupt poänglöst och oärligt sätt att föra en diskussion.

Det som fått Mattias Hagberg att fatta pennan är ett nyhetstelegram från vetenskapsjournalisten Roland Johansson på TT; ”Judar närmare släkt än man tidigare trott”. Där framgår att judar som ”folk” inte bara kan kopplas samman av religion och kultur, utan även av gener och biologiskt släktskap (”blodsband”).

Vad är det för konstigt med det? Den som läser Gamla testamentet inser att judarna tidigt uppfattade sig som – och troligen utgjorde – en separat besläktad folkgrupp, som idkade ingifte (endogami), och förenades av sin ”stamreligion”.

Senare spred de sig över världen, vilket förstås ökade chanserna för blandäktenskap med representanter för andra folkslag. Dessutom konverterade icke-judar till judendomen, bland annat en folkgrupp i Ryssland och en i Etiopien. När jag jobbade som volontär på kibbutz i Israel kunde jag själv konstatera att judar/israeler kan vara allt från vita och blonda till bruna och svarta.

Ändå visar de nya forskningsresultaten förvånande nog att de trots spridningen över hela världen fortfarande uppvisar ett påtagligt genetiskt släktskap. Det är en viktig pusselbit i vår kunskap om världens judar.

Genetisk geografi är ett värdefullt komplement till samhälls- och historieforskningen helt enkelt. Exempelvis har man visat att jordbruket kom från Mellanöstern till Europa via invandrare som tog jordbruket med sig, inte via en kulturell spridning av jordbruket som idé från folkgrupp till folkgrupp.

Och i ”The Origins of the British” belägger man att uppdelningen i kelter och anglosaxare inte är så avgörande som man tidigare trott.

Vad som särskilt upprör Mattias Hagberg är att forskarna generaliserar och klumpar samman individer i gruppkollektiv för ”i sin jakt på kategorier har de fallit i den rasistiska fällan”.

De förstår inte att ”folk är en kulturell uppfinning från sjuttonhundratalet.”. De tror fortfarande ”att etniska grupper förenas av såväl kultur som biologi” – och att det finns genetiska skillnader mellan olika folkslag.

Det är helt sant att etniska grupper och folk är sociala, kulturella, historiska och tankemässiga konstruktioner. Men det betyder ju inte att de inte finns, tvärtom. Människor som förenas av liknande känslor för, och tankar om, olika företeelser och föreställningar som enar dem och gör dem till ett separat gruppkollektiv – de är därmed en etnisk grupp eller ett folk. Detta oavsett sanningshalten i deras berättelser och myter om sin identitet.

Boken ”Den föreställda gemenskapen – Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning” betonar det moderna sociala ingenjörsarbete som ligger bakom skapandet av en nation. En annan kompletterande vinkel finns i ”The Ethnic Origins of Nations”, som framhåller de gamla etniska rötter ett folk eller en nation kan ha. Till exempel judarna (utan att här gå in på detaljer om judar som tro och folk, eller judar och Israel).

Den moderna folk/nationstanken föddes helt riktigt på sjuttonhundratalet, närmare bestämt i den franska revolutionen 1789.  Det skildras fascinerande i en till svenska nyöversatt stridskrift från den tiden; ”Vad är tredje ståndet?”. Där kan man läsa hur den omtumlade tanken uppstår att det är folkets stora massa som utgör Folket och Nationen (tredje ståndet).

Det är från dem och inte från Gud och kung som statsmakten ska växa fram. Folkmakt, alltså demokrati. Den tidiga nationalismen var en progressiv och frihetlig vänsterrörelse koppad till demokratins framväxt. Se exempelvis boken ”Vad är nationalism?”.

Detta tvingades överklassen förhålla sig till och så föddes under andra halvan av 1800-talet den ofta aggressiva, krigiska och rasistiska typen av högernationalism, som kulminerade med nazismen/fascismen. Eliten tvingades anpassa sig till, och pervertera tanken att samhällsmakten utgår från folket.

Nationalismen som fenomen har alltså ingen specifik politisk färg, den kan vara både vänster och höger, reaktionär och progressiv, medborgerlig-politisk eller etnisk-kulturell. Eller blandningar (det vanliga). Även i den franska politiska medborgarnationalismen fanns idén att urfolket var keltisk-galliskt, och överklassen/eliten frankisk-germansk.

Det är alltså inte som Mattias Hagberg tror vetenskaplig rasism att kategorisera människor i etniska grupper, folk och nationer. Det är något som människor gör helt själva. Vetenskapsmännen (och vanligt folk) konstaterar enbart att så har skett.

Folkgrupper existerar alltså som subjektiva fenomen i människors hjärnor, och är därmed objektiva fakta. När de väl uppfunnits är de sanna. Folk finns faktiskt. Det är ungefär som med socioekonomiska grupperingar som också förekommer i verkligheten redan innanvänstern ”delar upp människor i klasser” (som en del borgerliga debattörer kan påstå).

Om vi återgår till exemplet med judarna så är det helt rätt när Mattias Hagberg skriver att folk och etnier (etniska grupper) inte förenas av blodsband, släktskap och biologi. Men i den sociala konstruktionen av etnicitet, folkslag och nation spelar föreställningen (myten, berättelsen) om blodsband, släktskap och gemensamt ursprung inte sällan en viktig roll. Även om dessa släktband är påhittade i modern tid (sociala innovationer).

Det är alltså inte biologi (släktskap) utan kultur (tankar) det handlar om. Dels den kulturella föreställningen om biologisk närhet, dels deninnebörd man ger denna. Släkt-, folk- och ”ras”-band är i sig oviktiga. De blir enbart betydelsefulla om de används som meningsgivare i identitetsbyggande.

Men varför är då kulturellt konstruerat släkttänkande så vanligt i enticitet/nationalism? Det har att göra med biologi.

Vi människor är ovanligt sociala av naturen, och vår socialitet är medfödd, ärftlig, genetisk, biologisk. Vi vill och behöver tillhöra en grupp. Två av våra evolutionära mekanismer för socialt beteende och solidaritet är (reciprok) ömsesidig altruism (jag kliar din rygg så kliar du min), och släktskapsaltruism (om jag hjälper mina nära släktingar hjälper jag indirekt spridningen av mina gener).

I den etnonationella identitetskonstruktionen använder man sig därför av släktskapstänkande och släktskapstermer för att skapaillusionen av etnien, folket och nationen som en stor familj eller vidsträckt släkt.

Se termer som Moder Svea, folkhem, fäderneland, fosterjord, brödrafolk, modersmål, ”Söner av ett folk” (bok). Men även om man på långt håll skulle vara släkt med alla i nationen så är det släktskapet så avlägset att det inte skulle gynna spridningen av de egna generna. Släktskapsaltruismen mobiliseras av etnopolitiker och nationalister, men individen får i realiteten ingen ”genetisk nytta” av den.

Föreställningen om ett gemensamt ursprung (typ en urfader) fyller en liknande ”släktfantasifunktion”. Detta förstärks ofta genom betoning av likhet i språk, religion, tradition, värderingar, kultur, territorium (”revir”), historia, utseende, symboler, klädesdräkt, kroppsutsmyckning, politiska institutioner etcetera. Likheten blir en vi-dom-markör och gränssättning mot De Andra. Vår megasläkt mot deras megasläkt.

Precis som Mattias Hagberg helt riktigt konstaterar är etnicitet och identitet en ständigt pågående förändringsprocess. Svenskhet av idag är inte detsamma som svenskhet av igår. Bland annat har invandrare och impulser från andra länder ständigt tillfört nya viktiga element till den svenska kulturen, till det svenska sättet att vara, arbeta och leva.

Den största och bästa släktskapskonstruktionen vore förstås om hela mänskligheten sågs som en enda stor familj. Det lär nog dröja, och under tiden måste vi lära oss att på bästa sätt hantera etnicitet & nationalism. Specifikt genom att uppmuntra dess positiva inkluderande vi-sida, och motarbeta dess negativa exkluderande dom-sida. Nationstänkandet har ju en såväl ljus som mörk sida.

Det är/var stor skillnad mellan den relativt godartade, outtalade, inåtriktade (i huvudsak politisk-medborgerliga) svenska folkhemsnationalismen med dess inre reform- och välfärdsbygge, och den ondskefulla, högljudda, utåtriktade (i huvudsak etnisk-kulturella) tyska nationalsocialismen med dess aggressiva expansionspolitik.

Detta sagt utan att förneka att det finns/fanns problem i Sverige. Samt att definitionen av svenskhet (svensk etnicitet) kan behöva breddas ytterligare för att bättre kunna integrera och bereda plats för de nya svenskarna.

Den största sämsta släkskapskonstruktionen är ”ras”. När nazister/rasister talar om den ”rena” överlägsna germanska, europeiska, ariska, vita rasen är de snarare ras-internationalister än nationalister. Men finns överhuvudtaget ”ras”?

Människan är en djurart, och definitionen på art är omdebatterad, men ett sätt att se på det är en grupp individer som kan få fertil avkomma med varandra. Och eftersom den genetiska forskningen visar att vissa människor bär på gener från neanderthalare och denisovaner (nyupptäckt grupp) har sålunda vi människor fått fertil avkomma med dessa två utdöda människogrupper.

Räknar man så ingår neanderthalare, denisovaner och homo sapiens i djurarten människa. Dessa kan då ses som tre underarter av människa, eller tre raser med ett annat ord som har samma betydelse (även om det idag används sparsamt).

Homo sapiens är en underart–ras med ovanligt stor genetisk likhet mellan individerna. Men den genetiska geografin visar på existensen av fyra stora mänskliga befolkningsgrupperingar, ”underunderarter” eller ”underraser” (mellan vilka det finns vissa genetiska skillnader).

De är svarta i Afrika, vita i Europa (plus Nordafrika och Västasien), gula i (östra) Asien, samt (låt oss säga) bruna i Oceanien (Nya Guinea, Melanesien, norra Australien). Se forskningsrön i vetenskapstidskriften Science refererade i Svenska Dagbladet (31.08.12) och i praktverket ”Evolution. Människans historia” .

Sedan finns förstås blandningar och glidande övergångar mellan de fyra världsdelsgrupperna. Svarta och vita har blandats på Afrikas horn, vita och gula har blandats i Centralasien, gula och svarta har blandats på Madagaskar. För att inte tala om den enorma ”rasblandningen” mellan vita, svarta och gula (indianer) i Nya världen Amerika.

Man skulle också kunna göra en grövre gruppindelning; afrikaner och icke-afrikaner (de som lämnade Afrika och de som stannade kvar). Eller göra en finare indelning och få tusentals grupper.

En annan definition på djurart är en grupp som normalt inte fortplantar sig med andra grupper, och då är neanderthalare, denisovaner och homo sapiens tre människoarter (det var troligen inte vanligt att de blandade sig vad jag förstår). Då skulle de fyra människogrupperingarna (svarta, gula, vita, bruna) vara tre underarter-raser.

Men eftersom människor är så extremt genetiskt lika varandra menar många genetiker att skillnaderna dem emellan ändå är för små för att kunna kategorisera grupperingarna som ”raser” (underarter).

Intressant i sammanhanget är att ”bruna” människor bär på såväl neanderthal- som denisovangener i sitt DNA. Gula och vita människor bär på neanderthalgener. Endast svarta människor saknar DNA från utdöda människogrupper. De är oblandade, eller ”rasrena” (med ett otrevligt uttryck), vilket som sagt inte vita är. Det är väl ett dråpslag mot rasisterna?

Så varför är Mattias Hagberg så rädd för genetisk geografi som förment gynnare av rastänkande?  Denna och annan genetisk forskning påvisar ju hur närbesläktade alla nu levande människor är, och att de små skillnaderna kanske inte ens räcker till för att påstå att mänskliga raser/underarter existerar.

Genetisk geografi (och genforskning i allmänhet) visar sålunda att ras kanske inte finns och hur kan man då rimligen vara rasist? Genetisk geografi konstaterar att varenda rashetsande rasist och nazist är ”rasblandad” med ”rasfrämlingarna” neanderthalare. Genetisk geografi är om något en smocka i rasismens fula ansikte.

”De två kulturerna” har blivit ett begrepp som bland annat belyser att det fortfarande finns en djup klyfta mellan den naturvetenskapliga och den samhällsvetenskapliga forskningen om människan. En klyfta jag har försökt överbrygga i detta inlägg.

Det senaste halvseklet har en mängd spännande genetisk, evolutionär och annan naturvetenskaplig forskning om människan och hennes natur presenterats. Det är dags för Mattias Hagberg och många andra att på allvar ta till sig denna viktiga kunskap. Kritiskt ja, men än mer med öppenhet och nyfikenhet.

Hans Norebrink
Fil. mag. i internationella relationer (spec. etnicitet och nationalism). Volontär tre år i klass/etnonationella bonde/indianrörelsen i Bolivia

Läs också: Människans ursprung – neanderthalare, denisovaner och sapiensAlla är neanderthalare utom afrikanernaSvenskarna är turkar och samerna är inte ursprungsfolk

Intressant?
I media: GP1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, FOF1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, Brändén, Ting och tankar,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uppdatering 20121130:

Vetenskapstidskriften ”Forskning och Framsteg” berättar i sitt decembernummer 10/12 att en Uppsalabaserad  internationell evolutionsbiologisk forskargrupp kommit fram till en femte ”underras” eller släktgren på den mänskliga familjen, de gulbruna khoisan i Kalahari (förr kallade hottentotter och bushmän).

Det har tidigare föreslagits att de skulle kallas den kapoida ”rasen” till skillnad från den svarta negroida eller kongoida ”rasen”. Numera används beteckningarna ”svart afrikan” och ”khoisanid afrikan”.

Det nya är att genetiska studier visar att ”Khoisanfolken bildade en egen släktgren redan innan människan utvandrade från Afrika.” ”Förgreningen skedde för ungefär 100.000 år sedan…”

”Tidigare studier har pekat ut en bestämd plats i Afrika som den moderna människans ursprung. Men nu visar forskarna att flera folkgrupper kan ha bidragit med gener till de människor som lämnade kontinenten för närmare 70.000 år sedan.”

Advertisements